Kategori: Vardagsliv

35 minuter och 51 sekunder. Så lång tid tog två varv på 2,5 km-banan idag. Helt OK tid för mig, med tanke på att det var gassande varmt i solen i eftermiddag. Jag kör med intervallträning, dvs springa-gå-springa-gå. Inte medvetet förstås utan för att jag inte orkar springa i uppförsbackarna. Och det är en hel del sega uppförsbackar på slingan. Men jag tror att det är bra med intervallträning.

I spåret lyssnade jag på Åsa Borgström i Sommar. Hon är i 50-årsåldern och pratade bland annat om drömmar. Hon sa ungefär så här: ”Jag har hållit fast vid mina drömmar. Och det är nu jag har tid att förverkliga dem.” Med budskapet att det är aldrig för sent att göra det man vill. Egentligen är det ju en klyscha idag, men ändå med lite sanning. Det funderar jag mycket på, vad det är jag vill göra nu, med vuxna barn som försörjer sig själva. Kanske ta ledigt några månader och resa någonstans. Jag tänker tanken att åka till norra Maine i USA, besöka småställena där jag var 1977. (Just nu håller jag på att göra klart min webbsida om det.) Eller ta en månad på spa i Indien. Kerala i södra Indien har jag länge velat åka till.

Något jag gillar att göra, men som inte bottnar i en dröm, är att se hela ”Hem till byn”. En stor del av min semester har gått åt till det, och jag har nu hunnit fram till näst sista säsongen, från 2002. Lena Strid, hon drömmer inte. I avsnitt två i säsong sju (tror jag) så sitter hon vid frukostbordet med Willy och säger ”Allt är redan gjort. Det är kört nu” när de talar om hur det var förr, när de hade barnen hemma. Och det är ju också sant, så kan det ju kännas. Allt är redan gjort. ”Allt”, det är det som är viktigt, att ta hand om barnen som växer upp.

Vissa kvällar har jag sett avsnitt på avsnitt av ”Hem till byn”. Ibland tänker jag på det under dagen, hur de här människorna gestaltas. Det fantastiska av Bengt Bratt i att göra en sådan här skildring av Sverige under så många år. Jag undrar också hur det känts att göra de här rollerna. Påverkas skådespelarna av de roller de har? Blir man den här personen man spelar? Den tungsinte och olycklige Per Löfgren, är det som Lars Green också känner sig? Till exempel.

Ja, får se vad jag hittar på framöver. Om jag får ändan ur vagnen någon gång… Det här är bara lite funderingar på min sista semesterdag. På måndag börjar allvaret igen.

Andra bloggar om: Åsa Borgström, Hem till byn

Nu är det pecis två veckor kvar på årets sommarsemester för mig. Jag är inne i semesterlunken. Tar dagen som den kommer. Läser böcker. Äter när jag är hungrig. Sover när jag är trött. Nja, riktigt så väl är det inte, för det är så svårt att sova om nätterna nu när det är så varmt. På dagen idag visade termometern +29,9 grader i skuggan på balkongen. Därför var det skönt med ett snabbdopp i havet ikväll ute på Korpaholmarna. Vattnet var varmt, men svalkande.

Vi turistar hemma lite och är på stugan. Där är gräset nu klippt och vi har testat hängmattan under björken.

I Ankarsrum tog vi en kort tur i den vackra bruksparken här om dagen. Här ligger gamle brukspatron de Maré begravd.

Igår gick vi runt och kikade på vad restaurangerna i stan erbjöd på kvällen. Till slut blev det thaimat och sedan en sväng ut till Stickanområdet. Man ser stan på ett annat sätt nu på sommaren.

På balkongen har vi börjat betrakta en spindel som vårt husdjur. Hon, eller är det kanske en han, har satt bo under vår markis, och verkar trivas där.

I morgon är en ny dag.

Efter en heldag på en och samma plats i stan har jag en annan bild av Västerviks centrum än normalt. Inne i tältet på Strandvägen tittar vi ut på människor som passerar (utom alla de som kommer in till oss i tältet förstås).

Det är en oändlig ström av människor som egentligen inte upphör förrän regnet öser ner.

Sedan, när det klarnat, flyter strömmen på igen. En man med en stor hund i koppel och en pojke i sällskap passerar, och stannar sedan upp för att titta på båtarna och himlen.

Från min utsiktsplats ser jag alla dem som strosar runt på Fiskaretorget, känner på väskorna och tingeltanglet som är till salu i torgstånden, äter en glass, står stilla och betraktar vattnet eller himlen, stoppar i pengar i parkeringsautomaten; och alla dem som rusar på, jagar efter springande barn eller stretar med en hund som vill följa ett annat spår. Det är både mycket människor i rörelse och glest på samma gång.

Inne i vårt tält är det lugnt och avstressat även om vi har besökare större delen av tiden. Vi hinner sitta och betrakta skyfallet, kroggästerna, båtarna som kommer och går, och prata om ditten och datten. Lite skvaller och lite allvar. Och kaffe emellanåt. Det är fint. Men jag är trött när jag kommer hem.

Högsommar i Västervik innebär något slags maritimt möte. De senaste åren är det Boat Meet som samlat båtfolk men i år är det veteranbåtsmöte. Och där är förstås vi i Klubb Maritim med på ett hörn. I ett tält mitt på Strandvägen har vi information och försäljning, tillsammans med turistbyrån och museet.

Det är väldigt trevlig att vara med på sådana här aktiviteter. Besökare kommer och går i tältet samtidigt som vi medlemmar som är där har en hel del att diskutera. Tiden går fort. Men vi kunde förstås vara fler.  I morgon ska jag vara där hela dagen, och halva dagen på fredag, och en stund på söndag när vi river tältet.

Föreningsgemenskap är fint.

Hemma igen efter en vecka i Stockholm och Uppsala. Och nästan fyra veckor kvar av semestern. Visst är det fantastiskt! Vilka oceaner av tid jag har. Men det är förstås inga problem att fylla tiden med innehåll. Eller ska jag kanske strunta i det, och bara låta tiden rulla på…

Semesterveckan i Stockholm blev bästa tänkbara. Mycket tid med barnen, långa promenader och lite shopping. Man måste ju bara springa lite i affärer när det är sommarrea i Stockholm. Men bäst var promenaderna på Djurgården, besöket i Saltsjö-Duvnäs, och goda middagar i trevligt sällskap. Jag visste inte att Stockholm är så grönt. Och så besöket i Uppsala i lördags, där jag träffade en för mig tidigare okänd syssling som hittat mig på nätet. Tänk vad bra det är med internet.

På tåget hem läste jag ut Sebastian Faulks senaste bok ”Human Traces”. Den var ett gott ressällskap.

Men jag blev besviken på att det inte fanns tillgång till trådlös uppkoppling på Zinkensdamms vandrarhem, annat än för 125 kr/dygn. På fem dagar hade det kostat lika mycket som två månaders uppkoppling hemma. Det är konstigt att det kan vara gratis på andra vandrarhem.

Några bilder från Stockholm och Uppsala:

Rosendals slott på Djurgården. Någon har lagt sig att vila under trädet.

Den här kastanjen växer någonstans i närheten av Waldemarsudde.

Före detta korvkiosk vid Djurgårdsbrunn.

Vid fikastunden på Olle Nymans konstnärshem i Saltsjö-Duvnäs fick vi sällskap av ett gäng sparvar.

Lärdomsnästet Uppsalas magnifika universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Det här var mitt första besök i Uppsala.

Fler bilder finns på Flickr.