I höst är det dags att gå till vallokalerna. Det tar vi kanske för självklart, vi som levt och växt upp i 1900-talets Sverige. Men det ska vi inte göra.
Demokratin kan vara skör och hotad om vi inte ser upp. Ingen naturlag eller gammal sedvänja säger att vi i Sverige ska ha demokrati. För det är mindre än hundra år sedan vi fick allmän rösträtt i vårt land.
Hundra år är inte så långt bort, ungefär tre generationer.
Demokratin är ung. Hundra år är en kort tid i en släktforskares perspektiv. Vi som går tillbaka 200, 300 och kanske 400 år i vårt letande i gamla arkivhandlingar. De allra flesta av våra släktingar levde under en tid utan demokrati och fick inte rösta.
Kvinnor demonstrerar för rösträtten för hundra år sedan i Göteborg, bilden är tagen i juni 1918. Foto: Anna Backlund, bild från Nordiska Museet.
Nu blir det en liten historielektion. Sverige fick allmän och lika rösträtt så sent som 1921. Det skedde först efter hot om revolution 1917, som i Ryssland. Hungerupproret, då som ni säkert vet att Västervik spelade en väsentlig roll, är det som mest bidrog till att rösträttsreformen genomfördes.
Visst hade vi haft en slags demokrati tidigare, men bara för de välbärgade. De ansåg sig ha rätt att bestämma över de fattiga och så hade det varit i alla tider. Ju högre inkomst och förmögenhet, desto fler röster vid valen till kommun, landsting och riksdag. Det tog rösträttsrörelsen flera decennier att få bukt med denna orättvisa. Högerpartiet, som då hette Allmänna valmansförbundet, kämpade emot länge.
Egentligen dröjde det faktiskt till 1945 innan verklig allmän och lika rösträtt blev verklighet. Innan dess fick inte den rösta som var försatt i konkurs eller var omhändertagen inom fattigvården. 1937 avskaffades kravet att den röstberättigade inte skulle ha dömts till straffpåföljd. Den som satt i fängelse fick alltså inte rösta då. Eller den som gjort konkurs. Det visste du kanske inte?
Min farmor, född 1889, var alltså 32 år innan hon var betrodd med att rösta. Samma år blev hon myndig och ansågs som en fullvärdig medborgare. Då hade hon redan tre barn, hade varit gift i fem år och tillsammans med maken tagit över en mindre gård efter sin far. Om hon verkligen röstade i valet 1921 vet jag inte. Och så länge hon levde tänkte jag förstås inte på att fråga, för då var jag inte medveten om detta.
Tro inte att detta inte berör dig för att du kommer från en välbärgad släkt, kanske med storbönder eller borgare. De allra flesta av oss som har våra rötter i Sverige har fattigfolk i våra släktträd. Förmodligen inte överallt men på någon eller några grenar. Ståndscirkulationen, att människor kom att byta samhällsklass, var inte ovanlig. Över tid har mången rik blivit fattig och fattig blivit rik.
En del arbetare kom upp i tillräcklig inkomst för att få rösta redan före 1921. Men det spelade i praktiken alltså ingen roll, för deras röster uppvägdes helt av de kanske flera hundra röster som grosshandlaren eller häradshövdingen hade.
Läs Bunny Ragnerstams serie böcker om Kristianstad kring förra sekelskiftet eller Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm. Då får du veta mycket mer om levnadsförhållandena före och kampen för demokratins genomförande.
(Ovanstående text skrev jag för en månad sedan och den är publicerad som krönika i Västerviks-Tidningen den 20 juni, men jag har inte hittat den på tidningswebben.)
Bengt Ericsson, erfaren och kunnig ekonomijournalist, har skrivit en bok om de nyrika i Sverige. I ”Den nya överklassen” presenterar han vilka de är och hur de lever. Det är en avslöjande bok om sådant de flesta av oss nog inte har klart för oss. Den är intressant, inte bara för att den visar oss hur en liten men betydelsefull samhällsgrupp lever och verkar, utan också för att den visar på mönster och system som annars är dolda.
Kathryn Stockett har lyckats skriva en riktig feel-good-bok om ett förfärligt ämne, nämligen rasismen i den amerikanska södern. I boken ”Niceville” berättar hon om svarta hembiträden i vita hem i Jackson, Missisippi. Och det är en riktigt trevlig och varm berättelse, trots att den visar så mycket grymhet. Men hon lyckas förmedla hopp och framtidstro i en egentligen mycket dyster och nedbrytande miljö.
Den norske journalisten Oddgeir Bruaset har gjort en tv-serie om otillgängliga platser i Norge där människor ändå bor. Han har också skrivit en bok med samma innehåll, med den svenska titeln ”
Just nu läser jag Maja Hagermans bok ”