Obekväma bilister?

När vi åker hem från stugan passerar vi på vägen en idrottsplats med fotbollsplan. Den ligger alldeles vid landsvägen (det här är precis utanför stan) och vägen är förhållandevis smal, den har inga vägrenar här. Vid idrottsplatsen finns det en riktigt stor parkeringsplats.

På vägen är det stoppförbud utmed hela fotbollsplanen. Det har det varit sedan någon gång på tidigt 90-tal tror jag. Det infördes när jag bodde ute på landsbygden lite längre bort på den här vägen, och det är minst tolv år sedan.

Ikväll när vi åkte hem pågick en knattematch, och några tränade lite längre bort på den stora gräsplanen. Det var en hel del publik på knattematchen, folk som stod utmed kanterna av fotbollsplanen. Föräldrar, släktingar, kompisar och andra nyfikna.

De flesta som kommit i bil hade ställt sig på parkeringsplatsen, precis som man ska göra. Men 4-5 bilar stod parkerade utmed vägen, precis intill "förbjudet att stanna"-skylten. Trots att det fanns gott om lediga platser på parkeringen.

Varför? Det finns ingen ursäkt för att inte orka gå 100 meter. Längre är det inte till parkeringen. Hur kan det komma sig att en del bilister verkar ha växt ihop med sina bilar? Även den som är handikappad skulle ta sig fram här, det är plant och asfalterat.

Det finns en orsak till att det är stoppförbud här. Det är trafikfarligt för vägen är så smal att det blir svårt för två bilar att mötas på den sträckan när det står bilar parkerade utmed vägen. Är det så svårt att fatta?

10 011 steg idag. 

 

Fattigdom och sjukdom

I Motvallsbloggen såg jag idag en länk vidare till en artikel i Läkartidningen där professor Lars Werkö skriver om att socioekonomiska faktorer betyder mer för hälsan än vad de flesta inser. Du är troligen friskare om du är rik än fattig. Läs den!

Han relaterar delvis till Janne Josefssons program om ungdomarna i Göteborg som jag skrev om här för ett tag sedan. Jag funderade då inte så mycket på hälsan som på andra faktorer. Men hälsan är en så viktig faktor för livet och speglar samhället och de ökande klyftorna.

Vi tror att vi lever i ett gott och välmående samhälle där, teoretiskt sett, alla har en chans till ett bra liv. Men i praktiken är det ju inte alls så. Visst finns det många exempel på klassresor, men de är snarare undantagen som bekräftar regeln, än tvärtom. Klassklyftorna består, inte minst på hälsans område. Rik och frisk. Fattig och sjuk.

Börsras

Börsfall på -5,3 procent idag. Igen! Jag vet inte hur stor nedgången varit de senaste veckorna men närmare 20 procent är det väl. Hela årets uppgång är i stort sett borta tror jag. Vad ska en småsparare göra? Sälja av fondandelarna och rädda det som räddas kan? Eller vara kall och hoppas på uppgång snart? Det är frågan, men det verkar inte finnas något vettigt svar. Hur ska det gå med pensionspengarna, de som vi tvingats stoppa in i PPM-fonder? Börsanalytikerna verkar vara lika osäkra som spararna.

Egentligen tror jag att alltihop handlar om psykologi, vilket ju sägs också. Masshysteri. När det kommer förbi en kritisk massa finns det ingen återvändo, då rasar det bara och den nedåtgående spiralen är igång. I vår globala tid är det ju heller inte ett lokalt fenomen utan vi påverkas av andra börser på andra sidan jorden. Det ska bli intressant att se hur läget är om en månad, ett halvår, om ett år…

Och om 15 år, när jag förnodligen ska börja plocka ut min pension. Om det finns några pengar kvar då.

13 129 steg och 5,5 km-slingan på 47 minuter. Helt OK, men det kunde varit bättre. Det var tungt i skogen idag, kvavt och fuktigt. Då blir uppförsbackarna på slingan så sega. Och grävningen i grönsakslandet kändes i baksidan av låren idag.

Husvagnsfolkets kultur

Leif Eriksson: Camping – vem, hur och varför (2006):

Camping är en folkrörelse. Det menar Leif Eriksson som skrivit sin andra kulturhistoriska bok, om just camping i Sverige. Han menar att campingen är en av de största men också mest missförstådda folkrörelserna. Och kanske har han rätt. Camping är stort och antalet svenska campare är nu över en miljon, vilket är en rejäl folkrörelse.
Och att den är missförstådd kan vi nog hålla med om. Campingen har för många ett lite löjets skimmer över sig och anses snarare av ickecamparen som en brist på frihet än den frihet som camparen själv ofta framhåller.

Nu kan de här attityderna kanske ändras efter Leif Erikssons bok. För här ger han en helt annan bild av campinglivet än vad vi annars ofta ser. Boken ger en omfattande genomgång av allt som rör camping: historiskt, kulturellt, tekniskt och mycket mera. Även för mig som ickecampare har den mycket att ge, med klara nostalgipoäng och inblick i en okänd värld.
Man kan ju undra varför så många människor väljer att tränga ihop sig i så små utrymmen på semestern, och ta hemmet med sig på resan. Den frågan besvarar Leif Eriksson med: friheten att kunna göra något annat.
Målet för camparen är att fiska eller bada eller se sig om och husvagnen är bara medlet. Dessutom är det ett sätt för familjen att komma närmare varandra under semestern.

”Camping är en livsstil utan sociala markörer” skriver han och menar att inom folkrörelsen camping finns människor från alla samhällsklasser men det syns inte på campingplatsen eftersom det inte är så stor skillnad mellan olika husvagnar. Man kan umgås på andra villkor än i vardasglivet.
Camping är också ett socialt sätt att tillbringa semestern, för på en campingplats är det lätt att knyta nya kontakter. Och de ser ut att ha det väldigt trevligt, alla camparfamiljer på bilderna i boken.

Campinglivet kom igång på 20- och 30-talet och genom 1938 års semesterlag. Lysingsbadet i Västervik är en av de campingplatser som startades då, året här var 1933.
Sedan har det bara ökat. Fyrtiotalisterna campade i tält med sina föräldrar och förde sedan traditionen vidare, men med husvagn. Nu är tält och husbil inte så ovanligt, även om husvagnarna är flest. Och har man tur kan man ibland få se en gammal äggformad husvagn.
Det började med utflykter ut i skog och mark och tältplatser uppstod av sig själv. Snart blev det mer reglerat, inte minst på grund av brandrisker. Och plötsligt hade vi en rad campingplatser i Sverige vid mitten av 1900-talet. Idag är många av dem flerstjärniga.

I boken finns det väldigt mycket mer information än så. Den är en odyssé genom Campingsverige, både geografiskt, historiskt och kulturellt. Det rika bildmaterialet gör den extra trevlig att ägna några timmar åt.
Boken är en hyllning till campingen som livsstil, utan att författaren själv är campare av stora mått.  Det han har gjort är en kulturgärning, i stil med sin förra bok ”Korv, mos och människor”.
Han ser det stora i det lilla och vardagliga, och har förmågan att förmedla det till oss läsare på ett lättsmält sätt men ändå högst seriöst.

Reklamen som invaderar

Jag har lust att skriva: vart är vi på väg? Men det är inte så mycket indignation jag känner utan snarare undran. Efter Janne Josefssons program om Göteborgsungdomarna har jag inte kunnat släppa tanken på hur vårt samhälle har förändrats på ett par decennier. Pengar och utseende verkar ha blivit så mycket viktigare idag. Så har det kanske alltid verkat, i förhållande till gårdagen. Men så mycket mer påtagligt nu.

Ungdomarna ser pengar som ett livsmål och om man ser sig omkring i samhället är utseendet, eller snarare den bild man ger av sig själv, betydligt mer påtaglig idag än någon generation tillbaka. Människor klär sig mer utstuderat idag (bara magar, tajta kläder, speciella klädstilar etc), har piercade och tatuerade kroppar och mycket makeup. Alltså: man verkar göra mer för att synas men på ett sätt så att det passar in i den postmoderna stilen. 

Detta kommer ju någonstans ifrån: reklamen. Samhället och vår livsmiljö har blivit så väldigt mycket mer kommersialiserad i vår tid, och det får naturligtvis följder. Överallt har vi reklamen, det går knappt att värja sig mot den. Inte bara i tv utan det är väldigt mycket reklamtavlor på stan, alla dessa banners och popupreklamfönster på nätet, telefonreklamen som blivit nästan lika vanlig som de vanliga samtalen, reklamen i e-post, i radio, i brevlådan mm. Ja, överallt. Ökningen har skett successivt, och under en lång tid.

Filosofen och sociologen Jürgen Habermas kallar detta för kolonisering av livsvärlden. Det gjorde han redan på 80-talet, när han såg förändringarna i framför allt det offentliga rummet, hur pengars makt allt mer tog över människornas fria viljor och fria kommunikation. Även om vi har massor med reklam på nätet så kan vi i alla fall delvis välja bort den där, genom att blockera popupfönster och flash och inte acceptera bihang på t ex mailinglistor, välja bort de bloggar som har reklam etc. Du kan anmäla dig till nixregistret för att slippa telefonreklam och sätta "nej tack till reklam" på brevlådan. Men det är kanske inte så mycket jämfört med all den reklam du tvingas möta i vardagslivet. Om det snart blir tillåtet med produktplaceringsreklam också, då blir det ännu mer som du inte kan välja bort. Om du inte väljer bort tv helt, eller bara ser på nyhetsprogram. (När kommer produktplaceringen i nyhetsprogram, tro?)

Klassklyftor

Att det finns tydliga klassklyftor i Sverige vet vi ju. Och de ökar. Trots en medvetenhet om detta i många år verkar inte mycket göras för att förändra till det bättre. Snarare går vi med allt raskare takt mot ett 80/20-samhälle.

Ikväll tittade jag på webb-tv, på Janne Josefssons program om Örgryte och Biskopsgården, och ungdomarnas olika levnadsvillkor nu och då, för snart 20 år sedan. Han har gjort en uppföljning på det program han gjorde 1987. Då träffade han niondeklassare från båda stadsdelarna, och de förutspådde att de skulle bli som sina föräldrar, dvs leva kvar i överklassen respektive arbetarklassen. Idag är klassklyftorna ännu tydligare än då, de verkar bara ha skärpts.

Något som är anmärkningsvärt och som tydligt visar en annan samhällsförändring från då till nu är att ungdomarna idag, i båda stadsdelarna, talar om och drömmer om att de ska bli rika. För 20 år sedan var det bara överklassbarnen som trodde det. Är pengar så viktigt i vårt samhälle idag?

Läs också programmets diskussionsforum. 

—–

Stegräknaren stannar idag på 10 817 steg. Av dem är cirka 6000 gångna på  5,5 km-slingan i skogen. För några dagar sedan gick vi den på 50 minuter, i förrgår på 48 och idag på 46 minuter. Det känns som om ett sundare liv är inom räckhåll. 

Bobby

Just nu pågår insamling till Bris i arbetet för  att hjälpa barn och för att hedra tioårige Bobby som misshandlades till döds av sin mamma och styvfar. Hans öde är ofattbart och så hemskt att det känns obegripligt, ändå händer det. Inte bara honom utan flera barn i Sverige varje år. Och många många fler misshandlas både fysiskt och mentalt. Vart tog det goda samhället vägen, det som skulle garantera alla barn skydd och trygghet?

Brokeback Mountain

Nej, det handlar inte särskilt mycket om filmen utan mer om den litterära förlagan. När jag städade lite här hemma i helgen hittade jag novellsamlingen ”Close Range – Wyoming Stories” av Annie Proulx och insåg att det nog är i den som berättelsen om Ennis del Mar och Jack Twist finns. Nu har jag läst den och det är sann kärlekhistora, om än ovanlig. Men Annie Proulx kan skriva, det vet vi ju, alla vi som läst Sjöfartsnytt och Dragspelsbrott.

Kanske ska jag se filmen, för den har ju fått så mycket beröm. Annars kan det ofta vara så att en film aldrig känns lika sann och rätt som den historia man läst. Ofta går något förlorat på vägen. Kanske inte den här gången…

Annie Proulx skriver om kärlek så att det känns i hjärtat, oavsett om läsaren är man eller kvinna, tror jag. Hon är ingen vän av stora åthävor, och det behövs inte i hennes texter. Det är i stället det omedelbara och nära, det vardagliga och enkla som visar de stora känslorna. Sorgen är så stor och hjärtat så fullt av kärlek.

Det är en universell historia, och en stor berättelse.

Hotad demokrati

Det känns fruktansvärt kusligt och obehagligt att högerextremister har kränkt demokratin och mötesrätten som de gjorde i helgen i ABF-lokalen i Vimmerby. Att de trängt in i en möteslokal och misshandlat deltagarna i en studiecirkel, det är ett oerhört brott mot allt vad demokratin står för i vårt land. Hur kan man slå på andra människor?

Detta har drabbat alla, inte bara deltagarna från Socialistiska partiet, som var huvudmålet för inkräktarna, utan också de andra. Det högerextrema våldet kan alltså drabba vem som helst, utan urskiljning. Förhoppningsvis kan detta bli en väckarklocka för alla i samhället att visa sin avsky för allt vad högerextremt våld heter, och inte ge upphov till rädsla. För det är rädda de vill att vi ska bli, de vill skrämma alla oss andra till tystnad. Därför är det ännu viktigare nu att stå upp för det demokratiska samhället.

Kanske kunde man tro att det demokratiska systemet skulle vara så självklart idag att vi inte ens behöver fundera på detta, men det är uppenbart att demokratin är hotad när mötesfriheten inte längre respekteras. Ska vi tvingas tillbaka till 30- och 40-talens gamla konflikter när nazisterna spred sin ondska över Europa? Aldrig!

Postmodernism och betyg

Igår fick jag resultatet från C-kursen i Växjö: VG på min C-uppsats! :-))) Bra för självkänslan även om betyg i det långa loppet inte spelar någon roll.

Just nu håller jag på med en studieuppgift i delkurs 1 om postmodernism (på D-kursen i Linköping). Uppgiften är att välja ett område/en fråga och analysera den enligt teorier om postmordernism, illusterat med empiriska exempel. En kurskamrat och jag skriver om problemet att allt färre unga väljer att engagera sig i partipolitik och i det traditionella demokratiska systemet. Detta är ju ett sedan ganska länge känt problem i samhället, och tacklas på olika sätt på både nationell och lokal nivå. Vi har valt att utgå från några tidningsartiklar med lokala exempel, plus dokusåpan Toppkandidaterna som just nu visas på Sveriges Television.

Man kan fundera mycket på det här och en som verkar ha gjort det är sociologen Gerard Delanty som skrivit boken ”Social theory in a changing world” och som till stor del handlar om demokrati och det politiska livet i vår tid. Han ställer sig kritisk till att vi befinner oss i en postmodern tid utan menar att samhället nu snarare är inne i en radikaliserad modern tid.

Tja, det finns många olika tolkningsmodeller av vårt nutida samhälle. Vi ska använda hans teori i uppsatsen och jag måste klura fram något sätt att beskriva den i ord, inte bara som en känsla.

Egentligen är det ett problem med att läsa sociologi: att det finns många olika teorier om olika delar av samhället, och en hel del motsägelsefulla. Och allihop känns ju rätt när man läser. Sedan kommer man till en ny, och så känns det som ”ja men så här är det ju…”. Intressant är det i alla fall, och förhoppningsvis blir jag väl lite klokare på kuppen. Eller bara mer förvirrad…