Kategori: Samhället

Inlägg om samhällsfenomen.

Sjukdomar

Idag läste jag en artikel om ESS, vilket betyder Environmental Somatization Syndrome, dvs miljörelaterade sjukdomar. Till dessa hör elöverkänslighet, utmattningssyndrom, fibromyalgi, oral galvanism och en hel del äldre tiders sjukdomar. Gemensamt för dem är att man inte hittar påvisbara orsaker till de symptom som de sjuka har. I stället menas att det är psykosomatiska sjukdomar, dvs uppkomna ur oro för ny teknik. Och på så sätt mer eller mindre avfärdas de som är sjuka. (Artikeln finns i senaste numret av "Allt om vetenskap" men tyvärr inte på nätet.)

Det får mig att fundera över två saker:

1. Jag drabbades av elöverkänslighet på 80-talet, när jag arbetade med min första dator. Det var en pc med "solarie"-skärm, långt före några TCO-märkningar.  Jag var inte ett dugg orolig för att arbeta med datorer, utan tyckte i stället att det var väldigt kul, både att lära mig nytt och vad jag kunde göra med datorn. Jag jobbade med layout-program (någon som minns Ventura?) och gjorde bl a kommunens personaltidning. Det var verkligen roligt. Ändå fick jag de här problemen: grus i ögonen, rodnader i ansiktet och torr hud. Jag som var så säker på att "det drabbar inte mig". Hur kan det då vara psykosomatiskt?

Jag fick bukt med det sedan, med hjälp av bärbar dator med LCD-skärm, släckta lysrör och elsanering.

2. I artikeln säger Jörgen Malmquist, docent i internmedicin, att ESS ofta får koppling till arbetet, att det är sjukdomar som den sjuke menar beror på arbetet. Han förklarar det så här "Arbetsplatsen är en påtvingad miljö som man lättare blir negativt inställd till". Men när den sjuke gillar sitt jobb, inget hellre vill än jobba, och gillar att få hålla på med ny teknik, hur hänger det ihop? Och varför går man inte vidare på detta, om det nu verkligen är relaterat till arbetet? Hur kan man tillåta att det finns så många arbetsplatser som uppenbarligen gör oss människor sjuka? Nej, i stället läggs skulden på den enskilde, "det är för att du inte pallar psykiskt du blir sjuk" eller "för att du är negativt inställd". (Det stämde ju i alla fall inte på mig).

 

Lång är framgångsrik?

Är du lång? Och framgångsrik? Det hänger ihop menar psykologen Robin Dunbar i England. Jag har precis läst hans bok "Samvaro, skvaller och språkets uppkomst" där han hävdar ett samband mellan långa personer och framgång i samhället. Han stöder sin teori mest på andras forskning.

I alla fall skriver han att vi förväntar oss att kändisar ska vara långa och blir förvånade när de inte är det om vi ser dem i verkligheten. Länga människor är oftare också mer framgångsrika i yrkeslivet. "Om det beror på att längre människor är intelligentare eller att vi hellre går ur vägen för dem återstår att se. Faktum är att längre personer inte tycks behöva arbeta lika hårt för att bli framgångsrika." skriver han.

Kanske stämmer det. Vår koncern-vd är i alla fall en ovanligt lång person. Just nu kommer jag inte på andra exempel men det finns förstås. Kvinnor som nått längt, är de längre än de flesta tro? 

Girigheten

Jag tycker att det är ett motbjudande resonemang som förs idag, allt gnäll bland företagare. Jag undrar ibland hur många företagare som sänt en tacksamhetens tanke till staten och skattesystemet för allt de fått ordnat så att folk kan gå till jobbet och producera. Staten ordnar dagis som till stor del betalas av skatter så att föräldrarna kan gå till jobbet. Staten står för utbildningar och studiebidrag och beviljar studielån så att folk kan utbilda sig och komma till jobben med användbara kunskaper. Staten står för en del av arbetsgivaravgiften genom sänkningen med fem procent för småföretag. Staten står för lön när ett företag går omkull och det inte finns pengar till löner, trots en arbetsgivares ansvar för de anställda. Själva betalar vi anställda, via avgifter till a-kassan, så att arbetsgivarna kan friställa oss och vi kan överleva ändå. Etcetera etcetera…
Ja, listan är lång på allt det som är tillrättalagt för att gynna arbetsgivare i Sverige.
Är man ute efter ett ännu mer utpräglat 20/80-samhälle än vad vi redan har, så att man kan få anställda som är så skyddslösa att de jobbar för lägre och lägre löner, eftersom det sociala skyddet är borta?  Och vinsterna bara ökar, till nytta för vem? På tv-nyheterna ikväll tror jag man sa att Skandias chefsbonusar kostat koncernen 400 miljarder kronor. Kan det vara möjligt? Hur stor kan girigheten bli?

55-pluskollektiv

Ikväll har jag varit och intervjuat ett gäng som köpt ett f d konvalescenthem här i Västervik och ska göra om det till ett gemensamt boende. De allra  flesta av dem av dem är 40-talister, några är 50-talister och någon är lite äldre än de övriga. Det är 9 par och en ensam man. Fastigheten ska ha lägenheter åt var och en och en del av huset ska vara gemensamt. Där finns bl a ett riktigt restaurangkök, matsal, bibliotek, sällskapsrum etc. De ska bygga spa och ha gym och sjukvårdsrum. Huset har strandtomt och de ska ha lusthus vid stranden och förstås egen brygga. Tio lägenheter ska byggas genom om- och tillbyggnad. De räknar med  att bostadskostnaden blir ungefär densamma som de flesta idag har i sina villor.

Skälet till att de gör det är att de vill redan nu kunna bestämma sig för hur de ska bo när de blir äldre, vem de ska bo med och hur. De är ett gäng som känner varandra sedan 70-talet och de hari många år pratat om att kunna göra så här.

Jag tycker att det låter väldigt fint, och lockande. Ett perfekt boende när man inte längre har barn hemma. Att både ha sitt eget, och det gemensamma känns bara som fördelar. Det kräver förstås att man kan hålla sams någorlunda, och högt i tak för olika åsikter.

Övergångsriter

Spelar det någon roll vad klockan är om man inte vet var man är? Eller vem man är? Och spelar det någon roll om jag har rätt tid bara jag har samma tid som resten av samhället? Tja, man funderar lite när det är dags att ställa om klockorna en sådan här dag som idag. Några klockor har vi som inte ställer om sig själv: på mikron, min gamla mobil, köksväggklockan och den andra väggklockan från 1994. Jag kollade både på datorn och på satellitklockan vad som var rätt tid innan jag ställde om dem och då började vi ju fundera på: finns rätt tid? Och spelar det någon roll bara jag är synkroniserad med resten av er andra, dvs har samma tid?

Vi är så beroende av klocktid idag, och så mycket stress skapas av detta evinnerliga tittande på klockan.  Varför ska det vara så viktigt? Överallt finns tidsangivelsen och allt ska ske på minuten.

Tänk så mycket gamla tankar som kommer upp bara för att det blev vintertid. Jaja, jag kommer att stressa lika mycket som vanligt imorgon även om jag fått en hel timme till skänks idag… 

Och som vanligt tar jag armbandsklockan på mig det sista jag gör innan jag går hemifrån till jobbet i morgon bitti. Och tar av den igen så fort jag kommer innanför dörren här hemma igen på kvällen. Sånt kallas övergångsriter tror jag. Har du också övergångsriter mellan jobb och fritid?

VI

Tidningen VI kom igår och i den finns en av de bättre ledare jag läst på länge. Anneli Rogeman skriver om backlash, ett begrepp som vi blivit ack så väl bekanta med på senare år. Susan Faludis bok, som nu är 13 år gammal, känns som en ganska mild västanfläkt jämfört med vad vi erfarit sedan dess. (VI-artiklarna finns tyvärr inte på nätet utom i undantagsfall men hemsidan finns här).

Det förvånar mig att det finns så många kvinnor och män som säger sig inte vilja bli kallade feminister, trots att feminist inte betyder något annat än att man insett den systematiska könsorättvisa vi har (som t ex tar sig uttryck i att kvinnor som grupp bara tjänar 92 procent jämfört med män som grupp) och att man anser att det bör förändras. Jag menar, vem vill ha orättvisa? Jag undrar det. Jag tror inte att de, som uttrycker att de inte vill bli kallade feminister, är för orättvisa.

På sidan 8 i VI finns också den här bilden publicerad.  Den finns på många sidor på nätet ser jag. Tänk en så behändig liten sak.

Kontroll – igen

Idag behövde jag ringa apoteket här i Västervik för att ställa några frågor inför en eventuell artikel. Både på apotekens hemsida och i telefonkatalogen fanns bara det gemensamma kundtjänstnumret, ett 0771-nr, till vårt lokala apotek. Så jag ringde, satt i kö 6 minuter och när jag väl fick tala med en människa sa jag att jag ville komma till apoteket i Västervik. Jag frågade också om de inte har ett eget telefonnummer här och fick då till svar att det har de inte! Det tycker jag är dålig stil. Varför ska en växteltelefonist någonstans i landet kontrollera de samtal som ska till vårt apotek? Så här är det på många myndigheter numera, t ex på försäkringskassan och skattemyndigheten. Det klart jag fattar att det är rationaliseringsvinster med en central växel. Men så här har det blivit på många håll. Kontrollen ökar.

Och den ökar på jobben också, enligt en artikel i dagens DN. Seko har fått fram i en undersökning att många anställda inte vågar kritisera chefen och bland de offentliganställda har detta ökat betydligt. "56 procent tror inte att de utan problem skulle kunna berätta om missförhållandena för en journalist i radio, teve eller tidningar" står det bland annat. Ändå har offentliganställda meddelarfrihet.

Jag tycker att sådant här är ganska skrämmande för det gör att våra liv blir mer kringskurna och klyftorna i samhället ökar mellan de som har tillgång till resurserna och de som inte har. Med en ökande andel vikarier och projektanställningar, som är mer beroende av arbetsgivare än den fast anställde, växer ju problemet.