Kategori: Samhället

Inlägg om samhällsfenomen.

Rollator ahead

Jag undrar om vi är på väg in i någon slags smyganpassning till den åldrande befolkningen. 40-talisterna är visserligen inte särskilt gamla än men de är många och en grupp med mycket köpkraft. Jag funderade på det när jag var och handlade på en större matbutik i veckan. Där har de bytt korgar till en helt ny modell, med hjul i botten och ett långt handtag så att man kan dra vagnen efter sig mellan butikshyllorna. Ungefär som alla dessa praktiska kabinväskor folk drar efter sig runt Centralen i Stockholm. Det går i mer varor i de nya korgarna, och då blir de kanske för tunga att bära i handen? Revolutionerande är det i alla fall… Själv tyckte jag att den var obekväm att hålla i (det finns förstås vanligt handtag också).

Ja, det är mycket som kan vara intressant att fundera över här i livet. Till exempel varför jag sitter uppe så här sent fast det är långt efter läggdags och jag gäspar så stort… varför timmarna bara drar iväg när jag kommit hem efter jobbet på kvällen och ingenting vettigt blir gjort.

Men 11 249 steg har jag i alla fall gått idag.

PS. Jag måste också notera den trevliga kommentar jag fick idag av läraren Johan Bodén på CSS-kursen i Umeå (distans förstås): ” Lysande! Bra kommenterat i koden.” och så lite svar på en del frågar jag ställt i samband med uppgiften. Det är så bra med lärare som ger uppmuntrande feedback så att man känner att man gör framsteg. Jag blev så glad. :-)

Brist på mörker och tystnad

I London, på Institute of Physics (tror jag bestämt) har man uppmärksammat bristen på mörker i vårt moderna samhälle, enligt BBC:s nyhetssammanfattning ifrån igår i poddradion. Det har blivit så att många människor aldrig upplever riktigt mörker, och att man till exempel inte kan se stjärnhimlen ordentligt. Det blir ju aldrigt riktigt mörkt i en stad eller tätort med gatljus. Och det blir aldrig riktigt tyst heller, särskilt inte i våra hem. Alltid är det något som låter, det susar och brusar av alla elektriska manicker vi har igång. Till exempel datorns lilla fläkt och kylskåpet som går igång emellanåt.

Just mörker och tystnad kan jag verkligen sakna ibland, och när vi kommer ut på torpet ute i skogen är det detta som blir påtagligt, när man kliver ut där mitt i natten för att gå på utedasset till exempel. Är det en klar natt så lyser månen och stjärnorna och borta mot stan till syns ett svagt sken på himlen. Men vänder jag mig åt skogen till så syns det inte, och är det mulet då är det verkligen kolsvart där.

Om jag minns rätt tog man fasta på den här moderna miljöförstörelsen i Kalmar för några år sedan, och ordnade en kväll med mörker och tystnad under två timmar en dag. Inga gatljus eller ljus i offentliga byggnader var tända och inga bilar fick köra på gatorna under de här timmarna. Så tycker jag att man borde göra i alla städer och minst en gång om året. Ungefär som när det blir strömavbrott i stan.

Ett totalt strömavbrott i Västervik har hänt en enda gång under den mörka tiden på dygnet så långt jag kan minnas från mina drygt 25 år här. Men just den gången minns jag, för det var en kväll vid åttatiden någon gång på 80-talet och jag var på väg hem. Och plötsligt slocknade alla lampor och det blev verkligen mörkt. Vilken känsla det var. Det skulle jag gärna uppleva igen, en liten stund.

Jag tror att själen mår bra av att någon gång ibland uppleva mörker och tystnad.

—

12 835 steg blev det idag. Och 12 885 igår kommer jag ihåg.

En ovanlig dag

Utan att stressa det minsta idag har jag hunnit med något alldeles ovanligt. Nämligen att allt som jag hade på dagens att-göra-lista faktiskt är utfört. Det ni! Det har jag knappast varit med om förut. Oftast brukar söndagarna avslutas med en lätt ångest över allt jag inte hunnit under helgen, men hade hoppats hinna.

Och ändå har jag både hunnit städa och läsa ut ett par böcker. Kursuppgifterna är gjorda och inlämnade, räkningarna betalda, diverse uppdrag utförda och tvätten är tvättad.

Sent igår kväll började jag på en ny deckare, ”Vargtimmen” av Denise Mina och efter ett antal timmar i soffhörnet är den nu utläst. Den är helt OK. Jag gillar hennes beskrivnignar av Glasgow och journalistiken från 80-talet. Det känns inte så avlägset, fast det är mer än 20 år sedan. Den här boken utspelar sig 1984, året min äldste son föddes och därför ett år jag aldrig glömmer.

Igår läste jag John Pilgers bok ”Friheten får vänta”, med ett antal reportage eller snarare essäer om kamp för mänskliga fri- och rättigheter i världen, och hur den kampen motarbetas av dem som har makten. Till exempel den brittiska regeringen i fallet Chagosöarna i Indiska Oceanen. Britterna föste ut öborna och sålde ön till den amerikanska militären på 60-talet. Än idag har de inte fått återvända hem, bara göra ett kort besök vid sina anhörigas gravar, utan lever i fattigdom på Mauritius.

Andra bloggar om: , , ,

Presidentval

Så Hillary Clinton har bestämt sig för att bli president. Det hade hon väl troligen gjort för länge sedan men tillkännagett det igår, läser jag i DN. DN:s nätläsare tror med stor marginal att hon kommer att vinna, och det är kanske sannolikt. Frågan är hur långt minne väljarna har, och vad hennes tid som presidentfru betyder. Ibland är minnet kort, men ett bestående minne för de flesta är nog att hon trots allt pallade för trycket.

I valet till representanthuset i höstas tog ju demokraterna en riktig skrällmajoritet och förhoppningsvis var det ett steg åt rätt håll mot en demokratisk seger även i presidentvalet. Sverige som ju är ett amerikaniserat land kanske kommer att följa efter i så fall, vid nästa val. Enligt Aftonbladet visar opinionssiffrorna från Sifo att vänsterblocket nu har rejält större stöd än alliansen.

Något mer påtagligt och jordnära känns det att snön nu ligger vit och fin både på taken och på marken. I morse var gårdagens snö borta och vi hade plusgrader. Men sedan har det snöat hela eftermiddagen, stora fina flingor som sakta dalat ner när nattens blåst mojnat.

Värmerekord

Upp och nervända världen är det, och det är vårt eget fel. Idag har vi värmerekord i Västervik. 12,1 grader. Plusgrader! Enligt SMHI är det bara tre tiondelar från januarirekordet i Sverige.

Det är inte vinter fast vi är mitt i januari, men frågan är om det är höst eller vår. Var det vintern vi hade de där två-tre snödagarna före allhelgonahelgen? Jag hoppas inte det, för jag vill gärna ha snö på vintern, åtminstone några veckor. Men klimatförändringarna blir allt påtagligare, och det känns kusligt och riktig oroande med den vändning det nu tagit. 

Frågan är om vi, tillräckligt många av oss, tar det på allvar. Är det alltför skrämmande för att vi ska kunna se någon möjlighet till förändring?

Det är inte bara varmt, det blåser rejält också. Kanske är det stormen västerifrån som kommit hit.

—

11 647 steg blev det idag. Och tankar på sonen som fyller år.

Saker och ting

I morse försov jag mig och vaknade ungefär en halvtimme innan jag börjar jobba. Usch vad jobbigt det är! Och dessutom vara trött. Fast jag lyckades komma till jobbet bara fem minuter försenad men då hade jag frukostmackorna med mig i ryggsäcken.

Nu sitter jag och dricker en massa kaffe för att hålla mig vaken. Det känns för tidigt att lägga sig vid tio på kvällen en fredagkväll. Och med tre lediga dagar framför mig blir det nog lite extra sömn.

Nu är ju julen avklarad och vi har fyllt våra hem med ytterligare lite saker. I år fick jag bara små saker och det passar mig utmärkt. I Fokus nyligen (nr 42 av mitt husorgan) läste jag en artikel om hur vi snart lägger ner mer pengar på förvaring av våra prylar än vad det vi förvarar egentligen är värt. Det handlar om förrådsbranschen, alltså att kunna hyra sig ett förråd och förvara sina ägodelar. Det har tydligen blivit en mycket lukrativ bransch idag, med stor efterfrågan. Vi har också så mycket prylar i våra hem att vi behöver yta för att förvara dem. Det är ett märkligt överflödssamhälle vi lever i… Tänk vad enkelt det vore om vi bara hade vad vi behöver.

Min nya pedometer (stegräknaren) är en lycka. Den fungerar perfekt. Idag har jag gått 12 025 steg.

Spela för pengar

När jag var ute på lunchen idag såg jag tre tiggare på stan. Ska det behöva vara så? En av dem var en vanlig tiggare, en kvinna med ett barn som stod vid Systembolaget ochn höll upp en bit kartong där det stod skrivet att hon är fattig och har flera barn och behöver pengar. Så ska ingen behöva ha det idag. Tiggare har jag aldrig sett här i stan förut.

De andra två kanske inte tiggde pengar egentligen, jag vet inte. Det var gatumusikanter, de spelade dragspel, och hade en hatt till pengarna framför sig. Två unga människor.

Gatumusikanter finns det ju en del här på sommaren, och det kan jag förstå, att man kan tycka att det är kul att spela och vill göra det så mycket att man gör det utomhus på gator och torg för att få publik. Men utomhus på vintern? Det var inte minusgrader idag men inte varmt heller, och de såg frusna ut. 

Givetvis undrar jag: är detta tecken på ett ytterligare systemskifte i den sociala välfärden? Att vi haft ett långtgående systemskifte på senare år, det vet vi ju. Men så långt så att vi nu fått tiggare här i Västervik? Den sociala kontrollen är ju rimligtvis något högre här än i storstäder. Jag tvivlar starkt på att någon väljer självmant att tigga ihop pengar som ett alternativ till annan försörjning.

—

Efter att ha fått en ny och pålitlig stegräknare i julklapp kan jag notera att jag idag gått 12 516 steg, och 11 842 steg igår. 

Klass mot klass

”Hålla av, hålla på, hålla ihop, hålla igång, hålla isär och hålla ut”. Så beskriver en av de 15 kvinnor sin mors roll i boken ”Tala om klass”. Boken är en antologi sammanställd av Susanna Alakoski och Karin Nielsen.

De 15 kvinnorna är alla klassresenärer, underifrån och upp. I dag är de i medelåldern och äldre, födda mellan 1931 och 1975, och har höjt sig över sin klass genom utbildning och arbete. De berättar om sin bakgrund och sitt ursprung, om sina förebilder och vad som fått dem att ta steget. I dag är flera av dem väletablerade, ja till och med nationellt välkända ansikten i den kulturella, akademiska och politiska sfären.

Att göra en klassresa är förstås inte en oproblematisk situation. Som klassresenär står man med benen i två olika läger, och ingenstans hör man hemma. Borgerlighetens ideal har inte inplanterats från barndomen och klassresenären har inte den tysta kunskap som ”de andra” har, de som är födda in i medel- och överklassen.Det skapar osäkerhet och tvivel, men ger också styrka. Man tvingas stå på egna ben och lita till sig själv, för den som inte gjort resan kan inte förstå vad den innebär.

De 15 berättelserna är sinsemellan mycket olika men i varje finns något som varje klassresenär kan känna igen sig i och aha-upplevelserna flödar när jag läser. Det ger nytt mod att läsa om att andra upplever samma svårigheter och har samma reflektioner som jag.

Idag, med en återkommande pigdebatt och ökande sociala motsättningar, är klassbegreppet på väg tillbaka och kommer alla gånger att lyftas fram i ljuset igen. Då är det viktigt att förstå vad klassamhället för med sig för den enskilde, och om det berättar en sådan här bok.

Boken är också en ytterst intressant samhällskildring av 1900-talets historia. De allra flesta kvinnorna prisar den utbildningspolitik vi haft i Sverige som inneburit att alla fått möjlighet till högre studier, och de strävsamma mödrar som lyft fram sina barn med uppoffringar och uppmuntran i svåra tider.

+ 10 grader

Den milda hösten fortsätter och det börjar bli riktigt kusligt med denna värme på senhösten, i slutet av november. Visst är det skönt att vara ute men det borde vara vinter snart. En tunn jacka och en t-shirt räckte gott och väl i motionsspåret i eftermiddag.

Nu i höst diskuteras ju miljöförstöringen ovanligt mycket och i breda lager; tack vare tv-serie, Al Gores film, Sternrapporten med mera uppmärksamhet. Men det vi vet om ämnet har ju i stora drag varit känt länge även om många blundat för det och fortsatt leva sina bekväma icke-miljöanpassade liv. Krävs det en påtaglig väderförändring som i år för att vi ska vakna?