Kategori: Vardagsliv

Utsikt från vårt vardagsrumsfönster i dag. Viken har redan frusit till is utom en liten ränna, förmodligen där vattnet strömmar som mest uppifrån land.

Nu har vi omkring en halvmeter snö, sedan den sista november.

Samma utsikt för en vecka sedan. Den 24 november såg det ut så här på baksidan. Vi har glömt ta in bänken från i somras, men den är van att stå ute på vintern. Nu syns den inte längre under snön.

Snön har lagt sig i en driva på fönsterblecket.

Något liknande detta så tidigt på vintern har jag nog aldrig varit med om. Och mer ska komma.

Översvämningen i Skaftet (gårdagens inlägg) har nu sjunkit så att det gick att köra bil på vägen i morse. Maken och en granne, som har en bil av större modell, kunde ta sig in till stan och handla mat åt oss.

Men nu är vägen översvämmad rejält även på ett ställe till, lite närmare oss. Maken tog en tur dit med mobilkameran idag. Klicka på bilden så kommer du till en videosnutt i .mov-format.

I normala fall är det en ganska stor strandäng bredvid vägen. Sjön ligger längre bort.

Så här är det att bo på landet i dessa tider. Just nu är vi isolerade eftersom det inte går att köra in till stan på grund av översvämningen på vägen i Skaftets samhälle. Vi är många hushåll som drabbats av detta. Och inte bara i våra trakter, det är många som har översvämningar i sina hus och på vägar som undermineras.

Jag håller med den intervjuade i Skaftet: lägg en pontonbro över vägen. Det kommer säkert att svämma över fler gånger, om det blir mycket nederbörd i vinter.

I morgon hoppas vi, med grannars hjälp, kunna få handlat i stan. Själv tar jag mig ju ingenstans med mitt gipsade ben, men det känns förstås lite oroande att vara avskuren från omvärlden så här.

Å andra sidan har man ju i alla tider klarat av både det ena och det andra på landet. Problemet är väl att vi inte är självförsörjande idag, utan beroende av samhällsservice.

När vi gick i skogen idag kom vi till vägs ände och där låg ett ödehus som håller på att raseras. Trots att det är i ett förfärligt skick är det ändå vackert. Kanske finns det ett värde i att låta ett gammalt hus stå och dö, hellre än att riva det? Nackdelen är förstås att det är farligt, om djur och barn tar sig dit och tar sig in.

Som vuxen vet man ju att det man inte ska gå in, det syns att allt kan rasa och gå sönder när som helst.Dessutom är det ju någon annans egendom.

Någon har i alla fall plockat ihop det som rasat.

Nej, jag gick inte in men sträckte in handen med kameran i farstun.

Dörrposten har varit blå en gång i tiden.

Sedan jag kom hem har jag kunnat ta reda på att huset är från 1880-talet.

Vilken tur att det var igår vi tog helgens stora skogs- och svampplockningstur. I natt har det varit frost, och frost gillar inte svampen, då blir den slemmig och svart.

Under tre timmar i skogen igår hittade vi massor av svamp. Och det bästa av allt var att nu har trattkantarellerna kommit.

När vi väl hittat de första fanns det ju hur mycket som helst. Som det brukar vara med trattkantarellerna. Vi plockade så mycket så att vi till slut insåg att vi kommer inte att orka rensa och ta hand om mer.  I kassen hade vi redan en del gula kantareller och svarta trumpetsvampar och ganska mycket taggsvamp.

Det blev ganska många liter rensad svamp. Uppe till vänster är trattkantarell. De svarta till höger är förstås svart trumpetsvamp. Sedan är det kantarell och så taggsvamp.

Vi åt svampsoppa igår till middag. Idag blir det lammfärsbiffar med svampsås. Det mesta av resten av svampen har jag frusit in, utom en del som jag torkar.

För att de ska torka bra har jag tagit ett myggnätsfönster och lagt över två karmstolar, så blir det extra luftigt. Så torkade jag trumpetsvampen förut, och det gick riktigt bra.