Sjöfart – Tankarnas hotell

På böljan den blå

Just nu kom jag på att det i sommar är 40 år sedan jag gick till sjöss, närmare bestämt den 17 juni. Det borde jag väl ha firat…

Så här såg det ut ombord på min första båt Vikingland. Det var en ny värld för mig.

Det var bara ett par dagar efter att skolterminen var slut och jag åkte till Göteborg för att mönstra på M/S Vikingland, en styckegodsare i Broströms. Jag hade gått första terminen på telegrafistutbildningen i Kalmar och hade ett år kvar innan jag fick examen. Under sommarlovet var jag telegrafistelev ombord, i två månader. Det var mitt första möte med sjölivet.

Mig passade detta väldigt bra, jag trivdes från första stund.

Innan jag började läsa på Sjöbefälsskolan i Kalmar hade jag varit au pair i England i drygt ett år, och förmodligen lärt mig bli självständig och ta vara på mig själv. Så kände jag jag det då. Hade jag kommit ut på sjön direkt hemifrån hade det kanske varit annorlunda.

Att arbeta till sjöss är en väldigt speciell situation. Man jobbar och bor med sina arbetskamrater på en liten yta, som samtidigt är ett litet stycke Sverige ute i världen. Svensk mat, svensk standard, svenska arbetsvillkor och så kanske vi ligger i någon hamn i Västafrika eller någon annanstans i världen.

Det gäller att vara tolerant och ha integritet för att det ska fungera bra, tror jag.

På väg in i hamnen på Malta sommaren 1974 med M/S Vikingland.

M/S Arizona i Kalmar i juni 1975.

Efter avslutad utbildning 1975 kom jag som telegrafist till M/S Arizona, också en styckegodsare men i Transatlantic. Arizona blev min båt. Där var jag ordinarie telegrafist i nästan två år, tills fartyget såldes till ett egyptiskt rederi i april 1977.

Om Arizona måste jag berätta i ett särskilt blogginlägg tror jag. Där var jag med om mycket och den tiden betydde väldigt mycket för mig.

När Arizona sålts kom jag till en containerbåt som hette M/S Kratos. I december 1977 mönstrade jag av henne sista gången och gick i land för gott.

Ibland har jag nog längtat ut, men aldrig varit beredd att ta steget igen. Idag finns inte mitt gamla jobb kvar, antar jag. Det är väl bortrationaliserat. Som telegrafist skötte jag kommunikationen med land men också administrationen ombord.

Det var under min första sommar till sjöss som jag fick min tatuering, ett litet ankare på foten. Det är 40 år sedan nu. Tatuerare är Gert Lindgren, som var svarvare ombord, om jag minns rätt.

För några år sedan gjorde jag några hemsidor om min tid till sjöss.

100 år sedan Titanic

Nu, den 14 april, är det 100 år sedan Titanic sjönk. Tack vare telegrafisterna ombord kunde över 700 räddas.

Den här filmen handlar om de två telegrafisterna Harold Bride och Jack Phillips. En stark och känslosam film. Som gammal telegrafist gör det nästan ont i magen att se den här.

Läs om Harold Bride och Jack Phillips.

Om Titanics radiostation. Mer om telegrafisterna och radiotrafiken på Titanic.

En förlisning för 111 år sedan

Den 24 oktober 1899 gick den norske ångaren Rutland på grund vid Örö utanför Västervik. Av de 16 ombord överlevde bara fem. Det är en djupt dramatisk och sorglig historia.

Detta är början av den första artikeln i Västerviks-Tidningen den 26 oktober 1899, två dagar efter olyckan. Fler artiklar följde, bland annat om sjöförklaringen. Att läsa om detta i de gamla tidningarna ger en stark närvarokänsla och visar dramatiken mer än att återberätta den idag.

Att jag kom denna historia på spåren beror på förfrågningar från en annan båtolog och en efterlevande till en av de överlevande norska sjömännen. När jag väl fick klart för mig vad som hänt blev jag mycket intresserad. Att leta efter historiens spår i gamla tidningslägg är fascinerande.

Läs hela historien på VT:s webb.

Freden flyter

Turbåten Freden är bärgad i eftermiddag. Hon sjönk ju i förra veckan. Frågan är hur det ska gå nu, efter flera dagar i sjön och saltvatten i motorn. Blir det några skärgårdsturer till sommaren?

Vid lunchtid idag såg det så här:

Freden är byggd 1966 och hette från början Sjögull. Först gick hon mellan Stockholm och Blidösund men kom 1993 till Västervik. Mer information på www.faktaomfartyg.se. Där finns allt man behöver veta om fartyg.

Över Östersjön

Hela den här helgen har jag grottat ner mig totalt i Gotlandstrafikens historia här i Västervik. Alltså om passagerartrafiken mellan Gotland och Västervik i historisk tid. När började den? Vilka fartyg har gått, och när? Att det tog slut 1988 vet jag sedan länge, eftersom jag bott här sedan 1981.

Anledningen är att det nu i januari kommit nya förslag om att Västervik borde få tillbaka Gotlandsfärjan. Nu tror jag ju inte att det blir så, för gotlänningarna själva vill ha kvar Oskarshamn som sydlig hamn.

Men det här gav mig anledning att börja leta efter historiska uppgifter om Västerviks Gotlandstrafik. Uppgifter finns. En hel del på nätet men också i en bok som heter ”Över Östersjön till Gotland” av Christer Jansson, och i Gotlandsbolagets jubileumsskrift från 1985. Och hos människor som fortfarande minns.

En fantastisk faktabank om fartyg finns på www.faktaomfartyg.se. Den är en helt ovärderlig källa till kunskap för den som vill veta något om fartyg, nuvarande eller äldre.

Det är väldigt roligt att börja rota i något sådant här och sammanställa till en helhet. Nu vet jag att passagerartrafiken Västervik-Visby började med ångbåten Ellida 1829. Sedan var det postångarna som också tog med sig passagerare ombord, och det var ibland riktig riskfyllda resor vintertid. Ångaren Tjust gick i trafik till Visby 1911-17.

Den moderna färjetrafiken startade 1963. Då ville turisterna ha med sig sina bilar ombord så Gotlandsbolaget var tvunget att skaffa bilfärjor. Den första bilfärjan som gick på Västervik var M/S Christoffer Polhem, som tidigare hette M/S Kronprinsessan Ingrid. Då fick man flytta färjeterminalen från Skeppsbron till Lucerna. Sedan rullade det på i 25 år.

Själv åkte jag till Gotland flera gånger under 80-talet, med M/S Thjelvar. Den sommaren äldste sonen var nyfödd stoppade jag ner honom i barnvagnen och promenerade ut till färjan och åkte över. Hans pappa väntade i Visby.

Skulle vi få tillbaka färjan till Gotland så skulle jag åka igen.

När jag är helt klar med min sammanställning ska den förstås ut på webben. Kanske senare i veckan.

Andra bloggar om: Gotlandsbolaget, Gotlandsfärjan

Thorsten Johnsson 1945

Han var en lysande författare. Thorsten Jonsson skrev sin enda roman ”Konvoj” 1945 (den gavs ut 1947). Idag har jag läst den och det är en verklig läsupplevelse. 65 år har gått och det känns som att läsa en modern roman. Den fängslar mig från första sidan.

Så här börjar den: ”Nätdörren med den trasiga haken knackar försiktigt mot dörrkarmen när nattvinden kommer blåsande. Jag har dörren strax till vänster, och mitt framför mig slår fotogenlampan blanka reflexer ur fönstret. Rummet är fullt avÂ blekbrun tystnad och utanför visslar cikadorna. I fönstret ser jag också en bild av mig själv, med den röda blyertspennan.”

Boken handlar om ett antal människor som befinner sig ombord på ett fartyg på väg från England till Kanada, sommaren 1943. Fartyget M/S Barama ingår i en konvoj med 71 fartyg, för att bättre skyddas mot tyskarnas angrepp. De flesta passagerarna kommer från det krigshärjade Europa, men någon är amerikan och någon annan ryss. Det börjar med att vi får bekanta oss med alla som bor i de 15 hytterna men så småningom utkristalliserar sig polacken Antoni Borowski som huvudperson. Han har med sig hemska minnen från judeghettot i Warzawa, minnen som jagar honom.

Egentligen händer nästan ingenting under resan. Utom att ett fartyg långt bort i konvojen torpederas en natt, men de flesta märker det inte. Borowski har en kort och intensiv kärlekshistoria med en annan av passagerarna, Catherine McLaughlin. I stället är de passagerarnas inbördes relationer och vars och ens egna historia som utgör berättelsen. Alla är präglade av kriget, på ett eller annat sätt.

Det som gör detta till en läsvärd bok är både Thorstens Jonssons språk och hans förmåga att ge liv åt sina gestalter utan större åthävor.

Citat ur boken:

”Med kaffekoppen i handen sätter han sig i en soffhörna. När han suttit där en stund och börjat känna sig alldeles vaken, har han ingenting att fundera på och han sitter där och lyssnar till sjöarna som fräser ut från bogen och trävirket som knakar i trapporna”. (sid 95)

”Den dagen drog det kallt och var sjöigt, och när Borowski stack ut huvudet genom dörren till promenaddäcket märkte han att regnrocken kunde vara bra och han gick in i hytten efter den. Hytten var skum och full av hans egen ensamhet när han kom in dit igen; och han tog ner rocken från hängaren, lade den över armen och steg ut i korridorens föränderliga sluttning och långsamma maskindunk som tydligt förmedlades av det varma skortensschaktet. ” (sid 118).

Något jag också uppskattar är hur han ofta beskriver fartygets gång i sjön, sjöhävningen, hur fartyget rör sig ochÂ havets föränderlighet. Han gjorde själv en sådan här resa, när han åkte till USA för att bli DN:s korrespondent där 1943, och det märks att han lagt på minnet hur resan förflöt.

Det är härligt att läsa en bok som är så gammal och som känns så ny.

Jag tror att vi läste någon av hans noveller på gymnasiet, men sedan har jag inte läst något av honom. Nyligen blev jag påmind om honom i DN:s artikel om hans änka och William Faulkner. Den artikeln hade min arbetskamrat också läst och plockat fram ”Konvoj” ur sin bokhylla och jag fick låna den. Tack Bengt!

Andra bloggar om: Thorsten Jonsson

Artikel i DN 2007.

Briggen Gerda på besök

gerda1

Det här är briggen Gerda från Gävle under insegling till Västervik ikväll. Det är ett vackert segelfartyg, som drivs av en förening i Gävle. Hon ligger kvar vid Skeppsbrokajen i Västervik till i morgon klockan två, då det är avsegling igen.

gerda2

gerda3

Tyvärr hade jag bara mobilen på mig när jag fick veta att hon var på väg in.

På Klubb Maritim Westerviks sida finns lite fler bilder.

En sorglig historia

Den 16 januari var det 80 år sedan kanalbåten Nils förliste utanför Städsholmen. Det skrev jag en artikel om i VT, publicerad på 80-årsdagen. För att kunna göra det läste jag i gamla VT från 1929 om det som hände.Â En spännande historia som gripit mig.

Tidningsartikeln är summarisk och kort. Nu håller jag på med en artikel till tidningen Länspumpen, som ges ut av Klubb Maritims avdelning i Göteborg. En lite längre text och med möjlighet att ge lite mer uppgifter.

Ombord på Nils fanns sju män och en kvinna. Kvinnan var kockan Elly Pihlava. Tack vare henne överlevde alla utom en. Nils förliste i hård snöstorm och svår kyla och strandade vid ett litet skär som heter Måsklabben. De lyckades ta sig iland där och gick där i 26 timmar innan de blev räddade av lotsarna på Städsholmen. Det var Elly Pihlava som fick dem att hålla sig i rörelse på klippan, gå fram och tillbaka, sjunga och överleva. Alla utom en, som frös ihjäl.

Sedan jag skrev tidningsartikeln har jag fått fram lite mer uppgifter, framför allt om Elly Pihlava. Jag kan inte släppa tanken på henne, den här unga kvinnan, som inte gav upp när situationen var i det närmaste oövervinnerlig. Hon var 22 år, kom från Finland och bodde i Stockholm. Jag har sökt efter uppgifter om henne, om hon t ex nämns någonstans på nätet. Jag har t o m ringt till och haft mailkontakt med några av de med efternamn Pihlava som jag hittat på hitta.se nu, men utan resultat. Idag fick jag däremot hjälp av en släktforskare. Han kunde få fram att hon dött redan 1932, alltså bara tre år senare. Och begravts på Skogskyrkogården i Stockholm.

Det känns så sorgligt, att hennes liv blev så kort. Hon kändes så levande i intervjuerna i VT 1929.

På Skogskyrkogårdens webbplats kunde jag söka rätt på hennes grav på en karta. Jag måste besöka den när jag kommer till Stockholm.

Shipspotting

Man skulle nog kunna tro att jag är en fartygsnörd, efter mina år till sjöss, men det är jag inte. Det finns massor av människor, och jag känner en hel del av dem, som gillar att titta på och fotografera fartyg. Jag förstår dem, även om mitt eget intresse mer ligger på det mänskliga planet när det gäller sjöfartskultur.

Men jag blev glad i förrgår när jag såg tre lastfartyg vid kaj inne vid Skeppsbron i Västervik. Två på rad, och två sida vid sida. Det är väldigt sällan man ser lastfartyg här, de brukar ligga ute på Lucerna. Och så tre på samma dag!

De fartyg som ligger här nu (om de inte lämnat Västervik redan) är tre systerfartyg som heter Nordtimber, Nordcarrier och Nordtrader. Alla ägs av Österströms i Norrköping, och jag vet inte varför de är här nu. Någon lastning eller lossning pågår inte. Men det är fint att se dem. Uppdatering nästa dag: nu vet jag att de ligger här på grund av brist på frakter. Se nästa inlägg)

Nordcarrier och Nordtrader ligger framför Nordtimber, det är aktern på de två senare du ser i höger kant av bilden. Kajen gör en vinkel just där så det ser kanske lite konstigt ut.

Det är svårt att få en bra bild på ett fartyg, eftersom det är så stort. Här gick jag väldigt långt ifårn när jag skulle plåta, och då kommer det förstås med en massa annat i bilden också. Här har jag klonat bort några lyktstolpar och trafikskyltar som skymde sikten, så bilden är inte helt sann mot verkligheten.

Andra bloggar om: sjöfart, lågkonjunktur

Skonaren Linden

Linden5

Skonaren Linden från Åland är en tremastad skonare på 49 meters längd. Ett riktigt stort segelfartyg alltså. Just nu ligger hon i Västervik, förtöjd vid Skeppsbrokajen och vi har varit ombord på besök ikväll. Himla trevligt var det, både att få se fartyget och att träffas ombord.

Linden

Linden2

Linden har Mariehamn som hemmahamn och mer information finns här. Nu har hon chartrats av Ihana-föreningen i Luvia utanför Pori (Björneborg) på finska fastlandet (hemsida på finska), en förening vars syfte är att bygga skonaren Ihana. Byggandet är ett EU-projekt för en miljon euro och 2011 räknar de med att Ihana ska göra sin jungfruseglats. Ihanabyggarna är i Västervik för att bland annat besöka Egil Bergströms skutvarv.

Linden3

Linden4