Inlägg relaterade till mitt arbete på Västerviks-Tidningen
Nu är jag igång och jobbar med webben på jobbet och det går inte precis på räls. Det är mycket pill, en del frustrationer på grund av tekniken och förstås olika åsikter om hur vi ska ha det. Ikväll har jag funderat vidare på vår nättidning, skissat och grubblat. Tyvärr går det inte att låta bli att ta jobbet med hem när man har ett intressant jobb.
Jag blir trött av att jobba, känner jag, och springturen ikväll tog ett par minuter längre tid än tidigare. Totalt blev det 13 941 steg idag.
Sista semesterdagen igår, så följdaktligen var det första jobbdagen idag. Helt OK, även om det tar ett tag att komma ihåg alla inloggningar igen efter några veckors frånvaro. Däremot var det lite jobbigt att gå upp tidigt i morse, före sju. Det är jag inte van vid, jag som är kvällsmänniska annars. Så nu sitter jag och gäspar och ska se till att komma i säng per omgående.
När jag går till jobbet lyssnar jag på poddradio. Det började jag med i somras. Jag brukar lyssna på BBC:s nyhetssammanfattning som kommer sent på kvällen, men bara på vardagar. Så måndagar får jag klara mig utan, och det är lite trist.
Dels gillar jag att lyssna på den brittiska engelskan, dels är det intressant att höra vad som händer i England och i världen. Deras utrikesbevakning verkar vara gedigen. Och här om dagen hörde jag ett inslag från en by i Yorkshire inte långt ifrån där jag själv bodde på 70-talet.
—
Ingen springdag idag och stegen till och från och på jobbet räcker inte riktigt till, så det blev bara 9781 till antalet.
… går fort när man har roligt. Snart är min arbetsdag slut. En halvtimme till så får jag gå hem. Då blir det motionsspåret direkt.
Förmiddagen var kaotisk på jobbet. Oväntade och oplanerade saker som hände, många samtal på en gång, och så denna kvava värme. Men jag kan i alla fall svalka mig mentalt genom att lyfta blicken ut över havsviken utanför fönstret. En liten båt glider förbi där ute. Det ser fint ut.
Det blev en bra dag på jobbet, fast jag kände mig lite ringrostig. Nu är det nog ett par månader sedan jag senast gjorde en arbetsdag som allmänreporter. Men det kändes bra.
Jag gjorde ett roligt jobb direkt på förmiddagen när jag träffade tre duktiga och glada textilkonstnärer som ställer ut tillsammans över sommaren på Storgatan 31. En riktigt rolig utställning, och ett bevis på att bara fantasin sätter gränser.
Ett par nyhetsknäck hann jag med under eftermiddagen, men de kan jag ju inte berätta om eftersom de inte publiceras förrän i natt i vår nättidning.
En annan sak som gjorde mig glad: när jag kom till jobbet väntade en riktigt tjock bok på mitt skrivbord, recensionsexemplaret av John Irvings nya bok "Tills jag finner dig". Jag tror den är på närmare 700 sidor, så det blir riktig läsfrossa framöver. Jag tog inte hem den idag, för jag har en annan bok jag ska avsluta först, och det kan jag kanske inte om jag har den hemma.
—
16 458 steg idag och 5,5 km-slingan på 43 minuter. Det är jag nöjd med.
I morgon börjar jag jobba heltid igen, efter ett halvår med 75 procents tjänstledighet för studier. Nu ska jag jobba hela sommaren, fram till och med den 18 augusti innan jag får vara ledig igen.
Det är på gott och ont, känner jag. Nu skulle jag gärna fortsätta vara hemma i sommar, och vara riktigt ledig ett tag. Att studera känns ju som ett jobb. Det är förstås stor skillnad på att skriva uppsats och skriva i tidningen, men arbetsmässigt skiljer det inte så mycket. Så studierna har ju känts som jobb, både i förberedelser och själva skrivandet.
Men omväxling blir det i alla fall. Både mot studierna, och mot hur det annars är på jobbet. Nu är det nytt folk, sommarvikarier, och de gamla vanliga arbetskamraterna är till stor del på semester, även om vi går lite växelvis.
Och så kommer det en massa turister till stan så man ser inte bara de gamla vanliga ansiktena.
För 30 år sedan jobbade jag till sjöss som telegrafist i handelsflottan. I sommar kommer en liten del av vad jag var med om att visas på en utställning på Västerviks Museum, tillsammans med andras berättelser och minnen. Ikväll hittade jag ett gammalt tidningsklipp från den tiden, en intervju med mig i den amerikanska lokaltidningen Bangor Daily News. Då fanns det inga kvinnor som arbetade till sjöss i USA och de tyckte det var väldigt ovanligt och spännande.
Då arbetade jag ombord på M/S Arizona, en styckegodsare som ägdes av Transatlantic. Vi hade gått från Göteborg på nyårsdagen 1977 och hade mött riktigt dåligt väder på Nordatlanten och kom fram lite försenade till Eastport i norra Maine den 12 januari. Där fick vi först vänta några veckor innan vi kunde komma in till kaj, och fick åka mellan ett par andra närliggande hamnar (Searsport och Winterport) innan vi till slut kunde lasta ett antal ton potatis och återvända till Europa en månad senare.
Att ligga i en hamn i en hel månad var mycket ovanligt, även för styckegodsare. Searsport, där vi lastade potatisen, var en riktigt liten håla och vi blev snart bekanta med en del av lokalbefolkningen. En kväll blev jag hembjuden till en kvinna på orten för att vara med i den litterära cirkeln de hade på kvällen. Det var jag och ett antal präktiga amerikanska medelklassdamer som nog tyckte att jag var var lite exotisk… De läste inte poesi eller diskuterade böcker utan knåpade ihop dekorationer till någon föreställning barnen skulle ha i kyrkan. Jag tror att vi fick te och kakor. Det var trevligt.
Det var roligt att läsa det här tidningsklippet igen, efter så många år.
Och 1977 var uppenbarligen de stora glasögonens år… Kommer ni ihåg, ni som var med då?
—
9 314 steg idag. 5,5 km-slingan tog bara 43 minuter, personligt rekord.
Redan halvett på natten, inte konstigt att jag är trött. Idag har jag jobbat, och gör så på fredag också. Idag är en sådan dag som inte mycket händer, folk verkar mest förbereda sig för ett par lediga dagar. När jag jobbar så sällan som nu, några enstaka dagar i månaden, känner jag mig nästan ringrostig när det väl är dags. Och det känns ju inte bra.
17 086 steg idag och 5,5 km-slingan tog 44 minuter. Men jag fick lite ont i höger knä vilket grämer mig mycket.
Flera gånger har jag funderat över om lokaltidningen verkligen behöver ha inrikes- och utrikessidor. Är du intresserad av det så har du förmodligen redan läst på nätet eller sett och hört nyhetssändningar på tv eller i radio redan kvällen innan. Eller läst på någon blogg, inklusive alla rykten och kommentarer kring nyheterna.
Det är ju redan gamla nyheter när lokaltidningen, som är morgontidning, kommer ut. Detta konstaterade en gång en kund hos frisören som var där samtidigt med mig. Hon ifrågasatte varför tidningsutrymmet skulle tas upp till det som inte är lokalt – och jag spetsade öronen förstås. (Kanske visste hon att det var jag som satt där, man är inte anonym som lokalreporter. Men jag såg inte vem hon var).
Vid något tillfälle har jag tagit upp det till diskussion på jobbet men det föll inte i god jord. Och visst finns det säkert en hel del läsare som inte är insatta i gårdagens inrikes- och utrikesnyheter när de läser tidningen på morgon, åtminstone ibland. Men som princip?
För oss på tidningen skulle det betyda mer lokalt utrymme på tidningssidorna om inrikres- och utrikessidan tas bort ,och det klart att då krävs ju mer resurser för att producera mer. Men kanske skulle det bli en bättre lokal tidning? En dag är vi kanske där…
—–
8 178 steg idag, de flesta från 5,5 km-slingan som tog 49 minuter idag. I ösregn. Men vi gav inte upp fast det nästan tog hela kvällen att bli varm igen. Visst är ett stilla sommarregn fint när man sitter på verandan och hör det stilla smattret på taket och naturen blir så vackert ren. Men går man ute i det i +13 grader blir det kyligt efter ett tag.
Varför blir man (jag) så besatt av att berätta? Så besatt att jag ägnar timmar åt att fixa hemsidor med innehåll som redan är gammalt? Hela kvällen, och ett antal timmar igår också, dvs alldeles för länge, har jag gjort nya undersidor till min hemsida. Det är ett projekt jag haft liggande länge, nämligen att lägga ut de reportage och nyhetsartiklar jag skrivit om nedläggningen av Electroluxfabriken här i Västervik, och andra industrier som följt i dess spår. Electroluxtexterna känns mest angelägna, för på VT:s hemsida är det så oerhört många texter att leta bland om man söker så det blir oöverskådligt om man inte vet precis vad man är ute efter. Därför har jag samlat mitt eget för sig.
Det är nutidshistoria.
Jag har lite mer sådant att ta itu med men nu är klockan över tolv (tiden går så fort när man har roligt) och jag borde rimligtvis vara i säng efter förra nattens ganska korta sömn. I morgon är det studier för hela slanten, det går inte att komma undan. Och det vill jag ju inte heller, förstås.
I senaste numret av vårt fackorgan Journalisten finns en artikel där Kjell Albin Abrahamsson har intervjuat reportern och författaren Ryszard Kapuscinski (tyvärr hittar jag den inte i nätupplagan). Intervjun sker med anledning av att han snart kommer ut med sin nya bok ”På resa med Herodotos”, som jag nog ska ta och läsa.
I intervjun liknar Kapuscinski oss journalister vid historiker – nutidshistoriker – eftersom vi registrerar händelser och mänskliga handlingar när de skett, när de redan är historia, även om det är alldeles nyss, eftersom vi lever i en så snabb värld. Han beskriver journalisten som en slumpmässig historiker medan de professionella historikerna använder vetenskapliga och mer systematiska verktyg för att utforska och skriva historia.
Han pratar också om vår splittrade, oförutsägbara och komplexa nutidsvärld och hur svårt det är att förstå den. Och så säger han ”Tack och lov att det finns sociologer, antropologer, statsvetare och ekonomer” med undermeningen att de kan förklara de sammanhang som journalisten inte hinner sätta sig in i och som det inte ges utrymme för i massmedia.
Det gjorde mig glad att läsa detta, för jag känner det precis så. Som journalist kan jag aldrig förmedla den helhetsbild jag strävar efter och själv tycker är så viktig för att förstå omvärlden. Det är därför jag läser sociologi, och efter snart fem års studier av hvudsakligen sociologi inser jag precis varför jag inte längre passar in i journalistskrået. Journalistiken är för trång och för snuttifierad, för ögonblicklig och med bristande sammanhang.
Givetvis är journalistiken nödvändig, för att ha koll på nutiden och omvärlden, men den kan inte stå helt för sig själv. Då blir man bara förvirrad. Det är mönstren av handlingar och skeenden som säger något om sammanhangen och kan ge en förklaring.