”Om individualismen traditionellt handlade om att förverkliga sina planer handlar den idag mer om att vara någon särskild. Med det har följt snabbare behov av bekräftelse och en växande osäkerhet över sig själv när ingen långsiktig strävan längre håller oron borta.” De två meningarna läser jag idag i en bok och det fick mig verkligen att stanna upp. Det kändes som viktiga nyckelmeningar om nutiden, och jag kan egentligen bara hålla med författarna. Detta är något jag tänkt många gånger, att så många strävar efter att lyfta fram sig själv idag, det är ”jag, jag, jag…” och jag undrar ibland varför. Finns inte tillräcklig trygghet längre i ”vi”? Jag som nu hunnit bli en medelålders tant undrar vart solidaritet och gruppkänsla tagit vägen. Kanske finns det ändå, fast det inte verkar så?
Boken jag läst är ”Det sociala landskapet” av Göran Ahrne, Christine Romare och Matz Franzén och den har undertiteln: ”En sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet.” Första kapitlet heter ”Pannakaka och pizza”. Läs boken!
Kategori: Samhället
Inlägg om samhällsfenomen.
Psykiskt sjuka
Folk går och är rädda för de psykiskt sjuka, rädda för att bli anfallna, misshandlade och dödade. och rädslan ökar visar gallupundersökningar. Men det är en försvinnande liten del av de psykiskt sjuka som är våldsamma. Av 338 456 våldsbrott begångan under åren 1988-2000 var det bara 5,2 procent som begicks av personer med schizofreni eller andra psykotiska sjukdomstillstånd. Men av dem som döms för mord eller dråp i Sverige lider mellan 20 och 25 procent av en psykossjukdom. Detta, och en hel del annat, fick jag veta vid ett seminarium hos RSMH i Stockholm i måndags. Uppgifterna kommer från docenten Martin Grann på Karolinska institutet.
Mycket av rädslan beror på oss i media, hur vi framställer de psykiskt sjuka. Lesley Hendersson är en sociolog i London som studerat detta. Under en mätperiod var det två tredjedelar av artiklar och inslag i media som handlade om psykiskt sjuka som framställde dem som våldsamma och farliga. Inte så konstigt att rädslan sprids. Vårt ansvar är stort. Detta var i England men troligen är förhållandena liknande i Sverige.
Moment 22
Idag har jag nästan hamnat i en Moment 22-situation på grund av privatisering och avreglering av tågtrafiken. På söndag ska jag åka till Stockholm i tjänsten (till ett medieseminarium på måndag) och beställde biljett via koncernkontoret igår. Så ska vi göra när vi reser i tjänsten. Tågbiljetten bokades via en resebyrå och jag fick en bokningskod mailad till mig som jag skulle använda för att få ut biljetten. Men för att få ut en SJ-biljett måste jag åka till Linköping och hämta den fast biljetten gäller från Västervik! Förklaringen fick jag på järnvägsstationen idag: SJ vill inte teckna avtal med externa resecentrum som vårt (det drivs av länstrafiken och tågen mellan Västervik och Linköping körs av privata BK Tåg, i Linköping får vi byta till SJ) och därför kan man inte lämna ut förbokade SJ-biljetter här. Inte heller hos ATG-ombudet gick det att få ut biljetten. Så jag fick ringa resebyrån och avboka, och själv köpa biljett här i Västervik. Då gick det bra att köpa biljett ända till Stockholm. Knorren är att det blev 250 kronor billigare än den förbokade biljetten. :-)
Jobbflytten
Dagens stora händelse är mitt besök på Electrolux. Vi gjorde idag ett sista reportage inifrån fabriken. Den sista mars låser de porten och släcker lyset och går. Fabriken är nerlagd. 520 anställda har lämnat och Västervik har en mängd nya arbetslösa. Kommer jag in där någon mer gång så blir det för att någon ny verksamhet har startat. Förhoppningsvis.
Tänk vad bra vi har det i Sverige. Industrin har kunnat utvecklas tack vare statliga satsningar på utbildning för att få fram en kompetent arbetskraft att tillgå. Och barnomsorgen byggdes ut för att öka tillgången på arbetskraft ännu mer. Sverige har verkligen satsat på industrin. Men nu flyttar de ut, en efter en, till låglöneländerna. Och vi biter oss själva i svansen när vi går och köper en billig dammsugare på Billiga Varuhuset för 399 kronor, en dammsugare som givetvis inte kan vara tillverkad i Sverige för det priset. Frågan är: vad ska vi i Sverige arbeta med?
Äldres livsstilar
Fredag och arbetsfri dag i morgon. På förmiddagen idag var jag i Gamleby och lyssnade jag på Peter Öberg, docent och äldreforskare på Uppsala universitet. Det var en mycket intressant föreläsning, som avslutades med en musikstund. Han är en multiestradör. Alla som inte var där missade något bra. Han talade om sitt forskningsarbete om attityder till och hos äldre, t ex att nästan alla människor upplever sig själva som ungdomligare än sin egen ålder. Det handlade om äldres nya livsstilar, om förändringar som skett på bara någon generation, t ex när det gäller synen på 6 (jag skriver med siffra för att slippa sökträffar jag inte vill ha) och att det visst är viktigt även när man blir äldre. Hans nästa forskningsprojekt är 60plussares partnerbyten, vilket verkar mycket intressant. Han sa också att området äldre utanför äldreomsorgen inte är särskilt utforskat. Kanske är det framtidens nya heta forskningsområde?
Idag lever vi en tredjedel av vuxenlivet som pensionärer. Vad gör vi (de) med den tiden? Vad ska du göra som pensionär? Som pensionär kommer jag säkert att fortsätta jobba en del, fortsätta skriva, och fortsätta studera. Man blir ju aldrig fullärd. Och fortsätta hugga ved och ibland ligga på soffan med en god bok oavsett tid på dygnet. Jag kommer aldrig att gå på dragspelsstunder eller syföreningsmöten utan möjligen på IRL-träffar med nätvännerna eller på konsert om Bruce Springsteen kommer till stan. Bullar har jag slutat baka men vem vet när barnbarnen kommer?
Klimakterietanter
Får klimakteritanter som jag finnas på nätet? Ja, givetvis. Och vi är många också. Inte bara på nätet utan ute i IRL-världen också. Pressens Tidning hade i förra veckan en stor artikel om att det finns kvinnor som kan ta över på ledningsnivå på tidningarna när 40-talisterna lämnar. Och så radar man upp en lång lista på kompetenta kvinnor – alla under 40 år! I dagens nummer kom reaktionerna.
Problemlösningar
Man ska ju vara optimist. Tänka positivt, för det blir som du tänker. Idag fick jag ett nyhetsbrev från Nova Futura, ett konsultföretag som drivs av Bosse Angelöw. Han är forskare, fil dr i sociologi och en av de föreläsare jag haft under min utbildning på universitetet i Växjö. Det jag tagit mest intryck av från hans föreläsningar är att ställa om fokus från problem till lösningar, alltså att utgå från det som är bra i stället för det som är dåligt. Inte leta efter syndabockar utan efter hur man kan gå vidare med de förutsättningar som finns. Det handlar t ex om att hantera situationer vid neddragningar, som vi sett mycket av i offentliga sektorn på senare år. I hans nyhetsbrev idag skriver han om att man ska notera veckans höjdpunkt varje vecka. Det ska jag försöka komma ihåg. Dagens höjdpunkt var i alla fall att gå ut i vintersolen på lunchen och ta en promenad hem och äta lunch med min sambo. Sånt är fint.
Seniorboende
Ett seniorboende med egen bostad men service tillgängligt i närheten, typ servicecentral med personal. Det är något som socialchefen och bostadsbolagschefen i Västervik nu talar om att utveckla för att få hit fler pensionärer. Västervik ska bli attraktivt i Europa för sitt äldreboende. Idag intervjuade jag ett par biståndshandläggare på socialkontoret och de sa att de tror skarpt på den modellen. Kanske är detta Västerviks framtid?
Beatles på hemmet
”Det är för lite rock ’n roll på hemmet” sa en av cheferna i äldreomsorgen till mig idag vid ett arrangemang jag var på för tidningens räkning. Och socialchefen håller med. Vi pratade om vilka krav och behov framtidens äldre har, vilka vi själva kommer att ha när vi blir gamla. Att vi kommer att vilja lyssna på Rolling Stones och Beatles på hemmet i stället för dragspel. Själv vill jag så klart ha en uppkopplad dator även om 30-40 år, om jag inte redan fått ett chip i nacken som kopplar mig till sambandscentralen och trycker in alla information i hjärnan på mig. Oavsett hur tekniken ser ut i framtiden måste jag kunna fortsätta att kommunicera med omvärlden, och publicera mig, det är jag övertygad om. Jag tror inte åldern gör någon skillnad. Och jag vill lyssna på Meatloaf och Broder Daniel och Sinead O’Connor på hemmet också, och få sova till elva en lördag om jag känner för det. Om det nu blir något kollektivboende i offentliga sektorn för oss 50-talister… kanske har äldreomsorgen då redan rämnat i kaos när 40-talisterna kört slut på de unga anställda som ska ta hand om oss.
Psykiskt sjuka
Vem är sjuk och vem är frisk? Vi pratar nu för tiden ofta om psykiskt sjuka, framför allt efter de mord och andra våldsbrott som skett. Men vem är sjuk egentligen? Den som inte passar in i alla vi andras normer och förväntingar?
Idag och igår har jag intervjuat både personal i psykvården, anhöriga och de som själva är psykiskt sjuka. Det har fått mig att fundera mycket över hur vi bedömer människor, och kanske också dömer. Vad det är som gör att vi ser något som sjukt eller friskt. En av dem anställda som jag intervjuade sa att ”vi kallar dem inte psykiskt sjuka utan psykiskt funktionshindrade, de har ett funktionshinder i relation till omgivningen”. Och precis så är det ju. Säkert är sjukdomen ett helvete för en och annan. Men vi måste ju inte alltid se det som sjukt, det som kanske bara är annorlunda. Vad är det som säger att min uppfattning av verkligheten är den rätta? Finns det någon rätt uppfattning? Eller någon felaktig? Det som är fel idag kanske är rätt imorgon.