Kategori: Samhället

Inlägg om samhällsfenomen.

Svar från Posten

Idag fick jag brev från Posten, ett svar på min reklamation av det brev som hade innehållit bilnycklarna för tre veckor sedan. Posten Kundtjänst beklagar att innehållet i mitt brev inte kom fram men påpekar att någon ersättning inte utfaller. Posten Kundtjänst hoppas ändå att jag har förtroende för Posten i fortsättningen. Det jag tycker är märkligt är att den ena handen inte vet vad den andra gör. Jag fick ju tillbaka nycklarna tack vare att någon på sorteringsterminalen i Nässjö hittat dem och återsänt dem till nyckeltillverkaren. Det här tyder ju på att Posten Kundtjänst inte forskat särskilt djupt i ämnet. Eller hur många bilnycklar hittar de varje dag i Nässjö?

Jag undrar förresten hur det känns att heta Posten Kundtjänst… Det är i alla fall det enda namn som står under "Med vänlig hälsning".

Klimatet

Det är något kusligt med det här sommarvädret som dröjer kvar fortfarande. I nästa vecka är vi redan i mtten av oktober och det är inte riktigt höst än. Klimatet har förändrats de senaste 40 åren så att medeltemperaturen stigit en hel grad i Sverige och medelnederbörden har ökat ett antal millimeter. Vi som bor vi kusten, vad kan komma att hända med oss? Och med världen?

Fluffiga skivade limpor

Varför är brödet så mycket luft och så lite bröd? En vanlig limpa från bageriet eller affären består ofta av så mycket luft att man känner sig lurad när man handlar. Det känns som om en limpa innehåller 750 gram luft och 250 gram limpa. När man brer mackan med smör så blir det bara ett djupt hål i brödskivan och den sjunker ihop. Är detta produktutveckling?

Och varför finns det nästan bara färdigskivat bröd i butikerna? Vem vill ha det? Inte jag. Jag vill själv bestämma hur tjocka limpskivor jag ska äta till frukost och vill inte ha några standardvarianter på 8 millimeters tjocklek eller vad det kan vara. Men det är svårt att hitta bröd som inte är skivat när jag handlar i mataffären, då får jag gå till bagarn och handla. Vem hinner det i tid och otid?

Stureplan

Varför är Stureplan så ointressant? Var ligger Stureplan förresten? Finns Stureplan?

Tendens i P1 idag handlar om bloggar och en av dem som intervjuas är Resumés chefredaktör Viggo Cavling. Han berättade om vad han bloggar om och varför, och inte minst varför man bör läsa hans blogg. Han skriver tydligen (nej jag har inte läst hans blogg annat än dagens inlägg) om mediebranschen i Stockholm, närmare bestämt om vad som händer kring Stureplan. Och han menade i programmet att det "närmast vore tjänstefel" att inte läsa hans blogg om man är i mediebranschen, för att det är det som händer kring Stureplan som är viktigt och intressant. Och det är det säkert för dem som är där och ingår i den hajpade världen, men jag tror att den världen egentligen är väldigt liten.  Alla vi andra som lever våra vanliga liv, bloggar och äter och jobbar och sover… för oss är det annat som är viktigt. Och det livet i Vingåker, Vuoggatjålme, Värnamo eller Västrum är precis lika viktigt som livet kring Stureplan.

"Alla" bloggar ju nu, inte minst politiker. I programmet var det en kommunikationskonsult (minns inte namnet nu) som tror att många politikernas bloggande kommer att ebba ut snart eftersom de inte kommer att orka med att blogga i längden. Säkert sant, tror jag. För att blogga krävs skrivarglöd, det känner även jag. Och ibland saknas den glöden, särskilt när jag redan skrivit mycket i jobbet eller på studieuppgifter. Fast sådana dagar som idag, när jag sitter i bilen de 19 milen mellan Växjö och Västervik, då kommer jag på massor med intressant jag vill blogga om men väl hemma har tankarna ersatts av nya, som t ex vad vi ska ha till middag eller att jag måste komma ihåg att sätta igång tvättmaskinen och sådant.

Ja ja, livet lever sig självt… 

I huvudet på Emile 2

Idag har jag läst vidare i Emile Durkheims bok "Självmordet", läst ut den och skrivit klart uppgiften på den. Han gör en lysande analys av samhället, en analys som håller än idag. Om man bortser från det han skriver om kvinnor. Till exempel så här: "Kvinnans sexuella behov har en annan karaktär än mannens; eftersom hennes intellekt i allmänhet är mindre utvecklat, ligger de också mer på det kroppsliga än på det andliga planet." Därför menar den gode Emile år 1897 att samhällets sociala kontroll av vår sexualitet inte behövs för kvinnor eftersom vi kvinnor ändå inte är intresserade av sådant. Däremot skriver han att "Äktenskapets kontrollerande funktion innebär för kvinnan en inskränkning utan fördelar".

I sin samhällsanalys skriver han "Ju mer man har, desto mer eftersträvar man att få, eftersom de behovstillfredsställelser man upplevt endast stimulerar utvecklingen av nya behov." Därför blir människan olycklig när hon får för mycket av det goda och aldrig kan bli tillfredsställd. Förutsåg han dagens konsumtionssamhälle, tro?

I huvudet på Emile 1

Emile Durkheim är en av sociologins grundare, en ansedd akademiker, smart och oförvägen, med geniala idéer. 1897 skrev han boken "Självmordet", en klassiker inom ämnet sociologi. Den läser jag just nu som kurslitteratur.

Han har mycket klokt att säga och man måste komma ihåg att den är präglad av sin tid. Han skriver så här om kvinnor: "Hon har mycket få rent sociala behov och kan lätt tillfredsställa dem. Fromma andaktsövningar och några husdjur att ta vård om räcker för att fylla den äldre ogifta kvinnans liv." Mannens sociala jag är däremot "mer komplicerat och utvecklat". Håhå jaja, tänk som det var…

I övrigt är boken jätteintressant. Men tänk att man för bara hundra år sedan faktiskt såg på kvinnor på detta sätt, på fullt allvar! Idag kan man ju fnissa lite åt det, men det handlar ju om djupt rotade attityder som inte helt är borta än men som tar sig andra uttryck förstås.

I boken konstaterar han också, vilket jag tycker är framsynt, att äktenskapet är bra för mannen men inte för kvinnan. Redan då såg han fällan som (dåtidens) äktenskap innebar för kvinnor, där kvinnor förminskades medan mannen lyftes. Det kan man överföra på dagens samhälle där kvinnor fortfarande i stor utsträckning dubbeljobbar, både borta och hemma, betydligt mer än män.

Hela tiden handlar det förstås om generaliseringar, om hur det är i allmänhet och säkert fanns det en del jämställda äktenskap även på den tiden. 

Sjukvårdspolitik

Varför är de borgerliga politikerna så rädda för att kalla privatiseringen av sjukvården för dess rätta namn? Nämligen privatisering. I stället kallar man det "ökad mångfald", "entreprenad", "konkurrensutsättning" och andra omskrivningar. Vad det handlar om är ju att sjukvård ska bedrivas av privata företag i någon form. Varför är det så fult att kalla det "privatisering"? När det är det man vill ha så borde man väl tala klartext.

Idag har jag intervjuat en borgerlig politiker som kom till Västervik för att marknadsföra den borgerliga alliansens vårdpolitik. Han motiverar en privatisering (dvs entreprenad med hans ord) med behov av effektivisering och rationalisering, närmare till beslut i organisationen plus att vi medborgare ska få valfrihet.

I Kalmar läns landsting har vi ett borgerligt styre. Om man inte där kan effektivisera och rationalisera i den grad som behövs på egen hand, utan måste ha konkurrens för att det ska ske, då är det väl ett rejält misslyckande för den politiska ledningen? Annars erkänner man ju att "vi klarar inte av det vi ska, vår sjukvård är för ineffektiv och orationell". Det borde väl bara vara att sätta igång och effektivisera mera.

Vill man ha närmare till beslutetn så går det väl att rasera hierarkin inom landstinget, en hierarki som lär vara en koloss på lerfötter. Jag vet inte egentligen för jag har aldrig jobbat i vården men när jag legat på sjukhus tycks det mig som om det finns en nästan underdånig vördnad för doktorn från alla därunder. Inte någon platt organisaiton där, inte.

Dessutom undrar jag hur många som vill ha och kommer att utnyttja en valfrihet. Jag vill inte ha valfrihet. Jag vill slippa välja. Jag vill att det ska finnas en vårdcentral där jag kan få hjälp om jag skadar mig eller blir sjuk. I ett sådant läge ställer jag mig knappast med telefonkatalogen och undrar "Är doktor A bäst eller doktor B? Vem av dem ska jag välja?" Och hur ska jag veta vem som är bäst? Då måste man ju ha varit sjuk flera gånger och provat flera för att kunna avgöra det. Jag tror inte att det handlar om vilken läkare som är bäst utan vilket företag jag ska ta kontakt med för läkare finns det väl flera. Och hur ska jag veta något om olika vårdföretag? Ska landstingsledningen välja åt mig? Varför ska man då ha valfrihet?

Dessutom är det ju ganska stötande att ett företag gör ekonomisk vinst på att jag är sjuk, precis som läkemedlsföretagen gör. För inte tror jag att ett sjukvårdsföretag sänker sina avgifter eller sin debitering till landstinget för att vinsten ökar. En vinst innebär ju att man egentligen tagit för mycket betalt. Och hur ska lönerna kunna höjas för de sämst betalda i vården om deras arbetsgivare ska konkurrera med andra? Det klart att landstinget också kan göra vinst, men då förutsätter jag att ett överskott går in i nästa års budget och går till förbättrad vård och inte till några aktieägares bankkonton.

Det finns säkert en del bra med privat producerad sjukvård, och många bra privata sjukvårdsföretag, men de fördelar som finns borde väl landstinget, eller någon annan offentligt organiserad sjukvård, kunna fixa till själv. 

En dag med professorn

Precis hela dagen, från morgon till sena kvällen, har jag haft sällskap av Charles Tilly, amerikansk professor i sociologi. Anledningen är att hans bok om beständig ojämlikhet ingår i vår kurslitteratur och jag ska skriva en uppgift om den. Han skriver om varför ojämlikheter i samhället består. Det är intressant men lite snårigt att komma åt hans förklaringar, han är ganska vidlyftig i sitt skrivande. Teorin är väldigt väl underbyggd med empiri och jag har svårt att tro att någon beslår honom på hans teori. Med hjälp av sin teori förklarar han hur apartheidsystemet utvecklades och upplöstes i Sydafrika, hur sjukvårdshierarkier upprätthålls liksom ojämlikheten mellan män och kvinnor.

Det är teoribygget jag ska skriva om, hur han gör det. Jag sliter mitt hår, för det är inte så lätt, tycker jag. Och hungrig är jag också, jag har inte gett mig tid till någon riktig middag, bara mackor och kaffe idag. Det har varit en solig och fin dag så jag har delat balkongen med tvätten som hängt på tork, och professor Tilly.

Kyrkovalet

Nej, jag har inte röstat i kyrkovalet idag för jag är inte medlem i svenska kyrkan. Men jag jobbar idag och har varit till en vallokal tillsammans med fotografen och skriver om kyrkovalet till morgondagens tidning. Och det var köer! Rekordmånga röstar! Alla vi pratade med sa att de röstar för att inte extrempartierna ska komma in i kyrkan.

Det inger hopp när folk går man ur huse för en sådan sak.

Singelkaffe

Igår köpte vi en ny kaffebryggare. Den gamla hade slutat fungera och kaffe måste man ju ha. För fem år sedan köpte vi en ny duobryggare, som ersättning för den gamla. En duobryggare är alltså en liten kaffebryggare som brygger en eller två koppar, men inte mer.  I vårt hushåll brygger vi ofta bara en kopp, men också ofta två koppar. Om vi har gäster gör vi en kanna bistrokaffe, men den har också sina begränsningar.

Givetvis ville vi ha en ny liten duobryggare. Men det verkar inte finnas. Vi har letat överallt i stans affärer och vi har sökt efter en sådan på nätet. Den vi har heter Cucina (från Philips) och någon sådan verkar inte längre tillverkas och säljas.

Eftersom vi vill ha gott kaffe men inte köpa en dyr espressomaskin så blev det en perkulator. Den är jättebra men i den ska man göra minst fyra koppar åt gången. Så det klart att vi kommer att hälla ut en massa kaffe odrucket. Är det kaffeproducenterna som påverkar apparatproducenterna att bara göra sådana här så att man ska förbruka mycket kaffe?

Det finns förstås småbryggare, bryggare där man brygger en liten kanna kaffe. Men det är fortfarande en kanna på minst tre koppar man ska brygga. Och ska jag ändå ha en bryggare som tar upp plats i köket så får det nog vara en som kan brygga mycket kaffe, också. Men varför kan man inte göra en bra bryggare som kan brygga både lite och mycket kaffe? Jag trodde det fanns sådana. Hur gör alla ni i Sveriges en och en halv miljon singelhushåll? Brygger ni 3-4 koppar kaffe åt gången och häller ut? Eller dricker mycket kaffe för åtgångens skull? Eller avstår? Eller dricker pulverkaffe?

Rimligtvis borde marknaden ha ökat för de gamla duobryggarna i stället för att minska. Min första fick jag för snart femton år sedan och inte har det blivit färre singlar sedan dess. Eller parhushåll med bara två vuxna. Varför försvinner bra grejer från marknaden?