Vardagsliv – Sida 4 – Tankarnas hotell

Vem ska nu ta mössen?

Du lille Emil, nu får du vila i din katthimmel efter nio fina år på jorden.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli så fäst vid ett litet djur, som inte ens är mitt utan grannens.

Emil har varit en trogen mössfångare kring huset och som tillåtit oss att bo hos honom i hans revir. När hans matte varit bortrest har han kommit till oss för att få mat och en plats att sova och vila på, när han själv vill. Men för några dagar sedan blev han sjuk och fick lämna oss igår, med veterinärens hjälp. Ja, det är sorgligt och ledsamt.

Björkved till kakelugnen

Idag har jag huggit ett par lådor björkved.

Att hantera ved är en viktig sysselsättning för mig på vintern. Vi eldar i pannan för att få värme i huset och vi eldar i kakelugnarna för att det är trevligt men också för värmens skull. Varje år gör vi av med 25-28 kubikmeter ved, vilket ju är en hel del.

När den levererats ska den staplas, en del ska huggas och så ska det in i pannrummet och huset. Det gäller att ha ett system för hanteringen så att det fungerar smidigt.

I pannrummet har vi byggt ett par bås av lastpallar till pannveden. När ett bås är tomt tar vi från nästa och kan samtidigt fylla på i det nya. De två båsen rymmer tillsammans lite mer än en halv kubik tror jag. Det räcker 10-12 dagar när det är som kallast på vinter, eller drygt två veckor om temperaturen är runt nollan eller däröver. På sommaren eldar vi inte i pannan.

I de två kakelugnarna i vardagsrummet eldar vi bara med björkved, den finaste veden. Den brinner bra och ger mycket värme och så knastrar det så trevligt.

Björkveden får vi när vi köper pannved. Det är blandved där det ingår björkved. I en leverans på 15 kubikmeter kan det vara mellan en och tre kubik björkved. Björkveden sorterar jag undan. En hel del behöver huggas och är den svårhuggen får den gå till pannan.

De första åren här har vi nog snålat lite med björkvedseldandet men nu har vi blivit mer benägna att tända upp i kakelugnen på kvällen. Nu när jag jobbar hemma är det ju trevligt att sitta vid en sprakande brasa med datorn i knät.

För björkveden har jag ett mellanlagringssystem.

När den har torkat ute i vedskjulet över minst en sommar hugger jag efter hand vad vi behöver. Jag mellanlagrar den huggna björkveden i bananlådor i pannrummet, så att den är torr och fin när vi tar upp den i vardagsrummet och eldar med den. I pannrummet får det plats fyra bananlådor åt gången och det går nog åt ett par i veckan.

Den ved vi köper är avpassad för panneldning och det kan vara en hel del ganska stora vedträn. Vi kan elda med de stora men en del är alldeles för stora och behöver klyvas. Dessutom behöver vi mindre vedträn också, för att elden i pannan ska ta sig. Så det blir en hel del vedhuggning vintertid.

Tur att jag gillar att hugga ved. Kanske är det gammelgenerna från alla torparna i min släkt före mig som ger sig till känna.

Andra bloggar om: ved

Gotlandsjul

För första gången i livet har jag firat jul på Gotland. Det var där vi samlades i år, barnen, deras pappa med sambo, äldste sonens svärföräldrar, barnbarnet och vi. En fin jul, på alla sätt.

Jag är Gotlandsfrälst sedan många år. 1976 eller 1977 var jag där första gången, då i september, och blev förtjust. Sedan var jag där på en jobbkonferens en hösthelg några år senare. 1982 var jag där för första gången sommartid, på cykelsemester med två väninnor.

Mina barns far har sin släkt på Gotland, och bor där själv nu, så det har blivit många besök där när barnen var små och så länge vi var gifta.

Gotland är en fin ö att vara på. Annorlunda växtlighet, ett annat landskap, oändliga vita stränder. Och så språket!

Några bilder från julens Gotlandsbesök:

Utsikt mot norr från Fårösund.

Några meter längre bort.

På juldagen gjorde vi en utflykt till Fårö. Första stoppet var raukfältet Digerhuvud, som är det största raukområdet. Ett mäktigt landskap. Maken fotograferade också så klart.

Det lilla fiskeläget Helgumannen med sjöbodarna på rad på stranden.

Helgumannen, med båtarna uppdragna. Det blåste isande kallt här.

Langhammars raukområde, denna iskalla juldag. Här finns Gotlands största rauk tror jag, den som är till vänster.

Precis så här magiskt vackert var det faktiskt vid Langhammar i skymningen på juldagen. Alldeles blått, och så den rosa strimman.

Vi åkte färjan över till Gotland. Jag har tidigare lärt mig lite om färjehistoria, och hittade dessa fotografier vid ingången till förliga salongen. En rad bilder som berättade om hur det var förr. Denna bild är från 60-talet tror jag, då man vinschade ombord bilarna. Det var långt innan man hade bilfärjor, när vi svenskar precis hade börjat åka på bilsemester.

Landsbygdsromantik

En vanlig liten by på landet en grå höstdag.

Tidningen Land är viktig för oss på landsbygden. Även om mycket är intressant i tidningen så händer det att jag blir lite trött på den käcka landsbygdsromantiken i Land och andra livsstilsmagasin. Många artiklar handlar om folk som lämnat storstan, köpt en gård eller ett gammalt hus på landet och restaurerat ”varsamt och i gammal stil”, kanske öppnat någon lite gårdsbutik eller ett galleri eller har växtodling. Det är förstås jättegulligt och trevligt, men ger en alldeles för problemfri bild av livet på landet. Givetvis handlar detta om folk som har ekonomiska möjligheter att göra sådant här.

Artiklarna handlar förstås också ofta om dem som alltid bott på landet, inte bara dem som flyttat dit.

De landsbygdsproblem som tas upp beskriver nedlagda skolor och försämrad kommunal service, dålig mobiltäckning och annat sådant.

Men jag undrar var alla andra vanliga landsbygdsbor finns. De som bor kvar på landet för att de inte har råd att bo i stan eller inte vill flytta dit, de som är arbetslösa och kanske känner sig socialt isolerade på landet, de som inte har råd att rusta upp sina hus eller betala avgiften till bredbandsbolaget. De som lever vanliga liv i halvslitna villor.

Naturligtvis förstår jag att de människorna inte är intressanta för media, eftersom det är framgångssagor vi vill ha. Jag kan också inspireras av dem som öppnat kafÃ© i obygden, startat en fårgård eller dragit igång en byaförening. Men landsbygden rymmer så mycket mer än så, och som knappast kommer fram i mediebilden. Alla bor inte i fina gamla timmerhus med utsikt över tunet eller sjön. Alla har inte en släktgård att ta över.

Det är den romantiserade bilden av landsbygden och lantisarna som jag tycker är fel. Många gånger när jag läst en artikel så har jag undrat ”hur kunde han eller hon bara lämna jobbet i stan och flytta till landet?” Hur försörjer de sig, de som bryter upp? De som det inte gick så bra för, var finns de?

Själv är jag varken det ena eller det andra. Varken grönavågare, rik stadsbo eller någon som bara blivit kvar i byn. Jag trivs på landet och vill inte bo i stan igen. Men jag förnekar inte de problem det innebär. Eländiga vintervägar som gör att jag ibland känner att det är med livet som insats när jag åker till stan. Bristande service, som mer och mer försvinner. I fredags gick bussen för sista gången här. Tar mjölken slut innebär det att ta bilen en mil för att handla. Snöskottning och vildsvin som bökar upp gräsmattan. Brist på jobb.

Allt detta gör inte att jag vill flytta härifrån, men jag tycker inte att min bild av landsbygdslivet stämmer med den som visas upp i Land, och i andra landsbygdsromantiska livsstilsmagasin.

Att kunna gå direkt ut i markerna och plocka blåbär och kantareller, att kunna ställa mig vid vardagsrumsfönstret och titta ut över vatten och skog, det är sådant som uppväger. Jag älskar att bo på landet och är en genuin landsbygdsbo med torpare och bönder i mina rötter. Men jag tycker inte att man ska förneka problemen utan i stället se hela bilden, på gott och ont. Land är en viktig och mycket spridd tidning på landsbygden och en viktig förmedlare av bilden av landsbygden. Men den bilden känns inte alltid helt sann.

Sömn, kom ge mig vila

Natten till igår vaknade jag vid halvtretiden och var klarvaken. Det gick inte att somna om. Jag hade somnat runt elva så det blev inte mer än omkring tre timmars sömn.

Jag gjorde precis som jag lärt mig. Kämpade inte emot utan gick upp efter ett tag och la mig i soffan och läste en stund. Försökte sedan somna om i soffan men utan resultat. Sedan gick jag tillbaka till sängen för att försöka sova där igen, men lyckades inte. Till slut gick jag upp igen, vid halvsextiden. Klockan sex skulle jag ändå gå upp, eftersom jag skulle till stan och jobba.

Två stora koppar kaffe i kroppen hjälpte kanske lite för att hålla mig pigg på morgonen. Man känner sig lite dimmig under dagen efter så lite sömn på natten, men att hålla igång med jobbet och vara sysselsatt fungerade bra, även om jag gäspade ibland. Jag var lite orolig för att köra hem på kvällen och nicka till vid ratten, men det gick bra.

Igår kväll var jag så trött så jag hade ont i kroppen, och lade mig vid nio. Men efter en dryg timmes sömn var jag klarvaken igen. I natt blev sömnen som vanligt. Nu är jag någorlunda pigg igen.

Att inte få sova som man behöver är en plåga, och jag vet att jag delar den med många. För min egen del handlar det till stor del om en reaktion på stress. När jag försöker pressa in för mycket på för lite tid.

Ibland kan det bli riktigt plågsamt, när det går ett par nätter i rad med för lite sömn. Då får jag ta igen det med en tupplur på dagen, om jag kan, med det rubbar sömnvanorna. Jag önskar att jag var en sådan som de som säger att de somnar så fort de lägger huvudet på kudden.

Andra bloggar om: sömn

Besvärligt på vägen

Halva november har försvunnit i en hisklig fart. För mig har det varit mycket jobb, och ganska splittrat. Ibland är det mycket, ibland betydligt lugnare.

Något som verkligen stressar mig nu är bilkörandet. Ska jag in till stan och sedan hem så är det fem mils bilkörning. Det som är oroande är halkrisken tidiga mornar och sena kvällar, när temperaturen fallit på natten eller är på väg ner på kvällen. I förra veckan hade vi en morgon med blixthalka. Glashalt väglag nästan hela milen mellan Västrum och Gunnebo. Så kan det bli när det är fuktigt och dimmigt och sedan fryser på under natten. Både jag och övriga trafikanter kröp fram i 30-40 km/h då.

Fläckvis halka kan vara lika illa.

Jag kör med stor försiktighet under vinterhalvåret, om det inte är torra och fina vägar.

Efter incidenten förra vintern har jag blivit en extremt försiktig, rent av ängslig, bilförare. I januari fick jag sladd på bilen i snömodd utanför Målilla. Bilen snurrade runt, först ner i diket och sedan över till andra vägbanan där den stannade åt fel håll. Hade jag haft mötande trafik hade det bara blivit mos av mig och bilen. Men jag hade tur, änglavakt kan man nog säga. Ändå ser jag det framför mig igen och igen, det som hände då.

Så jag är extremt uppmärksam på väglaget nu under vinterhalvåret. Och på trafiken. Jag har lärt mig när det är risk att möta bussen på den smalaste och krokigaste sträckan mellan Skaftet och Helgerum. Och jag är hela tiden beredd på att det kan komma en tung lastbil efter nästa krök. För det gör det förvånansvärt ofta på vår lilla väg, särskilt morgontid.

Eftersom jag sänker farten när det är risk för halka blir det ibland lite bilar efter mig. Då kör jag in på en en P-plats och släpper förbi dem. För det kan vara lika stressande att ha en massa bilar bakefter som att ligga bakom en som kör sakta.

Egentligen borde jag kanske hålla mig hemma och inte vara ute på vägarna på vintern. Men det går ju inte, jag måste ju jobba.

Rik på äpplen

Vi har en väldigt stor äppelskörd i år trots att inte alla träd bär frukt. Och de äpplen vi fått är väldigt fina.

Just nu har vi äpplen överallt. På verandabänken, i lågor, i hinkar, i fruktskålar… Jag vill ju ta dem tillvara så mycket det går. Ändå är det massor som går till spillo. Än sparar jag dem utomhus, för då håller de sig bra. Tyvärr har jag inget kallskafferi i köket. Men är det risk för frost får jag ta in dem.

I vår trädgård, som vi delar med två grannar, finns nio gamla äppelträd. Två av träden har burit rikligt med frukt i år, tre har gett lite, och de andra inget alls. Tur är väl det, annars skulle det varit ett heltidsjobb att få bort alla äpplen.

För att inte vilda djur ska lockas in i trädgården och äta äpplen försöker vi få undan fallfrukten. Hyresvärden har ställt en kärra i trädgården där vi slänger skadad frukt, och så kör han iväg med det då och då. De senaste dagarna har det blåst en hel del och de mogna äpplena i träden har fallit ner. Vi har fått kasta mycket.

Tidigare i höst har jag plockat ner äpplen och fyllt en kartong som ska få stå och vänta till längre framåt vintern. Igår blev det en kartong till. Här är det tre olika sorter, och tyvärr kan jag inte namnen på en enda sort. Det är gamla äppelträd här, från 30- och 40-talet. Det är bara en sort på varje träd så de har nog inte ympats på.

För att få ner äpplena oskadda använder jag en äppelplockare som jag lånat av en granne. Plockaren har ett ställbart skaft så det går att nå frukt ganska långt upp i trädet.

Av äpplena gör jag förstås mos. Inte passerat mos utan jag kokar äppelbitar så att det blir lite ojämnt mos. Extra gott, tycker jag, men en del jobb med att skala och kärna ur. Det mesta moset fryser jag in för med så lite socker som jag använder blir det inte så hållbart, och konserveringsmedel vill jag inte använda. Nu kokar jag mos lite då och då, för frysen börjar bli full. Och äppelpaj och äppelkaka blir det förstås också.

Äppelmos

1 kg äppelbitar
1 dl vatten
2 dl socker
Skala äpplena, skär dem i bitar och kärna ur dem. Koka äppelbitarna med vattnet tills de är mjuka och mosiga nog, kanske cirka en kvart.
Rör i sockret och koka upp igen. Färdigt.
Sockermängden kan behöva varieras beroende på vilken sorts äpplen det är. Smaka av innan du kokar upp moset sista gången.

Jag gör också äppelchips som jag torkar i ugnen.

Så här gör man: Skala och skiva äpplena i tunna skivor. Torka dem i ugnen i 90 grader 4-5 timmar. Låt ugnsluckan stå på glänt så att det blir luftväxling (jag brukar sticka in en träslev så att den inte slår igen av misstag). Jag brukar göra tre plåtar åt gången och låta dem byta plats i ugnen ett par gånger, eftersom jag inte har varmluftsugn. Förvara chipsen i lufttäta burkar. Vill man inte ha naturell är det gott att strö över lite kanel eller kardemumma.

De färdiga chipsen är som godis och håller sig länge i lufttät burk.

Vill du ha vanlig torkad frukt så ta lite tjockare skivor. Kanske behöver de inte torkas lika länge.

Det är vackert med äppelträden i trädgården nu, även om det blir mycket löv att ta hand om också.

Skördefest på Öland

Vet ni vad de gör här? Bruna bönor. Bönorna är ju så klart färdiga, de har växt under sommaren. Men i den här maskinen får man bort skalen från bönskidorna så att själva bönorna hamnar för sig. Ungefär som när man skiljer agnarna från vetet. Sedan ska bönorna torka.

Det är hembygdsföreningens medlemmar i Bredsättra socken på Öland som visade detta igår under helgens skördefest. Det var intressant. Sådan här har jag aldrig sett förut.

I Bredsättra åt vi också en bit lufsa till lunch, bakat av hembygdsföreningen. Ungefär som ugnspannkaka med fläsket ovanpå. Det ska nog vara råriven potatis i också, men jag vet inte riktigt om det var det. Gott var det i alla fall, med lingonsylt till.

Vi stannade även på en massa andra ställen på Öland, både i fredags kväll och under dagen igår. Bland annat på Capellagården i Vickleby, i Gärdslösa prästgård, Paradisverkstan i Färjestaden, Kapelludden, Borgholms slottsruin och fler platser som jag inte minns nu.

Jo, Himmelsberga. Där hade de en konstinstallation i mörkret, med målade ensilagebalar:

Det var vansinnigt mycket folk överallt, och köer på vägarna. Jag har aldrig varit med om något liknande på den här ön.

Nostalgitripp till Kalmar

I januari 1974 kom jag till Kalmar för att börja studera på Sjöbefälsskolan. Först hyrde jag ett rum i en villa i Berga, sedan delade jag lägenhet med en pojkvän en kort tid och sedan med en klasskamrat några månader. Efter en sommar som elev med lön ombord på M/S Vikingland kom jag hem med en liten sparad slant och köpte mig en bostadsrätt på Adelgatan 11 A i Tallhagen i början av hösten 1974. Där bodde jag tills jag lämnade Kalmar och min dåvarande sambo för gott 1982.

I helgen har jag varit tillbaka i samma bostadsområde, och besökt en väninna som nu råkar bo i grannhuset i samma bostadsrättsförening. I fredags tog vi en promenad i de gamla kvarteren. En riktig nostalgitripp alltså.

Jag bodde i porten här, i en tvåa på första våningen till vänster i trappan.

Allt ser precis ut som då, även om husen fått ny fasad. Cykelparkeringen är kvar, och alla tallarna. Det är ett fint område.

Jag tror att det var tvåor hela vägen upp där, och treor mitt emot. När jag köpte lägenheten kostade den 4000 kronor i insats och månadsavgiften var 425 kronor. Det är snart 40 år sedan.

I hallen var det vinröda tapeter och ganska mörkt, tills vi tapetserade om efter några år. Köket låg till vänster, det är de två köksfönstren vi ser till vänster om porten. Badrummet låg rakt fram, och var minimalt. Sovrum och vardagsrum låg till höger. Balkongen vette mot parkeringen på baksidan av huset.

Sedd från andra hållet. Min gamla lägenhet ligger längst bort i huslängan.

På Adelgatan låg det då, på 70-talet, en hel del affärer. Det gör det fortfarande, fast inte samma och inte lika många. Här i källaren var det en cykelaffär där jag köpte mig en cykel när den gamla blivit stulen. Eller låg cykelaffären i huset bredvid? Minnet sviker ibland.

Mittemot ligger den här huslängan. Där fanns ett Konsum, en post och en bank på 70-talet. Som fattig student fanns det då inga billiga nudlar att köpa och överleva på utan i stället åt vi makrill i tomatsås på knäckebröd. Tre makrillburkar för 2:95, det kunde man klara sig på en hel helg.

Om man går eller cyklar från Tallhagen till centrala Kalmar och tar Ängöleden passerar man Ekudden. Det är en gammal sommarrestaurang med uteservering inne bland träden. Där fikade vi ofta under studieåren. Väldigt trevligt. Nu verkar det tillhöra Kalmars Bangolfklubb. Min väninna i Kalmar minns att hon var där som barn med sin mamma, som i sin tur varit där som ung på 40-talet. Jag undrar om det är byggt som en sommarrestaurang eller en privatvilla? Och när det blev bangolfställe? Hur länge var det restaurang? Kanske får jag veta det en dag.

Hur som helst så är det väldigt roligt att återse gamla miljöer så här. För kanske tio år sedan åkte jag förbi på Adelgatan och visad maken var jag bott en gång.

Det är glädjande att området fortfarande är så fint.

Analogt arkiv från 2007

Sedan i våras jobbar jag ibland på Västerviks-Tidningen som springvikarie, dvs rycker in när någon är sjuk. Det känns gammalt och vant och det är trevligt att komma tillbaka lite då och då. Framför allt att träffa arbetskamraterna igen.

I sommar har en del förändringar skett i redaktionslokalerna. Det har bland annat inneburit att ett skåp skulle tömmas. Skåpet innehöll min förre arbetskamrat Hasse Hjertqvists efterlämnade jobbpapper och diverse dokument. Det har legat där sedan strax efter att han gick bort i november 2007. Under många år gjorde han en lång rad historiska reportage om Västerviks stad, om folk, hus och företag. Han samlade på sig massor av underlag till dessa, och som i stort sett legat orörda i skåpet i sex år.

Nu har jag tagit hand om allt detta, i stället för att det ska slängas, i samråd med mina arbetskamrater. Det finns inte utrymme för analoga arkiv längre, allt finns ju digitalt idag.

Här finns information om många detaljer från Västerviks historia. Minneshäften, kopior på boksidor, gamla tidningar, bilder. Jag ska gå igenom allt en dag när jag får tid. Redan nu vet jag att det finns information där som jag kommer att använda på ett eller annat sätt.

Som historiskt intresserad har jag förstås samlat på mig en hel del hembygdsböcker och annat med lokal historia. Här finns mer.

Men det är på sätt och vis också ett sorgearbete att göra detta. Jag tänker mycket på Hasse, han var en kär vän och arbetskamrat som lämnade oss i förtid. Hans anteckningar, hans kaffefläckar på gamla manuspapper, hans understrykningar och markeringar, de blir som meddelanden till mig idag. Det känns vemodigt. Men jag kan inte bara kasta allt, och kanske just därför.

Många av Hasses historiska reportage om kvarteren i Västervik finns fortfarande samlade på VT:s webb.