Kategori: Samhället

Enda trösten i eländet med benet i gipspaket är att jag har tid att läsa böcker. Surfandet och datoranvändning har jag dragit ner på, eftersom jag har ganska mycket värk i höger arm av belastningen när jag går på kryckor. Men läsa kan man göra i sängen med benet i högläge, eller i en fåtölj med benet på en stol.

I går läste jag ut Björn av Kleens bok ”Jorden de ärvde”. Den handlar om adelns stora jordegendomar och fideikommissfenomenet, det vill säga att äldste sonen ärver hela härligheten. Hans bok är en kritisk granskning av detta, och mycket läsvärd.

Man kan ju undra varför vi vanliga dödliga ska bry oss om vad några adelsgubbar håller på med. Men de är fler än man tror, och äger betydligt mer av Sveriges jord än de flesta är medvetna om. Alltså en betydande maktfaktor i samhället.

Det handlar i grunden om klassamhället, det som många i dag säger är borta. Till och med förre ministern Björn Rosengren, enligt citat i boken. Det tycker jag är aningslöst. Klassamhället lever kvar, även om de fattiga blivit färre de senaste hundra åren. De rika har inte blivit färre, och de senaste decennierna har klyftorna åter ökat, bland annat tack vare gigantiska fallskärmar.

Under min uppväxt, på 50-, 60- och 70-talet, förbättrades mycket med sociala reformer. Det många inte vet är att socialdemokraterna trots detta alltid haft ett gott samarbete med de stora jordägarna och format lagar som gynnar dessa. Det är en av poängerna i af Kleens bok, att visa detta.

Att läsa om det samtida samhället ur olika infallsvinklar är verkligen intressant. Parallellt med den här boken har jag läst delar av makarna Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” som också är fascinerande läsning. Den skrev de 1934 och det de föreslår av sociala reformer är en detaljerad beskrivning av det samhälle som sedan formades och som jag växte upp i. Till och med grupparbetena i skolan och SYO-konsulenterna är med.

Varför är det inte fint att bo i förort? Varför ska man bara sträva efter att bo inne i stenstaden? Kring de frågorna reflekterar Per Wirtén i sin senaste bok ”Där jag kommer från” som kom ut tidigare i höst. Det handlar om kriget mot förorten, och hur han ser på saken. Han är både uppväxt i förort och bosatt i förort.

Boken har som röd tråd  en två dagars promenad till fots från Skärholmen via Flemingsberg, Huddinge, Örby och Årsta till Gullmarsplan. Detta är hans hemtrakter, i dag såväl som under uppväxten på 60-talet. Han skriver om landskapet och husen, om bostäder och allmänningar, om kommunikationer och mötesplatser, och det känns att detta är betydelsefullt. Men det handlar också om det vi inte ser, alla vi andra. Om områdena mellan de angränsande förorterna, om de övergivna platserna, om gamla gångstigar i ett bortglömt gammalt bylandskap.

Förorten blir levande och verklig, den får här sin egen individuella prägel, samtidigt som vi kan se sammanhangen. Vi kan se förorten som hembygd.

De egna iakttagelserna varvar han med förortens historia från litteratur och samhällsplanering från 1800-talet och framåt. Varför ser det ut som det gör? Varför har Djursholm sin karaktär och Tensta sin? Här finns förklaringen.

Det är en mycket läsvärd och intressant bok, även för den som inte bor i storstad. Förortens framväxt är en spegel av vår samtids historia.

Att kommentera det bedrövliga valresultatet känns ganska meningslöst just nu. Det är inte demokratin och parlamentarismen det är fel på, utan sorgligt och skrämmande obehagligt att 330157 personer sympatiserar med främlingsfientlighet.

I förra veckan läste jag Göran Willis nyaste K-spaningsbok, K-spaning från ovan. Det är ren nostalgi, och härligt att få grotta ner sig i ibland, i både text och bild. Rekommenderas.

Aldrig mer kommer jag att handla på Lidl. Inte efter att ha läst Günter Wallraffs senaste bok ”Rapport från vår sköna nya värld”. Här berättar han bland annat om hur han wallraffat som arbetare i en brödfabrik i Tyskland. Fabriken levererar bake-off-frallor (dvs till hälften bakade som man bakar klart hemma) till Lidl. Lidl har sådana höga produktionskrav att all arbetsrätt sätts åt sidan för att hålla en extremt hög produktionstakt, till minimal lön. De anställda råkar ut för skador på grund av den höga arbetstakten men men gå till doktorn eller plåstra om sig på arbetstid får man inte göra, trots hjärnskakning och blödande sår. Den som påtalar hälsoriskerna råkar än mer illa ut. När orderingången är hög tvingas de arbeta två-tre veckor i sträck utan någon dag för vila, vilket är emot lagen, och när orderingången minskar får de gå hemma utan lön.

Anställningskontrakt finns inte och facklig verksamhet motarbetas.

Dessutom frodas mögel i fabriken, inte minst i jässkåpet, eftersom all arbetskraft går åt till att få fram frallorna, och inte till att rengöra och hålla undan möglet. Och Wallraff upptäcker att brödets innehållsförteckning ljuger för att ge sken av att vara en bättre produkt än vad den är.

Frågan är hur det ser ut i andra fabriker som producerar och levererar mat till lågpriskedjorna, om det är så här eller om det är ett undantag. Jag vill förstås tro att vi i Sverige har bättre villkor på våra fabriker.

Läs hela boken! Den handlar också om hur det är att vara hemlös, somalisk invandrare i Tyskland, praktikant på lyxkrog, telefonförsäljare och mycket annat. Den är mycket läsvärd.

Andra bloggar om: Günter Wallraff