Kategori: Mitt jobb

Inlägg relaterade till mitt arbete på Västerviks-Tidningen

Pressens spelregler

Att i en redaktionell text på en dagstidnings nättidning länka till reklam, det strider mot pressens spelregler. För mig är det solklart, men inte för andra. När jag fick veta att det fanns en sådan länk på en dagstidnings hemsida mailade jag redaktionen och frågade varför man lagt ut länken. Svaret jag fick var att de nu tagit bort den och att min fråga gett dem anledning att skaffa sig en policy för nätpublicering.

OK. Det var ju god vilja i alla fall. Och uppenbarligen måste redaktionsledningen tyckt att det var fel från början, annars skulle de ju inte ändrat sig.

För mig är detta en mycket viktig principiell fråga. På tidningen ifråga menar man att hemsidan som länken leder till inte är en del av tidningens webbplats. Men lika lite som jag skulle sätta ut telefonnummer till ett företag eller en förening i en artikel i papperstidningen, lika lite skulle jag givetvis publicera en länk på  en tidnings redaktionella hemsida.

Jobbar du på en tidning som omfattas av pressens spelregler? Har ni en policy för webbpublicering av länkar? 

Sjukvårdspolitik

Varför är de borgerliga politikerna så rädda för att kalla privatiseringen av sjukvården för dess rätta namn? Nämligen privatisering. I stället kallar man det "ökad mångfald", "entreprenad", "konkurrensutsättning" och andra omskrivningar. Vad det handlar om är ju att sjukvård ska bedrivas av privata företag i någon form. Varför är det så fult att kalla det "privatisering"? När det är det man vill ha så borde man väl tala klartext.

Idag har jag intervjuat en borgerlig politiker som kom till Västervik för att marknadsföra den borgerliga alliansens vårdpolitik. Han motiverar en privatisering (dvs entreprenad med hans ord) med behov av effektivisering och rationalisering, närmare till beslut i organisationen plus att vi medborgare ska få valfrihet.

I Kalmar läns landsting har vi ett borgerligt styre. Om man inte där kan effektivisera och rationalisera i den grad som behövs på egen hand, utan måste ha konkurrens för att det ska ske, då är det väl ett rejält misslyckande för den politiska ledningen? Annars erkänner man ju att "vi klarar inte av det vi ska, vår sjukvård är för ineffektiv och orationell". Det borde väl bara vara att sätta igång och effektivisera mera.

Vill man ha närmare till beslutetn så går det väl att rasera hierarkin inom landstinget, en hierarki som lär vara en koloss på lerfötter. Jag vet inte egentligen för jag har aldrig jobbat i vården men när jag legat på sjukhus tycks det mig som om det finns en nästan underdånig vördnad för doktorn från alla därunder. Inte någon platt organisaiton där, inte.

Dessutom undrar jag hur många som vill ha och kommer att utnyttja en valfrihet. Jag vill inte ha valfrihet. Jag vill slippa välja. Jag vill att det ska finnas en vårdcentral där jag kan få hjälp om jag skadar mig eller blir sjuk. I ett sådant läge ställer jag mig knappast med telefonkatalogen och undrar "Är doktor A bäst eller doktor B? Vem av dem ska jag välja?" Och hur ska jag veta vem som är bäst? Då måste man ju ha varit sjuk flera gånger och provat flera för att kunna avgöra det. Jag tror inte att det handlar om vilken läkare som är bäst utan vilket företag jag ska ta kontakt med för läkare finns det väl flera. Och hur ska jag veta något om olika vårdföretag? Ska landstingsledningen välja åt mig? Varför ska man då ha valfrihet?

Dessutom är det ju ganska stötande att ett företag gör ekonomisk vinst på att jag är sjuk, precis som läkemedlsföretagen gör. För inte tror jag att ett sjukvårdsföretag sänker sina avgifter eller sin debitering till landstinget för att vinsten ökar. En vinst innebär ju att man egentligen tagit för mycket betalt. Och hur ska lönerna kunna höjas för de sämst betalda i vården om deras arbetsgivare ska konkurrera med andra? Det klart att landstinget också kan göra vinst, men då förutsätter jag att ett överskott går in i nästa års budget och går till förbättrad vård och inte till några aktieägares bankkonton.

Det finns säkert en del bra med privat producerad sjukvård, och många bra privata sjukvårdsföretag, men de fördelar som finns borde väl landstinget, eller någon annan offentligt organiserad sjukvård, kunna fixa till själv. 

Jobb igen

Första dagen på jobbet efter semestern idag. Det var OK. Till och med lite roligt att börja igen. Men jag hade gärna haft en vecka till hemma.

Mobilen har jag fått tillbaka med posten idag. 

Tidigt i morgon bitti bär det av till Växjö igen. 

Konsumtionstvång/idrott

I eftermiddag åkte vi till en nyöppnad större affär i stan. Jag var intresserad av en viss vara som givetvis skulle säljas extra billigt idag på öppningsdagen. När jag kom dit träffade jag på ägaren som genast tog upp det faktum att VT (tidningen där jag jobbar) inte kom dit på förhandstitten i går kväll men jag förklarade att jag dels har semester, dels att det nog skulle blivit för mycket reklam att göra något redaktionellt i tidningen om öppningen idag. Men då menade han att det "någon gång borde vara något positivt i tidningen". Själv funderar jag på hur positivt det är om man ser det objektivt. Till exempel om det upplevs positivt av konkurrenterna inne i centrum, de mindre butikerna. Jag menar att det är ju lätt att bara utgå från sig själv. Dessutom tycker jag att det är dålig stil att komma och ställa krav på egna fördelar. Det känns olustigt och jag lär knappast handla där igen. 

Mig påminner det också om en attityd som många har här i stan, att det nästan är allas skyldighet att gå på speedwaymatcherna i Västervik (en match pågår just nu, tror jag) för att stödja det lokala laget. Varför skulle jag göra det? Eftersom jag inte är det minsta intresserad av speedway så går jag förstås inte på matcherna. Speedwayklubben har, eller har i alla fall haft, en problematisk ekonomi. Men har man inte kunnat sköta det så att ekonomin går ihop får man väl ta konsekvenserna av det.  Varför skulle idrottsklubbar på elitserienivå vara berättigade till stöd? Att t ex kommunen stödjer idrotten på korp- och fritidsnivå är väl helt OK, så att folk kan motionera. Men varför ska verksamhet på en sådan nivå hållas under armarna om det inte bär sig? Var går gränsen mellan företagsverksamhet och idrottsklubbar som drivs företagsmässigt?

Varför är idrott en sådan helig ko i Sverige? Är speedway förresten idrott?? 

Semester 1

I morgon gör jag min sista arbetsdag före årets sommarsemester – om det nu inte blir höstsemester i stället. Det känns nästan så i luften. I år har jag ovanligt sen semester. I våras när jag planerade den kändes det helt OK att vänta så pass länge, för jag gillar att jobba på sommaren. Och det gör jag fortfarande.

Nackdelen är att jag börjar känna mig ganska sliten och trött nu och de senaste dagarna har varit tunga. Svårt att komma upp i tid på morgonen, och trött när jag kommer hem på eftermiddagen. Nu i sommar har jag jobbat mellan halvåtta och fyra, i stället för mellan nio och halvsex som under resten av året. Jag som är en morgontrött och kvällspigg människa… Det innebär att jag aldrig varit pigg, varken på morgonen eller kvällen.

Men i morgon är alltså sista dagen så nu känns det lite lättare. Bara jag kommer ihåg och hinner med allt jag måste fixa innan jag går hem och lämnar över till kollegor. 

Några stora planer för semestern har jag inte: laga bilen, åka till skroten med skräp, städa bokhyllor, ta en tur till barnen i Stockholm. Och den 29/8 börjar studierna igen i Växjö. Däremellan ska jag ligga på soffan och läsa böcker och förmodligen lyssna på regnet utanför. Och så ut till stugan ibland och hugga ved.

Man är ju populär…

Jag har hamnat i ett dilemma. Lite roligt är det men samtidigt väldigt svårt. Den tionde september är jag bjuden på tre håll. Två av de tre gäller fester, det andra är på jobbet. Annars kan det gå åratal mellan festinbjudningarna minsann (eller åtminstone väldigt lång tid).

Jag är bjuden på klassträff med min gamla klass från låg- och mellanstadiet. Sist vi träffades var 1992 när vi hade 25-årsjubileum. Det är i Falkenberg och 3-4 timmars åka med bil härifrån. 

Nästa fest är en gammal studiekamrats 50-årsfest i Visby. Och givetvis skulle jag så gärna vilja gå på den också. Det är flera år sedan vi träffades, i slutet av 90-talet, tror jag.

Och samma dag har vi höst-kickoff på jobbet. Hela redaktionen ska samlas och diskutera framtiden för tidningen.  Det är viktgit men frågan är hur jag ska kunna välja mellan plikt och fest. Jag vill gå på alla tre men kan ju inte klona mig. Det känns himla orättvist att det blivit så här.

Pantertanter

Igår var jag hos en arbetskamrat för att hjälpa henne med datorn. Hon sitter inte inne på redaktionen utan ute på landsbygden och har fått pc för bara några veckor sedan, efter många år med mac. Hon är 60-plussare och inte road av datorer men har bestämt sig för att lära sig det hon behöver ändå. Vi gick igenom en massa saker, sånt där som är självklart för de flesta av oss andra eftersom vi gör det dagligdags. Jag tycker att hon är beundransvärd som inte ger sig. Hon har många gånger sagt att hade hon inte varit tvungen för jobbet så skulle hon inte använt datorer alls. Ändå gör hon det bra, när andra kanske skulle gett upp.

Vi tycker ju att det är så självklart idag att alla ska kunna använda en dator, både på nätet, för att kommunicera och för en massa annat. Men det är ju faktiskt inte så okomplicerat att förstå hur datorer fungerar, och inte så självklart att alla ska kunna och förstå allt. Det är bra gjort att så många ändå har lärt sig så mycket.

Visst är det ett självklart kommunikationsmedel idag men det är ju betydligt mer komplicerat att hantera en dator än telefonen när den kom, eller mobiltelefonen. Det är lätt att glömma bort det.

Jobbiga möten

Idag har jag jobbat, vilket jag gör var åttonde lördag. Någon måste ju jobba på helgerna och bevaka det som händer då så att det kommer i tidningen på måndagen. Men den här veckan blir det ju på tisdag. På lördagar är vi en reporter och en fotograf i tjänst på allmänna redaktionen. Vi hade flera uppdrag men det första var att åka och träffa keramikern Hanna Tonek (en mycket spännande och duktig ung konstnär!) som öppnar en ateljé på Gränsö. På väg till henne träffade vi en kvinna som ganska uppfordrande krävde att vi skulle komma in och titta på en utställning hon ordnat. Det var vi inte beredda på och hade inte tid med. Hennes argument var att vi borde göra reportage om det eftersom hon annonserat i VT och eftersom ägaren ringt till tidningen och "sagt till om det".

Jag blir lika irriterad varje gång någon tror att man kan "köpa sig" redaktionellt utrymme för att man annonserat. Hur kan man tro att man kan "beställa" text och bild (som inte är annons) i en tidning? Ställa krav på vad vi ska göra?

Det här tycker jag att det verkar bli mer och mer av nu för tiden, mer styrning och kontroll. Fler som hör av sig och vill  bli omskrivna som någon slags gentjänst för att de annonserar. Fler och fler som vill läsa vad jag skrivit innan det publiceras.  Jag lägger mig inte i hur andra gör sitt jobb, jag litar på att den som är erfaren och kunnig gör sitt bästa i varje yrke. Efter 25 år som reporter känner jag mig ganska erfaren och rutinerad och anser mig nog klara av det mesta som jag ställs inför. Och behöver jag hjälp med att kolla fakta så ber jag om det. Men att folk i efterhand ska komma och peta i vad de har sagt och försöka styra vad jag skriver, det kan jag inte acceptera.

Överum

Här rinner tiden undan minsann. Inte kan jag låta min blogg leva oanvänd i flera dagar på det här sättet. Jobbet har varit intensivt den sista tiden. Det bästa i jobbet förra veckan var i alla fall när en av våra fotografer och jag åkte till Överum för att göra reportage om den bruksmiljö som finns kvar där. Att den ligger samlad som den gör, herrgården alldeles intill brukskontoret, kyrkan och fabriken, är ganska ovanligt. Bruket är 350 år gammalt i år, precis som i Ankarsrum, men de flesta nuvarande byggnaderna är från 1800-talet och byggda i Tjustempire, en arkitekturstil som utvecklades här i bygden under tidigt 1800-tal om jag är rätt underrättad. Det ska jag ta reda på till artikeln som jag ska skriva i nästa vecka.

I Överum träffade vi ett par herrar från hembygdsföreningen och vi började med en fika på vandrarhemmet Åtta Små Hem som ligger i några gamla arbetarbostäder. Det är så himla fint och mysigt där. Väl värt ett besök.

Journalistiska texter

Idag hade jag en diskussion med en kollega om vårt arbetssätt och våra texter i tidningen. Han menade att man inte får ta särskilt lång tid på sig för att skriva färdigt en text. Att efter en intervju på en timme skriver man sedan en artikel på en timme också. "Jag skriver ju vad de säger, det tar inte lång tid" menar han. Min uppfattning är att det tar längre tid att skriva än att intervjua. Jag vill ha tid på mig att fila på formuleringar, gå igenom texten, kolla fel, ha tid att tänka igenom. För mig tar det tid. Och ofta tar det längre tid att skriva kort och bra än långt. Det handlar om kvalitet, man måste få ta sig tid att jobba med språket. Jag tror att många skulle vinna på att åtminstone läsa sina egna texter en gång innan de lämnar in dem i publiceringssystemet. Rättstavningsfunktioner tar inte alla fel, långtifrån. Det ser vi dagligen i tidningarna. Dessutom tycker jag att det inte går att leva med ständig stress, att alltid ha bråttom på jobbet, det orkar man inte med. Det får inte bara handla om kvantitet, att fylla tidningen med så många bokstäver som möjligt.