Kategori: Vardagsliv

36 minuter och tre sekunder. Fem sekunder back blev det på springturen idag, jämfört med förra gången, som var i onsdags. Men fem sekunder är väl inom felmarginalen, även om jag gärna hade haft en klar minskning av tiden. Alltså en linjär förbättring i stället. Men så har det varit varje år. Första springturen går ganska bra men så vänder det neråt några gånger i början, innan vanan är inne igen.

Idag var det för varmt. Eller snarare var det jag som var för varmt klädd. Sommarvärme kan man kanske kalla det när det är 18+ i skuggan. I skogen var det betydligt varmare och kortbyxor hade nog varit mer passande än långbyxor som jag hade.

Men när vi kommit hem, duschat och fixat frukost, då hade värmen ersatts av svalka så vi satt och frös på balkongen. Men satt gjorde vi. Fast sedan kom regnet.

Äntligen har jag kommit igång att träna igen, nästan två veckor för sent jämfört med förra året. Nu är jag precis hemkommen från 5 km-rundan i skogen, den som jag alltid springer. Och det gick mycket bättre än jag trodde. 36 minuter och 31 sekunder. Förra året var förstagångstiden  40 minuter. Givetvis för jag statistik över detta.

Lite förvånad är jag över att det gick så bra. Kanske för att jag går varje dag till och från jobbet, och med hjälp av stegräknaren håller koll på att jag går minst 10 000m steg per dag, ibland mer. Förra året tog vi bilen till träningen, men nu cyklar vi, så det är också en förbättring.

Nu i början springer jag inte hela tiden på slingan utan så mycket jag orkar, och det innebär att jag går i en del uppförsbackar, de segaste.

På den gamla goda tiden på 1900-talet var jag telegrafist i svenska handelsflottan. Det var långt före internet så vi skickade telegram med hjälp av telegrafi, det vill säga morsealfabetet som knackades fram på nyckel. Idag såg jag en sådan gammal telegrafnyckel på Kalmar Sjöfartsmuseum.

Morsealfabetet består av kortra och långa signaler.

… – – – … är SOS och … . –  – –. är SAG som är Göteborgradios anropssignal.

För att få certifikat som telegrafist krävdes en viss hastighet i både sändning och mottagning. Riktigt hur mycket det var för B-certifikat minns jag inte nu, troligen 100 tecken per minut. B-certifikat krävdes för att få jobba som telegrafist. Några månader efter att jag börjat jobba tog jag A-certifikatet, som är 125 tecken per minut. Det bara smattrar.

Detta hade jag nytta av när vi senare gick över till USA. Amerikanska Coast Guard var kända för sina snabba telegrafister. Då gällde det att hänga med.

För att kunna sända i så hög hastighet använde man en bugg. Jo, det hette så, en halvautomatisk apparat med en liten spak som åt ena hållet levererade korta signaler och åt andra hållet långa signaler. Jag hade en egen, men har inte kvar den längre. Tyvärr.

Nu är det över 30 år sedan jag gick i land för gott.

Vårblek sol och + 10 grader varmt. Men inne i stugan är det bara 12 plusgrader och det känns rått efter vinterns kyla. Inte ens brasan i rörspisen kan få ut den råa luften. Torpet har varit stängt hela vintern, och lyckligtvis har ingen mer än vi varit där, ett kort besök i januari för att kolla vedstaplarnas presenningar.

Idag var det ändå ganska skönt ute och vi röjde lite i trädgården och vädrade ut. Och allt är dokumenterat med kameran. Det bästa av allt är stillheten och ron, långt från trafikbruset i stan, och att vara utomhus och kunna jobba med händerna och andra muskler än det vi är vana vid.

Gräset är grönt och vårblommorna har kommit upp.

Bilder från stugan finns på den här sidan.