Berlin firar ikväll och vi glädjer oss åt murens fall för 20 år sedan. Det kunde varit annorlunda, men nu blev det en oblodig revolution och befrielse den där hösten 1989.
Mitt enda besök i Berlin gjorde jag i oktober förra året, och bara i tre dagar, men ingen resa har nog gjort ett starkare intryck på mig än den. Jag växte upp i ett Europa som var delat i öst och väst och många av oss trodde nog att den världsordningen skulle bestå längre. Det trodde ju också de östeuropeiska ledarna. Järnridån och Berlinmuren fanns där, och jag visste förstås varför, men det var egentligen först på plats i Berlin förra året som jag insåg vad det inneburit. Den stigande insikten kom när jag stod vid en av flera minnesutställningar om muren i dagens Berlin och jag läste och såg på bilderna och förstod att det var just där, där jag precis nu stod, som muren funnits. Mitt inne i stan, bland bostadshusen, och att den särade familjer, grannar och vänner för åratal framåt. De minnesbilder jag hade med mig från när muren fanns var nog mest bilderna i media från dödszonen, bilder av en ödslighet som var svår att sätta in i ett sammanhang mitt inne i en europeisk storstad.
Mina bilder från Berlin finns på Flickr. Min bloggsida om Berlin 2008.
Min recension av en Berlinbok i VT idag.
När vi åkte till Berlin var det för att hälsa på sonen som bodde och arbetade där då. Han tog oss med överallt, vi gick och gick genom stan de här tre dagarna och tack vare honom hittade vi till ställen vi annars inte skulle sett. Upplevelserna i den före detta delade staden blev en bonus, som grep mig i hjärtat. Naturligtvis ska vi återvända. Det är här vi kan förstå Europas historia, vi som levt i krigsfri trygghet i så många generationer.
Det finns all anledning att fira ikväll att östberlinarna fick sin frihet åter, efter 28 år av förtryck. Det är lätt att brista ut i lovord över återföreningen och inte ägna en tanke åt det som var, utöver statens terror mot sina medborgare. Men jag kan också förstå en del av den ostalgi som numera spridit sig och numera nämns öppet, det vill säga att det var bättre förr. Förr, under öststatstiden när alla hade jobb, alla hade samma möjligheter till utbildning och det fanns en strävan mot det klasslösa samhället. Sedan spårade det ur, det vet vi ju. Men min bild av DDR har nog någon slags grund i 50-talets sociala ingenjörskonst, när det nya samhället byggdes, både där och hos oss. Men där skruvades det några extra varv och gick överstyr, i diktatur och terror. Nåväl, vi vill inte ha det tillbaka. Utom lite mindre konsumtionshysteri och lite mer ekonomiskt utjämnad klasslöshet.
Ikväll har jag letat efter breven från Gudrun Schwanz. Hon bodde i Östberlin på 60-talet och vi var brevvänner. Jag hittar inte hennes brev, men någonstans i förrådet finns de förmodligen. Jag tror att vi var lika gamla och vi började brevväxla i 13- eller 14-årsåldern (på engelska) och höll på några år. Kontakten förmedlades genom någon ungdomsorganisation som hade kontakter med DDR. Nu minns jag inte så mycket av det hon berättade, det var mest om familjen, syskonen, och jag tror att de hade en hund, och hur det var i skolan. Inget spännande, men en glimt av vardagslivet bakom järnridån. Fotot av henne har jag kvar i mitt album. När vi kom hem från Berlin i höstas letade jag upp hennes gamla adress på Google maps och såg att hon bott i ett betongområde, typ miljonprogramshusen, någonstans i sydöstra utkanten av Berlin. Det såg ödsligt ut på kartbilden nu. Jag sökte förstås efter henne på nätet, men ingen träff. Antingen finns hon inte där eller så har hon bytt namn. Nu hoppas jag förstås att hon använder nätet, googlar på sitt namn och ser detta och hör av sig.
Andra bloggar om: Berlin, Berlinmuren
För fem år sedan ställdes den här gravstenen upp vid ingången till 
