Kategori: Vardagsliv

Den här textiltavlan hänger i mitt vardagsrum. Den heter ”Han har lämnat rummet” och är gjord av textilkonstnären Raili Mannerla 1981.

Hennes sambo och livskamrat Rune Engelbrektson har lämnat både rummet och tiden. Idag har vi tagit avsked av honom vid begravningen i St Petri kyrka i Västervik. Han gick bort den 8 mars.

Raili Mannerla och Rune Engelbrektson var inte ett par då, i början av 80-talet, när hon skapade den här tavlan. Men idag talar den till mig. Rune har lämnat rummet.

Rune Engelbrektson var kulturskribent i Västerviks-Tidningen, en arbetskamrat.

Det blev en fin begravning i en säkert fullsatt kyrka. En ståtlig begravning, sa en av begravningsgästerna på väg ut ur kyrkan. Jag tror att Rune fick den begravning han själv önskade, med mycket och vacker musik.

I augusti 1995 träffade jag Rune första gången. Han var då nyinflyttad och nyrekryterad som kulturmedarbetare i Västerviks-Tidningen. Jag gjorde en intervju med honom, till den artikel som skulle presentera honom för läsarna. Sedan har vi haft en hel del med varandra att göra under årens lopp, särskilt de år då jag ansvarade för kultursidorna.

Att han varit sjuk periodvis vet jag, men inte hur illa det var. Rune har funnits så länge, kommit och gått på redaktionen. Man vänjer sig vid en människa, tar lätt varandra för givna.

Så sent som veckan före sin död medverkade han i tidningen. Det är tomt efter Rune nu.

Den här isvintern är ett elände. Blankis, tö och så is igen efter en kall natt. Förra vintern var det också så här. Därför köpte jag mig i höstas ett par rejäla kängor med inbyggda broddar. Nu går det bra att gå.

Sådana här kängor är ganska dyra, de kostade 1700 kronor, och det är ganska mycket pengar att lägga på kängor jag i stort bara går i här hemma. Men detta ångrar jag inte alls, tvärtom. Jag är sååå glad att jag kostade på mig detta för de har verkligen kommit väl till pass.

Jag har dem när jag är ute på gården, när jag går på landsvägen och på skogsvägar. De är bekväma och varma, och har fler broddar än vad det normalt är på sådana man kan ta av och på. Framför allt känns de säkra. Jag kan gå på blankis utan problem. Någon gång har jag tappat fotfästet lite, men bara lite. I och med att jag känner mig säkrare går jag också bättre, spänner mig inte så mycket och därmed är risken för att halka och bryta benet mindre. Efter att jag bröt benet för fem år sedan har jag blivit ganska rädd för att det ska hända igen.

Hos oss har det varit blankis länge nu. Vi sandar förstås, så att det finns en sträng att gå på. Men sanden sjunker ner i isen när det töar och så fryser det på under natten och blir is ovanpå. Ibland kommer det lite snö igen, som smälter och blir is när det blir minusgrader.

Det är bekvämare att kunna gå överallt, särskilt när jag kör in ved med skottkärran ett par gånger i veckan. Då gäller det att hålla balansen och inte köra omkull så att vedtraven rasar.

De är ganska OK, faktiskt, även som kängor betraktade. I mocka, och ganska hög tantfaktor. Men OK. Och trygga.

I år är det tio år sedan jag startade min blogg och de flesta, men inte alla, nyårsdagar har jag fotograferat min omgivning just denna dag. Det är många vackra vinterdagar som dokumenterats. Morgonfrost och solgnistrande snö är snyggt.

I år var det ett ganska trist landskap, även om solen sken några timmar mitt på dagen. Snön som legat under de kalla dagarna sedan jul har nu till stor del smält bort och landskapet mörknar igen.

Utsikten är som vanligt magnifik över Landviken förstås.

På körvägen till huset var det blöt blankis på förmiddagen. Kanske har det smält lite mer i eftermiddag.

Snön smälter bort. Den kommande blåsten under det närmaste dygnet innebär nog att det är snöfritt snart.

Det var dags att fylla på med ny ved i pannrummet, fyra sådana här lass blev det. Det räcker kanske till trettonhelgen.

Vid lampan i pannrummet surrade en geting. Ska inte de vila så här års?

Idag, i årets elfte timme, är det väl på sin plats att summera det år som nu gått.

Årets höjdpunkt för mig var förstås att få barnbarn nummer två, som föddes i mars och fick namnet Silke. Mitt första barnbarn Ivan hade då ännu inte hunnit fylla ett år, det dröjde drygt en månad till.

Dessa solstrålar i mitt liv! Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på dem.

Förra nyårsafton berättade jag om Ivan och min farmors täcke. I somras var det Silkes tur att ligga på det täcke som min farmor sydde innan jag fanns:

Det är ett täcke som passar bra till små barn. Båda mina barnbarns fäder har också använt det.

Lilla Silke fick jag förmånen att fira jul ihop med. Ivan träffade jag senast för några veckor sedan. Då passade vi på att baka pepparkakor och lussekatter:

Trots att han var lite förkyld var han road av bakningen.

Ett år går så fort i ett barns liv. Silke som nu är nio och en halv månad är knappt en liten bäbis längre. Och hennes kusin Ivan är en pojke som lärt sig gå och har börjat på dagis.

I övrigt blev det ett ganska bra år för mig. Mycket jobb, men roligt och intressant. Det stora uppdraget för mig under året blev att göra Släktforskarnas årsbok. Inte att skriva i den utan att vara redaktör för den, dvs få ihop själva boken av andras bidrag. Den stora utmaningen var att göra layout och jobba med Indesign igen. Det är verkligen en arbetsuppgift som jag gillar.

I höst har jag arbetat med flera släktforskningsuppdrag. Det är sååå intressant! Tänk att få arbeta med det som är bland det roligaste jag vet, det är en förmån.

Den varma sommaren, stor svampskörd i höst och mycket vedhuggning har bidragit till att göra 2014 till ett ganska bra år för mig personligen. Jag har inte saknat inslag av sorg och tråkigheter, men glädjen i mina barnbarn överskuggar allt. Oron för deras framtid försöker jag också skjuta undan och bara tänka på glädjen.