Kategori: Samhället

Inlägg om samhällsfenomen.

Den heliga bilen

Journalisten Ira Mallik har skrivit en bra krönika om hur media ligger på knä för den heliga bilen. Hon skriver om hur man enbart vinklat inslagen om bensinskatten mot att det är synd om bilisterna och därför ska bensinskatten sänkas. Men ingen ställer frågan om det är bra med höjd bensinskatt för att minska utsläppen. Hur kan man vara så enögd? Jo, för att människans bekvämlighet går före överlevnaden på sikt. Uppenbarligen.

Bilen har varit helig länge. Vi har byggt fast oss i ett samhälle där bilen styr. Vi tror att vi har rätt att åka bil så mycket vi vill, för att det är bekvämt för oss. Trots att vi vet vad avgasutsläppen för med sig. Vi har ju redan sett hur det börjar bli i polarområden när isen börjar smälta. Nej, höj bensinskatten i stället!

Vi accepterar en massa döda i trafiken och försöker bara bygga bort olycksriskerna med motorvägar och mitträcken så gott det går, men inte att minska trafiken och bilanvändningen. Det finns väl inget annat i samhället som skulle fått så mycket stöd som bilen med så höga dödssiffror och orsak till så mycket olyckor.

Jag behöver inte bil. Om det fanns bussar och tåg så att jag kunde ta mig fram dit jag behöver så kan jag sälja bilen. Jag är övertygad om att fler kan göra det. Men idag är kollektivtrafiken bristfällig, eftersom så många tar bilen i stället. Kanske behöver en utbyggnad tvingas fram, genom bensinransonering. Och samtidigt borde förstås bilar för alternativa bränslen utvecklas, bränslen som inte ger miljöfarliga utsläpp. Bättre bränslen och färre bilar, då skulle mycket kunna vinnas.

Föräldraförsäkringen

Låt föräldrarna dela föräldraledigheten så att båda jobbar deltid. Det är ett förslag som Linda Skugge gör i en intervju i TCO-tidningen (men jag hittar inte artikeln i nättidningen). Mamman (eller pappan) kan få en viss tid först, kanske det första halvåret, men sedan kan föräldrarna dela så att båda jobbar halvtid och att någon alltid är hemma tills barna börjar på dagis. Jag håller helt med henne om detta. Även om det förstås inte är en möjlig praktisk lösning i varje enskilt fall så är det en bra princip. Saknas den ene föräldern (pappan till nästan 100 procent) så får väl den andre (mamman) få resten också.

Jag tror att det är en bra lösning med delad föräldraledighet så här. Då blir ju föräldraledigheten till för barnet, inte för förälderna. Barnet får vara med både mamma och pappa, och båda får fortsätta jobba.

Vi gjorde på ett liknande sätt när våra barn var små för snart 20 år sedan. Vi jobbade båda sextimmarsdag under en period och barna var på dagis mellan tio och två. En av oss började och slutade tidigt på dagen, den andra sent. Det var väldigt bra.

Dessutom vill jag än en gång tala om hur bra det är med dagis. Jag är så glad att det fanns när vi behövde det. Då, på 80-talet, var det inte så fullt med ungar på avdelningarna och de hade det verkligen bra där. Det kändes väldigt bra att det fanns andra vuxna som brydde sig om våra barn och tog hand om dem när vi var på jobbet.

80 miljoner

80 miljoner kronor. Så mycket ska visst kostas på Americas Cup av offentliga medel enligt ett nyhetsinslag i tv. Ännu en manlig sysselsättning som finansieras genom skattepengar. En enda kvinna finns bland alla deltagarna, vilket uppmärksammades i inslaget.

Jaha. När får vi se 80 miljoner läggas på ett arrangemang som sysselsätter mest kvinnor?

Kvinnor i världen

Idag läste jag ut boken "Global Woman", skriven och sammanställd av Arlie Hochschild och Barbara Ehrenreich, med flera forskare. Den handlar om den globala migrationen bland kvinnor i den fattiga världen som flyttar till den rikare världen. Till exempel filippinskor till Hong Kong, Singapore, USA och Europa, öststatskvinnor till Västeuropa, lankeser till arabländerna, östafrikanske kvinnor till Sydeuropa och så vidare. Det pågår hela tiden, det har pågått i några decennier och många far illa på vägen. Och alltihopa för att pengarna styr…

För de flesta handlar det om frivillig migration men boken tar också upp trafficking och 6-slaveri som till exempel i Thailand. Här hemma har vi ju baltiska, ryska och andra östeuropeiska flickor som tvingas till prostitution, som till exempel den senaste kopplerihärvan i Skåne.

Efter att ha läst om sådant här så är det svåra att hantera frustrationen och ilskan. Vad ska och kan man göra som enskild? Mer än att stödja Ecpat och andra organisationer?  

En stor del av boken handlar om kvinnor som arbetar med jobb som barnsköterskor, städerskor, personliga assistenter och som tar hand om äldre. De anställs av oss i de rikare länderna för att göra det "känsloarbete" vi inte själva tar oss tid med. Många kvinnor som kommer till västvärlden på sådana här jobb lämnar barn och ibland make hemma för att tjäna pengar till familjen, erftersom de möjligheterna är så små i hemlandet. De intervjuade kvinnorna berättar om hemlängtan och sorg och frustration över att inte kunna dela sina barns uppväxt utan lämna över den till släktingar.

Boken rekommenderas. 

Parkering

Vad är det som gör att folk inte orkar gå 100 meter från bilen? För att titta på en fotbollsmatch!

När vi åkte hem i eftermiddag och passerade Karstorps idrottsplan var det fotbollsmatch på gång där, kanske korplag. Ett antal åskådare  och avbytare stod i kanten av planen, vid vägen, och tittade på. Och i vägkanten stod säkert 7-8 bilar parkerade, trots att det är parkering förbjudet där. Och tydligt skyltat om detta.

100 meter därifrån finns en jättestor parkeringsplats med gott om lediga platser.

Varför ställer man bilen vid en vägkant där det är förbjudet att parkera när det finns ledig parkeringsplats så nära? Förklara det den som kan.

Konsumtionstvång/idrott

I eftermiddag åkte vi till en nyöppnad större affär i stan. Jag var intresserad av en viss vara som givetvis skulle säljas extra billigt idag på öppningsdagen. När jag kom dit träffade jag på ägaren som genast tog upp det faktum att VT (tidningen där jag jobbar) inte kom dit på förhandstitten i går kväll men jag förklarade att jag dels har semester, dels att det nog skulle blivit för mycket reklam att göra något redaktionellt i tidningen om öppningen idag. Men då menade han att det "någon gång borde vara något positivt i tidningen". Själv funderar jag på hur positivt det är om man ser det objektivt. Till exempel om det upplevs positivt av konkurrenterna inne i centrum, de mindre butikerna. Jag menar att det är ju lätt att bara utgå från sig själv. Dessutom tycker jag att det är dålig stil att komma och ställa krav på egna fördelar. Det känns olustigt och jag lär knappast handla där igen. 

Mig påminner det också om en attityd som många har här i stan, att det nästan är allas skyldighet att gå på speedwaymatcherna i Västervik (en match pågår just nu, tror jag) för att stödja det lokala laget. Varför skulle jag göra det? Eftersom jag inte är det minsta intresserad av speedway så går jag förstås inte på matcherna. Speedwayklubben har, eller har i alla fall haft, en problematisk ekonomi. Men har man inte kunnat sköta det så att ekonomin går ihop får man väl ta konsekvenserna av det.  Varför skulle idrottsklubbar på elitserienivå vara berättigade till stöd? Att t ex kommunen stödjer idrotten på korp- och fritidsnivå är väl helt OK, så att folk kan motionera. Men varför ska verksamhet på en sådan nivå hållas under armarna om det inte bär sig? Var går gränsen mellan företagsverksamhet och idrottsklubbar som drivs företagsmässigt?

Varför är idrott en sådan helig ko i Sverige? Är speedway förresten idrott?? 

Okritisk kommunjournalistik

Västerviks kommun ger ut en tidning som heter Utkik och som kommer ut några gånger per år. Den delas ut till alla hushåll i kommunen och finns som pdf-fil på kommunens hemsida. Senaste numret kom i går. Den första artikeln är en intervju med Ryanairs Nordenchef, en ung kvinna som har påbrå från Västerviks kommun. Här hyllas Ryanairs affärskoncept men inte en enda kritisk fråga ställs om personalens arbetsförhållanden. Att i kommunens eget informationsblad mötas av en så okritisk artikel om Ryanair är osmakligt. De rådande förhållandena måste rimligtvis vara kända för varje svensk journalist sedan flera år tillbaka. Senast i torsdags, den 26 maj, aktualiserades Ryanair som arbetsgivare av den Europeiska Transportarbetarfederationen som fördömer bolagets agerande.
Att försvara artikeln i Utkik med argument som att det bara handlar om chefen eller bara om bolaget och dess lönsamhet och effektivitet vore pinsamt. Ryanair skulle knappast kunna existera utan sin personal. Att lyfta fram Ryanair som en positiv förebild i nedläggningstider i Västervik, så som nu sker i artikeln, är därför både naivt, skrämmande och omdömeslöst.  Om det är den här sortens företag som ska vara föredömet för företagsutveckling i Västervik då går vi en dyster och skrämmande framtid till mötes. 

På fyllan i villan

För en stund sedan, när vi gick en promenad i villakvarteren här, träffade vi på ett par personer, båda vuxna medelålders, som var onyktra. Det är ju inte så många för att vara en lördagkväll, men det var inte så många andra ute över huvud taget (sitter alla inne och ser på schlagerfestival, tro?). Den ena av dem vi såg var rejält knall, vinglade hit och dit på trottoaren och ibland ut i gatan. Snart försvann han in på en sidogata. Den andra kom ut från Konsum där vi skulle gå in. Hon var lite vresig, glansig i ögonen och vinglig. Det jag funderar på är om detta är något slags tecken i skyn? Är det bara för att det blivit vårvarmt och det är lördagkväll som onyktra är ute och rör på sig klockan nio en lördagkväll? Annars är det inte ofta man ser berusade i våra kvarter (utom ungdomar ibland, på väg till eller från fester). Alkoholkonsumtionen i Sverige lär ju vara kraftigt ökande och jag undrar om sådana här iakttagelser är tecken på det. Har vi våra källare sprängfyllda med egen direktimportad alkohol från EU-länderna så är det kanske inte så konstigt. Men det är beklämmande och oroande.

Efternamn och identitet

Varför byter kvinnor fortfarande efternamn när de gifter sig? Jag kan inte låta bli att fascineras av detta fenomen som jag tycker är så oerhört irrationellt. Traditionen att ta mannens eftenamn går ju tillbaka till en tid när kvinnan var mannens egendom och bihang. Men det är ju länge sedan, juridiskt och traditionellt sett, även om det fortfarande finns män som inbillar sig att de äger den kvinna de lever ihop med.

Men att kvinnor fortsätter att byta efternamn när de gifter sig, det är en gåta för mig. Jag har frågat många och svaren jag får är 1. hela familjen inklusive gemensamma barn ska ha samma efternamn, 2. det är ett tecken på samhörighet med mannen, 3. det bara är så, inget att ifrågasätta.

Inga rationella skäl finns för något av svaren. 1. Varför då ta mannens namn och inte kvinnans, eller ett nytt gemensamt, eller dubbelnamn båda två? Dessutom är det idag så vanligt att barn och föräldrar har olika efternamn eftersom det finns så många skilsmässobarn där mamman återtagit sitt gamla efternamn eller bytt till ett nytt med en ny make. 2. Samhörighet kan man lika gärna visa genom att ta ett gemensamt nytt namn eller att mannen byter efternamn. 3. Ett tecken på samhällets tillbakagång.

Mitt namn är en viktig del av min identitet, oavsett om det är Sveriges vanligaste efternamn (Johansson, som mitt) eller om det är ett mer ovanligt som Ag eller Wallenius. Hade jag bytt till Andersson när jag gifte mig för länge sedan då hade det inte varit jag längre. Eva Andersson, det är någon annan. Och efter skilsmässan, vad skulle jag haft för namn då? Mitt födelsenamn eller barnens? Vill jag byta identitet så kan jag möjligen tänka mig att byta till ett helt nytt namn, men inte till en makes bara för att det är hans namn. Men jag vill inte byta identitet.

Dessutom är det ju så krångligt att byta namn. Man måste tala om det för alla, ändra adress och oftast också mailadress, ändra visitkort och identitetshandlingar, och i telefonkatalogen. Telefonkatalogen är ocskå ett sådant där praktisit problem, att många kvinnor inte finns med där utan bara maken. Om jag stött på någon som heter Anna Nilsson och vill ringa till henne men inte vet vad hennes man heter, då är det ju omöjligt att hitta henne om hon inte står med eget namn i katalogen. Varför är kvinnor så osynliga i samhället, gömda bakom sin man?

Upphovsrätt

Precis som på flera andra tidningar i Sverige så pågår även hos oss förhandlingar om upphovsrätten. Enligt vårt senaste centrala avtal kan lokala upphovsrättsavtal slutas. Arbetsgivarna har i flera år strävat efter att få ta över upphovsrätten över det som vi journalister producerar, för att kunna använda det vidare i andra media än där den enskilde upphovsmannen arbetar. Idag har vår förbundsordförande Agneta Lindblom-Hulthén skrivit en intressant debattartikel om detta i tidningen Journalisten. Hon skriver om oron för att jobben ska försvinna och en ökad likformighet i media när samma innehåll sprids på många håll och arbetsgivaren i stället för att behålla anställda eller anlita frilansare kan publicera det jag gjort i andra tidningar. Mediekoncentrationen ökar och koncernerna växer, redaktionella system gör att det idag är mycket enkelt att ha ett enda stort och åtkomligt arkiv för t ex alla tidningar i en koncern.

Att jobben försvinner är ett problem, i vår bransch såväl som i alla andra. Allt fler arbetslösa journalister för med sig försämrade villkor när man inte har något att sätta emot. Passar jag inte in i arbetsgivarens normer finns det så många andra som vill ha mitt jobb. Vågar jag då ta strid i frågor där arbetsgivaren har en annan mening? Det vi i facket ser som en av de viktigaste punkterna är vetorätt över var och hur det vi gör publiceras, en vetorätt som arbetsgivarna vill ska ligga enbart hos ansvarige utgivaren. Blir det så kan tidningsledningen sälja det jag skrivit till den man vill (så länge det inte strider mot avtalet). Har vi ett avtal som t ex inbegriper kvällstidningarna kan en artikel jag skrivit hamna i Aftonbladet och kanske innebära något helt annat för de intervjuade än om den bara publiceras i vår lokaltidning. Det kan jag då inte stoppa om ansvarige utgivaren medger det. Vad händer med demokratin om alla läsare bara får en version? Den utarmas enligt min mening, om det inte finns någon alternativ skildring, en annan vinkel på det som hänt.