Kvinnodag

Eftersom det bara är några minuter kvar till årets kvinnodag, och bara drygt ett dygn kvar tills den nästa av årets 364 mansdagar, så lånade jag en film med titeln ”8 kvinnor” idag när jag var på biblioteket. Dit gick jag för att låna några av Bangs böcker och en biografi om henne. Och i förbifarten åkte filmen med hem.

Den var ett lyckokast. Ett ypperligt spel av Catherine Deneuve, Isabelle Huppert med flera franska skådespelare, i regi av François Ozon som jag nog måste se någon mer film av. ”8 kvinnor” utspelar sig på 50-talet, i tidstypiska och mycket vackra kläder. De åtta kvinnorna finns på ett gammalt slott på landet8femmes som blivit isolerat under helgen på grund av snöoväder. Alla är på något sätt relaterade till mannen Marcel, som de hittar mördad i sin säng. Och vem av dem har gjort det? Detta är både komedi, drama och musikfilm på samma gång. Så välgjort och underhållande och elegant. Rekommenderas varmt.

I helgen ska jag läsa Bang. Barbro Alving skulle fyllt 99 år i år.

Och jag kom just på att min blogg fyllt tre år den 19 februari utan att jag haft en tanke på det.

Vårbokrea

Det ska vara kallt och snö när det är bokrea, inte varmt och vårlikt som idag, och 7-8 grader varmt. Man ska gå i tjock vinterjacka och kängor och bli varm och trängas, inte känna sig som om det snart är sommar.

Förr var jag alltid med vid starten och kom ut med tunga kassar. I år är nog första gången jag inte handlat alls. Kanske mest för att jag ständigt under året skaffar mig de böcker jag vill ha till ett billigt pris via internetbokhandlarna. Osolidariskt mot den lokala bokhandeln? Jo, det är det förstås. Men priset avgör, ihop med tillgången.

Idag var det inte mycket kvar, och årets första readagar missade jag på grund av jobbmöte i koncernen, men det var det värt. Möten med kollegor är alltid mycket givande.

Feberdvala med bok

Att bli sjuk med hög feber när man är så gammal som jag, då märks det minsann i hela kroppen. Efter nästan fyra dagars sängliggande har jag också fått ont i ryggen. Bara elände alltså. En rejäl förkylning med feber, eller är det en kortare släng av influensa? Nu är det i alla fall över och jag är på benen igen, och ska hedra jobbet med min närvaro i morgon.

Det enda man kan göra när man ligger sjuk med feber är att läsa böcker eller se på film. Ett par engelska deckare har jag hunnit med och i går kväll började jag på en bok jag gått och längtat efter ett tag, nämligen ”The Echo Maker” av Richard Powers. Och den håller verkligen förväntningarna, och mer därtill. Läs den! (Så här tycker jag om den).

Richard Powers har en skrivar- och berättartalang som verkligen går utöver det vanliga. I den här boken ser vi världen utifrån tre människors liv; 27-årige Mark Schluster som hjärnskadats efter en svår bilolycka, hans några år äldre syster Karin Schluster som han tror är en bedragare, samt neurologen Gerald Weber som är en ansedd specialist på sitt område. Nu har jag en tredjedel kvar och önskar jag ännu hade boken oläst.

Andra bloggar om:

Lördagsslappt

Idag har vi i alla falla varit lite helgslappa en liten stund, och tittat på tv-serier på dvd ikväll. Var sin, för vi är inte lika förtjusta i samma. I julklapp fick jag första säsongen av ”Arrested Development” som jag tror gått på svensk tv fast inte jag sett den. Men den är ganska kul, småtrevlig och med en del poänger. Lite åt ”Six feet under” men inte lika allvarlig.

Tidigare har jag aldrig sett på någon tv-serie så här, alltså flera avsnitt åt gången. Men det är ju effektivt och bra, och framför allt att jag kan titta när jag själv vill, inte när det står i tv-tablån. Hur som helst så har jag nu köpt säsong 2 och 3 också. Finns det någon annan bra serie att se?

Amerikanska fenomen

Det måste ha varit sommaren 1967 som tv-serien med Monkees visades på svensk tv, kanske gick den året efter också. Jag såg den hemma hos min kompis Ann-Charlotte för hennes familj hade tv då. Det hade inte vi. På den tiden var det svartvitt i rutan. De var ju så söta, killarna, och allra mest Davy Jones. Vi förde bok över vad varje avsnitt handlade om och vad vi tyckte om det, i ett sådan där skrivhäfte man hade i skolan då. Nu är de äldre gubbar allihop, 40-talister som de är. Ikväll såg jag dem på tv igen och det är alltså 40 år sedan senast ungefär. Ja, det är bara att konstatera att tiden går. men jag kan fortfarande tralla med i ”Last train to Clarksville” och ”I’m a beliver”.

Monkees var ju ett band som konstruerades för tv-serien, inte tvärtom. Något som skapades för media. Ett typiskt amerikanskt fenomen, åtminstone på den tiden.

I morse läste jag ut Erik Åsards nya biografi om Hillary Rodham Clinton. Hon och jag har minst en sak gemensam, men det är inte därför jag läst boken. Det vi har gemensamt är att vi inte byter efternamn vid giftermål. Hon behöll sitt flicknamn (flicknamn förresten, visst låter det fånigt… man säger ju inte pojknamn) Rodham och det var först när det gick upp för henne att det kunde vara avgörande för om maken skulle kunna bli vald till guvernör som hon la till hans efternamn. Men hon behöll sitt eget. Hennes inställning är, liksom min, att jag har min identitet i mitt eget namn, inte i en mans namn.

Hur som helst är det en mycket intrssant biografi, dels för att den berättar en hel del om henne som jag inte visste, dels för att den ger en förklarande bakgrund till det amerikanska presidentvalet i år. Erik Åsard skriver om hennes politiska historia, inte den privata, och det gör det lättare att förstå läget idag. Jag har tidigare inte följt hennes karriär, inte mer än vad de flesta väl gjort via media sedan presidenttiden på 90-talet. Men hon är förstås en mycket intressant person eftersom hon är den första kvinna som faktiskt har en reell chans att bli USA:s president. Och idag vann hon i Nevada, läser jag i DN ikväll.

Andra bloggar om: , , ,

Julen är här

Till slut så kommer den ju, den där stunden när jag stängt av datorn och släckt skärmen, gått vändan genom redaktionen och ropat ”god jul!” till alla den sista arbetsdagen före jul. De sista dagarna har varit hektiska med tre tidningar att förbereda, både i morgon, julafton och 27/12. Lite knepigt är det, det är ju nästan en vecka till dagen efter annandagen och vem vet vad som hänt tills dess?

Vi går och laddar så länge inför de här tre juldagarna, eller egentligen mest inför julafton, och sedan har dagarna gått i ett nafs och allt är vardag igen. Det går så fort, och det är alldeles nyss det var jul förra gången, känns det som. Och när helgerna ligger som de gör i år, med optimal placering, måste man förstås känna sig riktigt ledig också, med fem dagars julhelg och fyra dagars nyårshelg. Själv är jag en av de få som inte tagit ledigt klämdagarna mellan jul och nyår.

Ingefära

Det är tur att majsgröt och blåbärssoppa är så gott ihop. För det har jag levt på de senaste dagarna i stort sett, plus lite yogurt och ingefärste. Orsaken är förstås magsjuka, och den har kommit och gått sedan i lördags. Usch och fy! Det är sååå eländigt. Måtte det vara över snart. Men idag har jag jobbat och mått hyggligt.

Ingefära är väldigt nyttigt, tänk på det! Bra för magen och för hela kroppen, skyddar mot förkylning och har säkert många andra nyttiga egenskaper. Och dessutom gott.

Årets längsta dag

(Uppdaterad måndag: Så pinsamt! Stavfel i rubriken. Jag var trött igår. Men nu är det rättat.)

Den timmen vi fick extra idag använde jag till en springtur. Det är två veckor sedan sist, så det var lite segt på andra varvet. I de två värsta backarna orkade jag inte hålla takten utan gick sista biten till toppen, så det känns ju lite trist. Men det blev en bra tid ändå, 33 minuter och 51 sekunder på mina fem kilometer, vilket är en halvminut under min normaltid. Jag hoppas att det inte var sista springturen i år, jag vill ha fint väder även nästa helg.

Hade jag inte drabbats av en gräslig migrän igår så hade jag sprungit då i stället. Men sådant rår man ju inte över, det blev sängen större delen av dagen igår. Därför har allt jag hade planerat att göra i helgen hopat sig till idag, och trots den extra timmen så är det ändå en hög ogjort på mitt skrivbord. Och nu är det redan kväll. Javäl, det kommer väl en dag i morgon också.

Helg i Malmö

sammanträdeNågra timmars styrelsesammanträde i går eftermiddag blev orsak till en längre resa. Att köra till Malmö och åter en lördag-söndag är för mig en lång resa. Betydligt fler timmar i bilen än på sammanträdet. Ändå är det viktigt för att föreningen ska fungera. Vi i den här styrelsen (Klubb Maritims riksförening) kommer från spridda delar av landet och träffas på olika orter varje gång. En av ledamöterna reser till och med från Åland till varje möte. Men som tur är har vi möten bara tre-fyra gånger per år. Fast drygt 80 mil i bilen känns i kroppen nu.

Det är bara sedan årsmötet i våras som jag varit med i styrelsen. Förtfarande innebär det en social lära-känna-process för mig, men det känns bra. Föreningsarbete är viktigt och vi är väldigt många som ägnar oss åt det. Varför är det viktigt? Människor kan ju träffas kring gemensamma intressen utan att formalisera umgänget. Nja, det verkar väl ligga i vår kultur att det är så här vi formar en stor del av vårt sociala liv, i föreningar. Och föreningar hålls ihop genom bland annat styrelsearbete.

Per Albin Hanssons hem

Mötet höll vi i Per Albin Hanssons barndomshem i Malmö. Det visste jag inte när jag åkte dit, jag hade bara en adress, Per Albin Hanssons väg 91-93. Idag är huset museum som drivs av en stödförening. Han skapade folkhemmet som jag växt upp i och som präglat mig starkt. Om några månader är det 80 år sedan han slog fast systemskifteet från klassamhälle till folkhem, skriver Heidi Avellan i lördagens Sydsvenskan. Men klassamhället har aldrig försvunnit utan trängt sig på oss alltmer i vår tid.

Per Albin Hanssons hem

Köket i Per Albin Hanssons födelsehem, numera museum.

För mig står Malmö som idé för arbetarklass, bekräftad när jag läste boken ”Saknar bildning” av Hans Lagerberg för drygt 25 år sedan. Boken handlar om Axel Danielsson och en hel del om hans tid i Malmö. Den boken gjorde en liten del av vår svenska historia levande för mig då. Kanske ska jag ta och läsa om den snart…

Innan vi körde hem idag tog vi en tur i Pildammsparken. Där har jag aldrig varit förut och jag blev förstås helt betagen. En underbar park att strosa i, och annorlunda mot andra parker jag besökt. Både vildvuxen och stramt tuktad på samma gång. Vädret var på vår sida med sol och hög luft. Här skulle jag vara ofta om jag bodde i Malmö.

Pildammsparken1

Pildammsparken2

Pildammsparken3

I Margaretapaviljongen i parken åt vi lunch innan vi åkte, men vi satt utomhus. Jag kan inte låta bli att visa den vackra matsalen. Om jag minns rätt är den från 1917. Fast det var mer 50-tal än 10-tal över paviljongen enligt min mening.

Galtsjön

Vid Galtsjön utanför Ronneby var det några som fiskade från en eka. Där tog vi en fika.

Brömsebro

Det var här mitt öde avgjordes, vid freden i Brömsebro 1645. Då blev Halland svenskt. Kanske hade jag annars varit dansk idag? Inte så fel det heller. Idag utgör bron länsgränsen mellan Blekinge och Kalmar län.