Sjöräddning

Nej, den siste av besättningsmännen på Finnbirch räddades inte enligt Smålandsnytt, bara tolv av de 14 överlevde.

Det jag verkligen undrar nu är varför det tog sådan tid att rädda de nödställa mellan Gotland och Öland. Sjöräddningens nya organisation kritiseras i ett inslag i Ekot för att den blivit dyrare och även mindre effektiv, verkar det som. Vad hade hänt om det varit Gotlandsfärjan som kapsejsat? Hur många hade då räddats?

Vi talade om förlisningen igår på föreningsmötet och en visste att man i princip kan överleva lika många minuter i vattnet som det är antal plusgrader när det är så här kallt, dvs +2 grader ger dig två minuter att leva. Om du inte har överlevnadsdräkt.

Fast jag vet att detta inte stämmer helt. I januari 1977 låg vi till ankars utanför en liten hamn i norra Maine i USA, på gränsen till Kanada. Det var liknande temperaturer som här och nu. Ett annat fartyg låg en bit bort, och därifrån var det en av besättningsmännen som ramlade i sjön och det tog ne bra stund, minst en halvtimme, innan han var ombord igen. Vi fick veta att han hade klarat sig bra, utan att ens bli förkyld. Mannen var från Nuku’alofa (med reservation för stavning) i Stilla havet.

50 år sedan kollisionen

Den 25 juli 1956, en sommardag för precis 50 år sedan, är en dag som är inskriven i sjöfartshistorien. Då kolliderade den båda passagerarfartygen Stockholm och Andrea Doria med varandra utanför New York. Tack vare rådiga räddningsinsatser och bra väder förolyckades bara 56 av de 2455 människorna ombord på de två fartygen.

Om kollisionen och vad som hände sedan har nu journalisten och författaren Britt-Marie Mattson skrivit en bok, ”Andrea Dorias undergång”. Ett par andra böcker har redan skrivits om olyckan, den ena av hennes pappa Algot Mattsson som var informationschef på Svenska Amerika Linien, det rederi som ägde Stockholm. Andrea Doria var italiensk och ägdes av Italian Lines.

Jag tycker att den här boken är extra intressant eftersom min första skeppare (på M/S Vikingland) när jag gick till sjöss 1974 var utkik ombord på Stockholm.

1956 hade de civila fartygen börjat använda radar som navigeringshjälp men kunskapen var inte självklar hos alla seglande befäl. Detta är troligen också förklaringen till att olyckan alls kunde ske. Fartygen var på väg mot varandra, Stockholm till Europa och Andrea Doria till New York.

Andrea Dorias kapten trodde hela tiden att man hade Stockholm på styrbordssidan, och girade därför åt babord. Stockholm, som kom på kollisionskurs, girade styrbord, och därmed var kollisionen ett faktum. Stockholm gick med fören in i sidan på Andrea Doria som sjönk efter några timmar.

Stockholm klarade sig och kunde gå in till New Yorks hamn. Båda parter i målet menade att de själva gjort rätt. Enligt samstämmiga bedömningar var det Stockholm som handlat korrekt.

Detta är en faktabok som inte tillför så mycket nytt till de tidigare, utöver en hel del bilder och uppgifter om vad som sedan hänt med de inblandade. Men en sådan här katastrof är så intressant att en ny bok lagom till 50-årsminnet är på sin plats.

Vi får följa hela den dramatiska historien, från när fartygen byggdes och fram till i dag. Författaren har tillgång till både tidigare publicerade uppgifter men har också gjort nya intervjuer.

Det är förstås en spännande och dramatisk historia, men också ytterst tragisk.

17 692 steg idag.