Ikväll när jag kom hem visade det sig att vi fått en fin julgrupp som julklapp. Vad glad jag blir för omtanken. Nu får jag se till att ta fram mina gröna fingrar och ta hand om den.
En arbetsdag till, på måndag, sedan är jag ledig för julen. Jobb igen i mellandagarna och sedan en ledig dag efter nyår, så får jag en hel veckas sammanhängande ledighet. Ska jag kunna hålla mig ifrån jobbet en hel vecka? Bara slappa, photoshoppa, umgås och läsa? Det återstår att se.
I morse när jag gick till jobbet gick jag vägen förbi hamnplanen och Skeppsbrokajen. Det var fortfarande gryning i denna vintertid, trots att klockan var strax före halvnio. Vid kajen ligger nu den här stora segelbåten, ett 40-miljonersbygge från Polen. Båten är i Västervik för att få en ny mast, till en kostnad av två miljoner.
Ägarna till båten är människor som har så mycket pengar att de lägger två miljoner på en segelbåtsmast och 800 000 kronor på musikanläggningen i båten. Det kan kännas lite provocerande, tycker jag (och en bekant jag pratade med ikväll). Visst ger det ett antal jobb i Västervik på mastfabriken, och det är förstås bra. Och ett antal jobb på varvet i Polen där båten byggts. Och det är så här världen ser ut, med ökade klyftor mellan rika och fattiga. Jo, det vet vi ju.
Fast jag gillar min morgonblå bild. Den är inte manipulerad i färgerna, och den är plåtad med min iPhone.
Två julmiddagar samma dag, det är nästan för mycket. Det får bli vatten och bröd i morgon.
Först jullunch på jobbet, jättegott och fräscht och trevligt. Sedan julmiddag i Klubb Maritim ikväll, mycket gott och supertrevligt.
Nu lyser det i fönstren av alla adventsljus. Till och med på en, som jag trodde, övergiven campingplats. Men icke. Någon bor uppenbarligen där just nu:
Men i övrigt är det ganska vinterlugnt och decembergrått på campingen. Och vattnet var kallt:
Vilken film jag sett! Så fantastisk! Både i bildspråk och skådespeleri. Det är ”Maria Larssons eviga ögonblick” jag sett på bio ikväll, Jan Troells nya film. Den är så vacker, och så gripande, och så riktig.
Jan Troell har gett liv åt sin fru Agneta Ulfsäter-Troells berättelse i boken ”Att människan levde”. Den kom ut för ett år sedan, och jag läste den då. Filmen är på något sätt en helt annan historia. Filmen är magisk medan boken är en mer traditionell biografi (och intressant som sådan). Jan Troell, han ger liv och värme till denna berättelse om Maria Larsson, som vann en kamera vid förra sekelskiftet, och skapade eviga ögonblick. Att det egentligen inte händer så mycket spelar mindre roll, filmen visar mer ett tillstånd än en utveckling.
Filmen är avskalad jämfört med boken, och miljön har flyttats från det verkliga Göteborg till Jan Troells hemtrakter i Malmö och Limhamn. Filmen är ett avgränsat koncentrat av det Agneta Ulfsäter skriver om sin farfars syster Maria Larsson och hennes liv. Genom att flytta historien till Malmö har Jan Troell, eller snarare manusförfattaren Niklas Rådström, också fått in Amaltheadådet 1908 i filmen.
Mikael Persbrandt och Maria Heiskanen. Båda gör det mycket bra, men Persbrandt är definitivt inte min typ. Däremot är han lite lik den verklige Sigfrid Larsson, som finns på bild i min bokrecension. Även Maria Heiskanen är lite lik. Kolla får du se, på andra och tredje artikelbilden.
Nu, varning för lite namedropping: Jag har en gång i början av 80-talet lyssnat på och gjort en kort intervju med Anton Nilsson, Amaltheamannen. Då var han över 90 år, och han dog inte förrän vid 102. Jag har också i mitt arbete träffat Jan Troell och hans fru Agneta Ulfsäter ett par gånger. Hon är från Västervik och har arbetat på Västerviks-Tidningen tidigare, så det är faktiskt inte så konstigt. Dessutom har de en stuga i våra trakter.
Så det är med särskilt intresse jag ser den här filmen, som överträffade alla mina förväntningar.
Andra bloggar om: Maria Larssons eviga ögonblick, Jan Troell
Vintermånaden decembers första dag blev en sådan där skön och vilsam blöt novemberdag. I skogen och på fälten vid stugan hängde fukten kvar på grenarna och mossan i gräsmattan var klargrön. Nu när löven fallit av ser man också all vitmossan på de gamla träden. En del träd är nog lika gamla som torpet, alltså runt 200 år. Fast jag tvivlar på att de står kvar lika länge till. Ett gammalt äppelträd har blåst omkul i höst, det var murket långt ner i stammen.
Efter stugbesöket slappade jag i soffan, sov middag och kollade sedan på några avsnitt av Grey’s Anatomy. Ibland blir jag lite trött på deras tjafs och trassliga förhållanden. Och sjukdomsfallen är ibland lite väl spektakulära. Men så dras jag in i det igen, och måste se vad som händer sedan… precis som det är tänkt.
Det bästa med att se det på dvd är i alla fall att slippa reklamen.
Min arbetskamrat övertygade mig för ett tag sedan om att jag skulle se tv-serien Grey’s Anatomy. Hon lånade mig första säsongens dvd och efter några avsnitt var jag fast. Den handlar om fem AT-läkare på en kirurgavdelning på ett sjukhus i Seattle, och är egentligen ganska charmig. Trevlig underhållning och förströelse.
De fem läkarna (tre kvinnor, två män) möter förstås både etiska och praktiska problem i sin tjänstgöring, och givetvis romantiska bekymmer. Ingen lever ett riktigt lyckligt liv. Då vore det väl inte någon tv-serie…
Nu har jag precis börjat se säsong 3 och har vant mig vid dem. I USA tror jag man hunnit en bit in i säsong 5.
Men jag har några funderingar:
Varför blir de smala unga kvinnorna inte feta av att äta snabbmat så ofta?
Hur kan det komma sig att huvudpersonerna alltid stöter på rätt person i avgörande ögonblick på ett så stort sjukhus som det utspelar sig på? Och nästan alltid i hissen?
Hur har manusförfattarna kunnat komma på alla dessa olika variationer på svåra och problematiska olyckor och sjukdomar? Var finns blindtarmarna och polyperna och de stukade fötterna?
Hur kommer det sig att en kirurgavdelning med bara fem ordinarie opererande kirurger lyckas ha en av landets bästa hjärnkirurger, en av landets bästa neurologläkare och landets bästa förlossningsläkare?
Hur kan patienter som genomgått omfattande hjärt-, buk- och hjärnoperationer vakna upp ur narkosen och vara pigga redan samma dag?
Andra bloggar om: Greys Anatomy, Grey’s Anatomy
Nyklippt i håret idag. Numera åker jag två och en halv mil till Gamleby för att klippa mig eftersom min frisör flyttat sin verksameht dit. Det är det värt. Hon kan mitt hår, efter mer än 20 år.
Idag fick hon klippa bort 3-4 cm bara, för jag har behållit min gamla frisyr och bara putsat till den. Men jag fick också infallet att låta henne göra några slingor som omväxling. Eftersom mitt hår numera är ganska grått så tog jag några tunna svarta slingor i luggen. Det blev riktigt bra, de smälter in naturligt men tar bort lite av det grå. Vi bestämde att nästa gång ska jag göra gröna eller blå slingor. Det ser jag fram emot.
Ibland blir saker bara liggande. Först idag har jag fixat till de bilder jag tog i söndags på promenad runt gamla Järnförädling i Västervik:
Alla bilderna är tagna med min iPhone.
Här om dagen fick jag besked om att min bilduppgift på Photoshopkursen blev godkänd. Nu är det bara att gå vidare till nästa, som är en svartvit uppgift. Men det är några lektioner emellan.
Nu har jag suttit och slösurfat halva kvällen. Kollat andra nättidningar, hittat några interessanta nyhetsknäck, läst och skrivit mail, kollat på hus och lägenheter till salu på hemnet och blocket.
Det enda hus som kändes intressant ligger som närmaste granne till en arbetskamrat, och frågan är om man ska vara både grannar och arbetskamrater? Men det blir nog inget av med det hela, vi är så tveksamma och rädda för att ta steget att köpa hus igen, trots att jag vill ut på landet på sommaren, och maken med. Torpet vi har nu hyr vi bara, och det saknar både el och vatten, och har utedass. Hur fint det än är där ute i skogen är det omodernt.
Nu ska jag läsa klart det långa inlägget om nättidningars framtid i Fredrik Nygrens blogg Networkers. Där länkas bl a till en video från ett seminarium på Sydsvenskan om webbpubblicering.