Kategori: Samhället

Två dagar till och det är presidentval i USA. Gapet mellan Obama och McCain ökar, enligt www.gallup.com. Kanske går det vägen i alla fall.

En som åtminstone delvis tvivlat på det är Joe Bageant i Winchester i Virginia, författare, journalist och liberal amerikan. I helgen har jag läst han bok ”Deer hunting with Jesus”, med undertiteln ”Dispatches from Americas class war”, där han berättar för oss varför den amerikanska arbetarklassen röstar republikanskt. Varför de röstar mot sig själva. Och de är många som gör det.

Det handlar om rednecks, alltså den vita fattiga men arbetande klassen, med rötterna i Scotland och Irland. Joe Bageant skräder inte orden när han beskriver varför de de är kristna fundamentaliser som gärna går ut i krig och skjuter människor som inte liknar dem själva, varför de föraktar de socialt medvetna, dem som är fattigare än de själva, och dem som utbildar sig. ”Sköt dig själv och skit i andra” är ett motto i denna okritiska grupp som lätt tar till sig de högerextremas enkla men slagkraftiga budskap.

Man skulle kunna tro att det är ironi men det är det inte.

Bageants analys ger en bild av det amerikanska samhället som vi på ett sätt kan känna igen, men på ett annat sätt känns mycket överraskande. Det som vi i Europa kanske uppfattar som små högerextrema fundamentalistgrupper är betydligt mer spridda än vi föreställer oss, och därmed betydligt farligare, visar hans bok.

Här förklarar han den ekonomiska krisen som han förutspådde (boken skrev redan 2006) med de bakomliggande orsakerna i bostadslånen, hur man kan älska Jesus och skjutvapen på samma gång och tro på kreationism (dvs att Gud i praktiken skapade världen på sju dagar) i stället för evolutionen. Hur man kan acceptera att få det allt sämre när de rikare bara blir rikare. Hur man på allvar kan tycka att vi inte behöver bry oss om miljön, världen ska ju ändå gå under, det står ju i Bibeln.

Joe Bageant är själv uppväxt i en pingstvänfamilj bland rednecks och en av dem. Han älskar sin familj och sina vänner men han delar inte deras syn på sig själva och samhället. Däremot vill han att vi andra, att vi ska förstå hur den här mångmiljonstora gruppen tänker, resonerar och handlar. Ett syfte med hans bok är att få de liberala och demokraterna att förstå, för att nå dessa människor och därmed bryta det republikanska väldet.

Andra bloggar om: Joe Bageant, presidentvalet

Studs Terkel har dött i eftermiddags i sitt hem i Chicago. Han blev 96 år.

Denne fantastiske journalist och berättare är borta. Igår hörde jag hans röst i en poddradiosändning från i somras. Nu har han tystnat.

Han var den som gav röst åt de vanliga människorna i intervjuer i radio, tv och i böcker. Han lät människor berätta om sina liv, och har bildat skola för många av oss journalister. Han har fått Pulitzerpriset. Läs hans reportageböcker!

Andra bloggar om: Studs Terkel

Ungdomstidningen Hej gavs ut 1968-69. I den finns ett reportage från Berlin i april 1969 (uppdelat på två nummer). Reportern och fotografen har varit i både Östberlin och Västberlin och berättar om hur ungdomarna lever där.

”Berlin är rödare i väst än i öst” konstaterar Finn Christian, som sökt upp ungdomarna på kaféet på Karl Marx Allée i öst, och de som jobbar på ett av socialistpartiet APO:s egna dagis i väst. De träffar sjuksköterskan som förlöst Rudi Dutschkes son strax före attentatet på fadern. De drar runt på klubbar och i butiker i båda delarna av Berlin. ”Ingenstans i världen finns det så många människor som verkar utklädda” heter det om Västberlin, och på danshaket i Östberlin ser de en sedelärande skylt om hur herrarna inte ska uppträda. Han beskriver den tidsödande proceduren vid Checkpoint Charlie och träffar på en engelsk student som läser sociologi i Östberlin.

Ja, det är 40 år sedan och ett helt liv bort, men intressant för att det ger en samtida ögonblicksbild av revolutionär oskuld.

Hej-teamet flög då via flygplatsen Tempelhof, den flygplats som under öststatstiden var en luftbro till väst för berlinarna. Och just idag stängs den. Vid midnatt. Det upptäckte jag för en liten stund sedan på flygplatsens hemsida.

På Tempelhof finns en av världens största byggnader. Flygplatshallen är halvmånformad och byggdes under Hitlertiden 1936.

SR har gjort ett inslag om stängningen av Tempelhof.

Har du estetisk kompetens? Dvs ser du snygg och fräsch ut på jobbet? Anpassad klädsel och tvättat hår? Hel och ren förstås, och inga avbitna naglar? Det verkar som om estetisk kompetens har ersatt kraven på social kompetens på arbetsmarknaden, eller i alla fall är på väg att göra det. och vad annat kan man vänta sig i vårt postmoderna samhälle, där ytan ä viktigare än innehållet.

Estetisk kompetens är ett fascinerande begrepp. Det handlar inte bara om att vara snygg utan också om hur man klär sig och uppträder. En kollega hade idag anledning att ta reda på detta, för en kommande artikel. Två forskare på Karlstad universitet har forskat om detta de senaste åren, och kommit fram till att utseendet visst är viktigt för att få jobb. Kanske har vi alltid vetat det, men förträngt den kunskapen.

Begreppet är ju i sig själv en förskönande omskrivning för att se bra ut, och som gör detta rumsrent vid rekrytering.

—

Den här bilden har ingenting med estetisk kompetens att göra, men jag gillar det den visar: en gatumusikant mitt i centrala Västervik vid lunchtid idag. En arbetskamrat tror att han är hitflyttad engelsman. Hans uppträdande var helt OK, och mycket trevligt, och han fick några slantar i gitarrfodralet av oss.

På sommaren har vi många gatumusikanter här, men inte vid den här årstiden.

Gapet mellan Obama och McCain verkar öka något:

Bilden är en skärmdump från www.gallup.com.

Det här är ju bara en mätning, det verkar finnas en del osäkerhet om vad som egentligen stämmer med verkligheten.

Andra bloggar om: presidentvalet, Obama, McCain

Just nu leder tydligen McCain över Obama i gallupundersökningar, enligt Chicago Tribune. Det vore sorgligt om ännu en äldre vit konservativ man skulle styra USA. Det har vi ju sett tillräckligt av hur det går.

”Det finns ömhet i ett slag över munnen” menar Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar. Ja, det är väl ganska självklart. En rejäl ömhet i och på munnen, fläskläpp, kanske utslagna tänder och kanske en blåtira också. Sådant kan ömma länge, det vet massor av kvinnor. Och män också.

Att kalla det manligt att slå en kvinna, eller att slå någon över huvud taget, är grovt förödmjukande mot männen. Om jämställdhet skulle vara en grogrund för våld, då är det förstås fel i de männens uppfostran om de inte klarar av att behandla sina sambor/flickvänner/fruar med samma respekt och kärlek som de själva vill möta. Det är i ett jämställt förhållande man kan ge varandra kärlek. Hot och fysiskt våld föder knappast någon kärlek.

Kanske är det bara satir de skrivit? Befängt är det i alla fall. Och ett hån mot både kvinnor och män.

Andra bloggar om: jämställdhet, kärlek

Under kvinnodagens sista timmar läser jag om kvinnors villkor för 35 år sedan. 1972 gjorde DN en artikelserie om kvinnor på arbetsmarknaden och strävan efter jämställdhet. Serien hette ”Kvinnokraft” och gavs sedan ut som särtryck i en bok. Den boken har jag kvar. Innehållet är lika aktuellt nu som då, fast det inte borde vara så. Så klart. (Om artikelserien skrivs bl a på DN 2002).

1972 handlade det om förortssamhällena som planerades för isolerade hemmafruar med småbarn, kvinnor som varken hade sjukpenning eller fick pensionspoäng. Det handlade om kommuner som håller nere kvinnornas löner för att spara pengar (var och när hörde jag senast förklaringen ”vi kan ju inte höja lönerna för de är så många” när det var dags att disktuera de Kommunalanslutnas låga löner?), kvinnorna som inte kunde avancera på jobbet för att ”kvinnorna jobbar och männen befordras”, de rädda männen klarade inte av att få kvinnor som chefer.

Man konstaterar 1972 att kvinnorna inom LO-kollektivet tjänade 80 procent av männens löner och de SIF-anslutna kvinnorna hade 59 procent. Hur ser det ut idag? 82 procent tror jag är en siffra som bara är några år gammal. Tänk att nästan inget hänt på 35 år! En hel generation!

Jag läser om en kvinna i industrin som konstaterade 1972 att ”likalönsprincipen frångås på tusen listiga sätt”, om chefen på bageriet som sa att ”av princip ger vi inte kvinnor samma lön som män” och om Edith Heilbronn som var forskare på FOA och visste att ”en kvinna måste visa till bristningsgränsen att hon kan – en man antas kunna ända tills han visat motsatsen”.

Varför känns det här så bekant fortfarande? Varför gick inte utvecklingen framåt i stället för åt sidan? Två år efter den här artikelserien fick vi rätt till pappaledighet i Sverige. Ändå är det bara en liten andel av papporna som är föräldralediga idag, delvis för att unga mammor inte ”släpper till” av föräldraledigheten. Det är märkligt, måste jag säga. Kanske är det ett utslag av samma brist på jämställdhet som det faktum visar att fortfarande är det en stor grupp (kanske t o m en majoritet?) av kvinnorna som byter efternamn när de gifter sig? Varför i hela friden gör kvinnor det?

Andra bloggar om: kvinnodag, feminism, jämställdhet, kvinnokraft