Vardagsliv – Sida 3 – Tankarnas hotell

Släktforskardagar i Karlstad

Torsdag-söndag tillbringade jag i Karlstad för att vara med på släktforskarförbundets årsstämma och de årliga Släktforskardagarna, som är en mässa för släktforskare. Massor med folk, en del nyheter och en vacker stad.

Det var verkligen trevligt, inte minst att vara i Karlstad. Så mycket vatten, med Klarälven i centrum. Jag har varit i Karlstad ett par gånger tidigare men då passerat snabbt genom stan och åkt vidare ut till goda vänner på Hammarö. Nu bodde jag på hotell mitt i stan.

Det roligaste under mässan var nog att träffa på släktforskare som jag tidigare bara haft digital kontakt med, men nu kunde springa på i vimlet och ses IRL.

Det får nog bli en kombinerad Värmlands- och Dalarnasemester någon gång, och även se landsbygden här.

Visst är det vackert i Karlstad! Detta är mitt i centrum.

Medlemmarna i Värmlands Släktforskarförening hade gjort ett fantastiskt jobb för att mässan skulle bli bra.

Från en av utställarna.

Någon som var intresserad av årsboken i Rötterbokhandelns monter på mässan.

På min Rötterblogg skrev jag ett inlägg i lördags natt.

På böljan den blå

Just nu kom jag på att det i sommar är 40 år sedan jag gick till sjöss, närmare bestämt den 17 juni. Det borde jag väl ha firat…

Så här såg det ut ombord på min första båt Vikingland. Det var en ny värld för mig.

Det var bara ett par dagar efter att skolterminen var slut och jag åkte till Göteborg för att mönstra på M/S Vikingland, en styckegodsare i Broströms. Jag hade gått första terminen på telegrafistutbildningen i Kalmar och hade ett år kvar innan jag fick examen. Under sommarlovet var jag telegrafistelev ombord, i två månader. Det var mitt första möte med sjölivet.

Mig passade detta väldigt bra, jag trivdes från första stund.

Innan jag började läsa på Sjöbefälsskolan i Kalmar hade jag varit au pair i England i drygt ett år, och förmodligen lärt mig bli självständig och ta vara på mig själv. Så kände jag jag det då. Hade jag kommit ut på sjön direkt hemifrån hade det kanske varit annorlunda.

Att arbeta till sjöss är en väldigt speciell situation. Man jobbar och bor med sina arbetskamrater på en liten yta, som samtidigt är ett litet stycke Sverige ute i världen. Svensk mat, svensk standard, svenska arbetsvillkor och så kanske vi ligger i någon hamn i Västafrika eller någon annanstans i världen.

Det gäller att vara tolerant och ha integritet för att det ska fungera bra, tror jag.

På väg in i hamnen på Malta sommaren 1974 med M/S Vikingland.

M/S Arizona i Kalmar i juni 1975.

Efter avslutad utbildning 1975 kom jag som telegrafist till M/S Arizona, också en styckegodsare men i Transatlantic. Arizona blev min båt. Där var jag ordinarie telegrafist i nästan två år, tills fartyget såldes till ett egyptiskt rederi i april 1977.

Om Arizona måste jag berätta i ett särskilt blogginlägg tror jag. Där var jag med om mycket och den tiden betydde väldigt mycket för mig.

När Arizona sålts kom jag till en containerbåt som hette M/S Kratos. I december 1977 mönstrade jag av henne sista gången och gick i land för gott.

Ibland har jag nog längtat ut, men aldrig varit beredd att ta steget igen. Idag finns inte mitt gamla jobb kvar, antar jag. Det är väl bortrationaliserat. Som telegrafist skötte jag kommunikationen med land men också administrationen ombord.

Det var under min första sommar till sjöss som jag fick min tatuering, ett litet ankare på foten. Det är 40 år sedan nu. Tatuerare är Gert Lindgren, som var svarvare ombord, om jag minns rätt.

För några år sedan gjorde jag några hemsidor om min tid till sjöss.

Läser i värmen

I den här tryckande värmen orkar jag inte mycket annat än att sitta under äppelträdet och läsa. Eller sitta inne med släktforskning. I skuggan på norrsidan av huset har vi +28 grader nu på eftermiddagen, och så har det varit i flera dagar nu. Jag minns inte när vi hade en så varm sommar senast.

Klagar gör jag inte men skulle inte kunna bo i tropikerna, med sin fuktiga hetta. Det vet jag hur det är, efter mina år till sjöss. 1976 eller 1977 var jag i Jeddah i Saudiarabien under en pågående värmebölja. Då var det uppe emot +40 i skuggan. Siesta var nödvändigt.

I sommar är det de något svalare kvällarna som känns behagligast. I går åt vi middag klockan halvnio på kvällen, då var det skönt i trädgården.

Men läser gör jag i värmen. Idag avslutade jag boken ”Sommarhuset” av Anna Fredriksson.

Tänk att det finns så många bra böcker! Jag tror att jag måste läsa mer av henne. Detta är författarens debutbok, men hon är van att skriva eftersom hon arbetar som manusförfattare på tv.

Den här romanen utspelar sig en sommar i ett sommarhus på en ö i Stockholms skärgård. Tre vuxna syskon har på våren mist sin mamma, som var nybliven pensionär. Mamman har tagit sitt liv efter en av flera depressioner.

Syskonen är i 30-40-årsåldern. Storasyster Eva är den som haft mest kontakt med mamman, varit med henne i sommarhuset alla somrar och hjälpt henne med det. De yngre syskonen Anders och Maja har brutit med mamman och Eva efter ett bråk 13 år tidigare.

Eva vill behålla huset, och tar för givet att hon ska ha en moralisk rätt att göra det. Anders och Maja vill sälja för att få ut pengarna, och här i grundar sig en svår konflikt. Eva åker ut till huset i början av sommaren och hennes syskon med familjer kommer efter, oanmälda. De ska göra huset i ordning för försäljning men Eva ser det som en ond invasion.

Under hand tvingas de förhålla sig till varandra och relationerna förändras. Jag ska inte berätta hur det slutar. Det är mycket gripande och skickligt berättat och som läsare kan jag känna förståelse för alla inblandade.Â Rekommenderas!

Älggräsdricka på gång

Nu har jag satt årets sats av älggräsdricka. Älggräset blommar för fullt nu, så det är dags.

Recept:

Älgörtsdricka

20-30 blomklasar
1 skivad citron, 2 skivade lime
60 gr vinsyra
1 kanelstång
1,5 kg socker
1,5 liter kokande vatten

Klipp av blommorna så nära blomställningen som möjligt. Ju mindre du får med dig av stjälken, ju bättre. Skaka av blommorna ordentligt så att det inte följer med några kryp. Insekter älskar de här blommorna. Skulle något följa med är det bara att sila bort sedan.
Skölj blommorna noga. Varva alla ingredienser i ett fat. Häll över det kokande vattnet och rör om ordentligt. Låt stå svalt fyra-fem dagar, och rör om varje dag. Sila upp och häll på rena flaskor.

Älggräs och älgört är samma växt och är mycket vanlig i Sverige. Den växer i diken och på andra fuktiga ställen, till exempel gamla ängs- och hagmarker, är mycket livskraftig och återkommer år efter år. Så plocka så mycket du vill.

Du känner lukten av den på långt håll, en speciell doft som påminner lite om mandel.

Både bladen och blommorna kan användas. Bladen torkar man och gör te på.

Älgörten innehåller salicylsyra och den har förr använts som medicinalväxt.

Veden är under tak

Den 20 april fick vi levererat ett lass på 15 kubikmeter blandad pannved. Bonden vi köper det av tippar av det framför våra vedskjul på en kvart. Sedan är det bara för mig att få in veden under tak.

Nu är det gjort. Ikväll, drygt två månader efter leveransen, blev jag klar.

Så lång tid brukar det inte ta, kanske på snarare en månad. Men jag har haft så mycket att göra i vår så jag har inte hunnit. Och veden tar inte skada av att ligga på backen ett tag.

Min ambition var att få in veden före midsommar. Jag har lärt mig att det ska vara så, för sedan torkar den inte. Man ska floa veden före midsommar, så sa man förr. Jag tror att den fortsätter torka oavsett var den ligger och om det inte regnar på den.

Det som är viktigt är att det kan blåsa rakt igenom ett vedskjul, för vinden torkar veden. Hos oss kan den verkligen göra det. Vi har byggt våra vedskjul av lastpallar och spillvirke, och lagt presenningar som tak. Det fungerar bra även om det är fult. När vi kom hit fanns inget vedskjul alls, förre hyresgästen hade haft en presenning på sin ved, som hon fått tippad ovanpå lastpallar. Det fungerade säkert bra det också.

Lastpallar är bra till mycket.

Den sista veden jag staplade idag blev väldigt ojämn för det var de sista vedträna som är små och i lite olika längder. Men brinna lär de göra ändå.

Jag har också skördat årets första färskpotatis i mitt potatisland idag. Det är den röda och extremt goda Silla från Skurebo. Den är en riktig delikatess, med lite smör och salt till.

Flädern blommar

När flädern blommar gör jag fläderdricka. Det har jag nog gjort nästan varje år sedan jag började på 80-talet. Den brukar blomma ungefär vid månadsskiftet juni/juli men i år är allting så tidigt så den blommade redan förra veckan.

Flädermarmelad till vänster, fläderdricka till höger.

I torsdags satte jag en sats fläderdricka som jag silat av idag. Vill du veta hur man gör fläderdricka finns ett utförligt recept i ett tidigare blogginlägg.

Fläderdricka är som saft, man späder den med 5-6 delar. Gärna med vatten, men vitt vin blir också gott om man vill ha en drink.

Första satsen i år gjorde jag med rabarber. Jag använder det vanliga receptet men har också i några deciliter skuren rabarber. Rabarber passar bra ihop med fläder.

När jag silat av saften kokade jag marmelad på resterna. Enligt alla recept jag sett kokar man den på citronen och inte på blommorna, men jag tog med lite blommor och all rabarber. På en sats fläderdricka (på 1,5 liter vatten) ska man till marmeladkoket ta en dl outspädd dricka och en dl syltsocker. Det har jag modifierat lite för jag vill ha marmeladen lite besk.

Koka flädermarmeladen minst 10 minuter.

Mitt marmeladrecept blev så här:

Citron, rabarber och lite av blommorna från en drickasats
3 dl outspädd fläderdricka
2 dl syltsocker
Skär citronen i mindre bitar eller hacka den. Vill du ha med blommor skär du av dem från stjälkarna först. Jag tog ungefär hälften av blommorna från drickasatsen.
Koka allt kraftigt i 10 minuter.
Gör marmeladprovet, dvs sätt en liten tallrik i kylen i förväg, häll upp en tesked marmelad på tallriken och sätt in den i kylen, kolla om den stelnar när den kallnat. Stelnar den inte, så koka lite till.

Marmeladen blev precis så besk jag ville ha den, ungefär som engelsk bitter marmelad.

Sedan satte jag en ny sats med fläderdricka, nu med jordgubbar som smaktillsats. Sådan gjorde jag för första gången förra sommaren, och den blev omtyckt.

I nästa vecka blir det fläderdricka med lite jordgubbssmak.

Det blir inga äpplen i år

Sorgligt men sant. Frostfjärilslarverna har ätit upp både blommor och blad. Så några äpplen lär det inte bli. Inget äppelmos och ingen äppelpaj. Det sörjer jag.

Så här ska inte ett äppelträd se ut. Det ska vara gröna blad och små äppelkart på gång. Men våra äppelträd är fulla av små gröna larver som äter upp allt grönt på träden.

Äppelträd ska inte vara kala på det här sättet. Det är ledsamt att se.

Grannen hörda på radion om frostfjärilslarverna som invaderat ostkusten nu i vår. De är ungefär en cm stora och äter allt. De spinner en tråd och firar ner sig på marken där de borrar ner sig i jorden. När första frosten kommit i höst kryper fjärilen upp i träden och lägger en massa nya ägg som blir larver. Läs på wikipedia.

Vi har åtta gamla äppelträd i trädgården. De borde varit gröna vid det här laget, inte kala och grå som nu.

På några av träden finns det lite löv kvar, men det är kanske borta i morgon.

Sedan jag fick veta vad det är som angripit träden har jag läst på lite och det enda man kan göra är att försöka förhindra ett nytt angrepp nästa år.

Jag hoppas att de inte ger sig på mina grönsaker och jordgubbar, utan håller sig där de är nu.

Så här fint blommade äppelträden för någon vecka sedan, och vi var ganska säkra på att det skulle bli en fin äppelskörd i år. Tänk vad vi bedrog oss.
Andra bloggar om: frostfjäril, äpplen

Vardagsdramatik

För en månad sedan fick vi el genom kablar i jorden i stället för luftledningar, som vi haft tidigare. I går hade Eon skickat ut ett par anställda som tog bort de gamla luftledningarna och gamla elskåp och elstolpar.

Här åkte en gammal elstolpe iväg. Jag fotograferade från sovrumsfönstret. I trädet till höger hänger den gamla elkabeln ner, som gått från huset till stolpen.

Sista gången man kan ta en sådan här bild. Några minuter senare är den gamla elkabeln borta. Det är den som hänger överst. En bit under den hänger vår telefontråd, och livlina till nätet. Båda kablarna har hängt genom grenverket i samma träd, och nu blev jag orolig för att den tjockare och tyngre elkabeln skulle slita med sig telefonkabeln. Utan telefonkabel inget bredband. Telia, eller om det är Skanova, har ju slutat laga telefonledningar och vill att alla ska köra mobilt, men här bland bergknallarna är det oftast noll mobiltäckning, så det skulle inte gå. Därför är telefontråden så viktig för att vi ska kunna bo här.

Jag pratade med killen som tog bort kablarna och han förstod precis. Himla trevliga anställda de har på Eon.

Han såg till att den gamla elkabeln inte åkte iväg när han klippte loss den från väggen utan hade fäst den ordentligt i korgen.

Sedan höll han i och drog försiktigt ner elkabeln genom grenverket så att den inte skulle fara iväg. Det gick så bra, så. Och jag är verkligen tacksam för detta, för jag vill gärna kunna bo kvar. Utan fungerande bredband går det inte att jobba på landet.

Elen strömmar i jorden

Från och med igår har vi el som levereras via ledningar i jorden och inte uppe i luften.

Det började för nio år sedan, i januari 2005. Efter stormen Gudrun såg det ut så här när vi skulle åka ut till stugan vi då hyrde ute i skogen. Många på landsbygden var utan ström länge när elledningarna i luften då blåst ner. Det var nog inte så mycket stolpar som blåste ner utan träd som föll över ledningar och stolpar.

Efter stormen Gudrun, och återigen efter stormen Per, sa man på Eon att elledningarna skulle grävas ner så att alla vi som bor på landet skulle slippa så mycket strömavbrott. Det starkaste skälet är förstås också att Eon slipper laga så många fel om ledningarna är nedgrävda.

I höstas kom de till oss.Â Då började de gräva diken i omgivningarna och lägga ner ny kabel. Det här var i september, och det är en förberedelse för att så småningom ansluta till ledningarna som går in i husen.

En stor del av vintern har Eon-gubbarna jobbat här, runt om i bygden. Jag antar att de först grävt ner alla elkablar som hör till Västrums elstation, och sedan kopplat på anslutningarna till husen en efter en. Vi har fått ett nytt kopplingsskåp på en lada här, och därifrån förgrenar sig elledningarna till åtminstone ett par hus.

Jag kan förstå att det tar sin tid att gräva ner alla elledningar på Sveriges landsbygd.

Vi har haft en hel del korta och planerade strömavbrott i vinter och vår, förmodligen när de kopplat på någonstans. Det senaste avbrottet var igår, och då fick vi veta att det skulle vara det sista, för nu skulle elen kopplas in till själva huset där vi bor. Tidigare har vi haft strömavbrott ganska många gånger när det stormat, särskilt på vintern med snötyngda grenar. Vi har vant oss vid att veta var vi har ficklampor och stearinljus.

För ett par år sedan var det avbrott drygt ett dygn. Då fick vi ta fram stormköket för att koka kaffe. Det går, det också.

I vintras tog de ner stolparna i skogen. Jag vet inte vad den här typen av stolpar och fästen heter men det är en ledning som skickar elström till nästa by.

Sådant här ser vi inte längre nu.

Här och där i markerna har Eon-gubbarna haft förråd med diverse grejer, både nytt och gammalt. Stolparna har tagits ner i etapper, vad jag kunnat se.

Även i Äskestock har de grävt ner elen i vinter.

Det är mycket berg här så det går faktiskt inte att gräva ner alla elkablar. Här har de i stället satts fast med märlor i berget. Ovanpå det här berget står huset där vi bor.

Simsalabim! Elen kommer in i huset och jag kan ladda min dator och baka i ugnen.

Hemlagad mat till fåglarna

I helgen träffade jag ornitologen Mathias Näslund i Västervik för att prata om räkningen av vinterfåglar. Dagen innan hade jag sett min tidigare arbetskamrat Rebecka Fogelmarcks bild på Instagram med hemlagad fågelmat. Med Mathias pratade jag också om att mata småfåglarna nu under vintern, hur viktigt det är för de små liven.

Rebecka har skrivit en artikel om detta för TT, där hon arbetar numera.

Inspirerad av Rebecka har jag nu gjort hemlagad fågelmat. Gör så här:

Smält ett paket kokosfett. Jag satte det i ett tråg i ugnen när jag ändå värmde upp den för att baka, men det går förstås lika bra att smälta på spisen.

Rör ner havregryn, nötter, solrosfrön, överblivna bär från frysen eller något annat lämpligt till fåglarna. Hur mycket är svårt att säga, det får du känna dig fram till. Jag hade bara i havregryn och jordnötter (osaltade).

Bryt av svavlet på några tändstickor eller andra små pinnar och knyt ett snöre om. Pinnen ska fungera som ankare inne i fettklumpen. Snöret ska vara tillräckligt långt för att hänga fettklumpen i ett träd.

Häll upp av smeten i en plastmugg (eller någon annan mindre behållare), i med snörankaret så att snörändarna sticker upp och i med lite mer smet. Använder du plastmuggar kan du återanvända dem nästa gång för fettet gör att klumpen lätt släpper från muggen.

Sätt de fyllda muggarna kallt, ute eller i kylen, så att fettet stelnar.

Ta upp fettklumpen ur behållaren. Häng upp i trädet.

Fåglarna verkar gilla maten. Tyvärr har jag ingen bild på det för vårt träd är för långt från huset för att jag ska kunna ta en bild från fönstret. Och ute flyger de iväg när jag närmar mig. Ni får lita på att det här fungerar.
Andra bloggar om: fågelmat, vinterfåglar, hemgjort