Söndag är ju vilodag. Så det blev bara 7 182 steg idag.
De flesta stegen tog jag till ackompanjemang av Barry Schwartz som talade om valfrihetens tyranni. Det är bra att det finns lättburna mp3-spelare att plugga in sig på under promenader.
Kategori: Vardagsliv
Livet är fint
Visst är livet fint en vårdag som idag (igår?), även om det blåst lite väl mycket. Ett glas vitt vin ikväll och Radio Paradise i högtalarna (väldigt fin musik). Inget viktigt har hänt, jag har bara gjort i ordning en del utställningsbilder, promenerat och skrivit uppsats. Och chattat med en kvinna på Jersey.
Gångna steg idag: 5436.
Många steg blir det
Dagens notering: 16 389 steg hittills. Och 5,5 km-slingan på 46 minuter. Helt OK för mig. I morgon blir en vilodag.
Värme, del 2
Att det blivit sommar så här plötsligt känns lite egendomligt. Här hemma har vi nu +20,6 grader i skuggan på balkongen men i Linköping var det betydligt varmare idag, det vill jag lova. Efter några timmars pratstund i solen bränner det på händer och armar nu. Även om man ska vara försiktig och det finns risk för mailignt melanom så är det ändå en härlig känsla, den här första vårsolen.
Efter handledningen på universitetet och en trevlig träff med några studiekamrater åkte jag hem igen. Jag brukar oftast lyssna på radio i bilen men idag hade jag Pink Floyd och Pulse som ressällskap ett tag. På ganska hög volym, för att överrösta bilfläkten som gick på högvarv för att få en acceptabel temperatur i den bastuvarma bilen, efter fyra timmar på en solig parkering.
Att åka bil ger en speciell känsla av rymd, av att inneslutas i en bubbla utan kontakt med yttervärlden. När jag hade andra bilar ganska tätt inpå mig bakefter så slog det mig "undrar om de hör musiken också?". Jag kan inte tänka mig att de gör det, möjligen kan någon av de människor som stod och väntade på bussen vid vägen ha uppfattat Pink Floyds dunk, dunk, dunk efter "…I was staring straight into the shining sun…". Coming back to life är en av 1900-talets absolut bästa låtar.
Förra gången jag åkte till Linköping är bara en dryg månad sedan, den sista mars. Men då var naturen fortfarande täckt av snö och det kändes som en helt annan väg idag. Grönt på marken och i träden. Och vitsippsslänterna före och efter Åtvidaberg, det är bara såååå vackert…
Hem kom jag fylld av ny energi. Så blir det när man träffar trevliga människor en stund i solen. :-) Och när jag nu kollade min mail såg jag att jag fått svar från två medieforskare i USA som jag mailat till för att fråga om jag får använda en illustration från deras bok. Och det får jag! Självklart ska man fråga om sånt här, det tycker jag, och det borde alla göra men jag vet att det "lånas" en hel del. Sånt gör mig också glad, att de tar sig tid att svara.
Idag blir det inga räknade steg. 22 mil i bilen, och korta promenader på campus, det ger inga steg att tala om.
Klassklyftor
Att det finns tydliga klassklyftor i Sverige vet vi ju. Och de ökar. Trots en medvetenhet om detta i många år verkar inte mycket göras för att förändra till det bättre. Snarare går vi med allt raskare takt mot ett 80/20-samhälle.
Ikväll tittade jag på webb-tv, på Janne Josefssons program om Örgryte och Biskopsgården, och ungdomarnas olika levnadsvillkor nu och då, för snart 20 år sedan. Han har gjort en uppföljning på det program han gjorde 1987. Då träffade han niondeklassare från båda stadsdelarna, och de förutspådde att de skulle bli som sina föräldrar, dvs leva kvar i överklassen respektive arbetarklassen. Idag är klassklyftorna ännu tydligare än då, de verkar bara ha skärpts.
Något som är anmärkningsvärt och som tydligt visar en annan samhällsförändring från då till nu är att ungdomarna idag, i båda stadsdelarna, talar om och drömmer om att de ska bli rika. För 20 år sedan var det bara överklassbarnen som trodde det. Är pengar så viktigt i vårt samhälle idag?
Läs också programmets diskussionsforum.
—–
Stegräknaren stannar idag på 10 817 steg. Av dem är cirka 6000 gångna på 5,5 km-slingan i skogen. För några dagar sedan gick vi den på 50 minuter, i förrgår på 48 och idag på 46 minuter. Det känns som om ett sundare liv är inom räckhåll.
Viktiga steg
15020 steg. 11,26 km. 455 kalorier. 2,17 timmar. Visst är det fantastiskt bra med en stegräknare, som kan ge mig all denna statistik om en dag i mitt liv. Och jag är riktigt nöjd med mig själv, för de här stegen är fördelade på två promenader i rask takt idag. Jag tror att jag läst någonstans att om man går så pass fort att man blir lite varm och flåsig så är det lika bra motion som att springa. Och det har jag förstås tagit fasta på. För det stämmer väl?
Efter drygt ett år med hälsporre så känner jag att jag nu äntligen börjar kunna gå normalt igen. Jag som altlid gått till och från jobbet och fått en daglig dos motion på köpet. Men inte sedan i somras, när jag fick order om mesta möjliga vila för foten. Så här sitter jag nu, runt fem kilo tyngre. Kilon som ska bort. Men hellre det än att foten hade blivit värre.
Våg har jag ingen, den kastade jag ut för tolv år sedan när jag hade jojobantat i tio år och tog tag i saken på allvar. 20 kilo lättare på ett halvår, det gick faktiskt då. Nu siktar jag i första hand på 5 kilo så får vi se sedan. Huvudsaken är att jag mår bra, och det gör jag inte nu. Utan våg kommer jag inte att veta exakt heller, utan jag känner på hur kläderna sitter.
Värme
Trots att vi haft det ganska varmt några dagar nu och våren borde varit här för länge sedan, känns det ändå speceillt och härligt att det idag blivit riktig värme. 20 plusgrader på balkongen betyder eftermiddagsfika ute. :-) Det är underbart, och ändå så banalt. Samma visa varje år…
Det här är hängbjörken utanför vårt hus, i höjd med vår balkong på tredje våningen. Bilden till vänster tog jag i torsdags, och den till höger idag. Det är mycket mer grönska på de fyra dagarna.
Valborg
Det är väl ikväll man ska vara ute och titta på elden, lyssna på vårtal och vårsånger, och stå och huttra i kylan… Det hoppar vi över i år, tror jag. Precis som de flesta tidigare år.
En bekant utan dator har hållit vårtalet i sin hembygdsförening ikväll och frågade mig för en tid sedanom jag kunde hjälpa honom att hitta en fin vårdikt. Vi letade på nätet och fastnade för denna av Strindberg:
Välkommen åter, snälla sol,
som jagat nordanvinden!
Nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada.
Värm sund och vik och vind och våg,
så får vi gå och bada.
Välkommen åter, snälla sol,
lys över land och vatten!
Nu klingar sång, nu stäms fiol,
nu dansas hela natten.
Ganska fin, tycker jag.
I stället för beska droppar eller vad det är som används för att fira in våren ikväll, så håller vi oss till kaffe med dopp. Igår bakade jag kaffekex, en variant på kokos- och havrekakor:
Recept: Ett par nävar havregryn, lite havrekli, en halv påse kokosflingor, en knivsudd hjorthornssalt blandat i ett par matskedar vetemjöl, en matsked socker, en kvarts tesked salt. Blandas i en skål. Rör i en skvätt mjölk, två ägg och 50 gr smält smör. Då ska degen vara lite kletig men hålla ihop. Klickas ut och plattas till på plåten. Grädda i 225 grader cirka en kvart.
Lätt som en plätt. Receptet hittade jag på under tiden jag rörde degen igår. Och kexen smakar precis som man kan tänka sig, dvs kokos och havregryn. Det blir lite mellanting mellan kakor och smörgåskex. Inte så feta men ganska knapriga.
Håll till godo! Serveras med fördel till kaffe latte.
Idag hade vi med oss några som skaffning och cyklade ut till torpet, där vi fikade framför brasan. Där är våren nätt och jämt på väg.
Pingstliljorna har börjat blomma i alla fall. Och syrenknopparna är på väg.
Dags igen
Vad tiden går fort! Påsken är redan över och det är dags att ta tag i livet igen. Nu har jag satt igång med uppsats nummer två om min undersökning om sociala relationer på nätet.
D-uppsatsen kommer att handla om anonymitet: att man kan välja hur mycket man avslöjar om sig själv, betydelsen av att inte synas inför varandra, att anonymitet på nätet kan främja ömsesidigt förtroende; och kanske ytterligare någon aspekt på fenomenet "att inte synas" för varandra på nätet. Det handlar både om det rent kroppsliga, att motparten inte ser hur jag ser ut, hur jag klär mig, om jag är tjock eller smal etc. Och om andra yttre omständigheter som jag kan hemlighålla, t ex var jag jobbar, vilka mina familjemedlemmar är, var jag bor etc; sådant som ens IRL-vänner vet. Min undersökning visar att möjligheten till anonymitet på nätet kan göra att man är mer öppen och känner mer förtroende inför sina nätvänner.
Det här hade jag från början tänkt att ha med i C-uppsatsen men det hade blivit för mycket. Och efterson anonymiteten tas upp av så många av dem som svarat så vill jag gärna förvalta de svaren och därför blir det en egen uppsats om det. Jag brukar gapa över för mycket från början när jag skriver uppsats, och uppsatserna blir alldeles för stora. Nu har jag föresatt mig att skriva en normalstor uppsats för en gångs skull.
Inför uppsatsarbetet har jag nu laddat i två veckor, och beviljat mig själv lite lov från studierna. Även om jag haft uppsatsen i tankarna förstås. Kanske var det för länge för nu krymper tiden för uppsatsarbetet hela tiden, den 29 maj ska den lämnas in. Men jag är så gott som säker på att jag ska klara det.
Uppe på Fruberget på Norrlandet var utsikten vidunderlig i förra veckan. Det var första gången jag var där, fast jag bott här i 25 år snart. Fruberget ligger i Segersgärde naturreservat.
Våtmarker ingår också i naturreservatet och nu efter snösmältningen var det ganska blött på sina håll. Men fint ändå.
Och ute vid stugan blommar snödropparna för fullt. Det är fint med vår…
Inte var det så varmt, inte…
Vi gav inte upp ändå, utan tog årets första fika på balkongen. +11,6 grader, men solen gick i moln precis när kaffet var klart så vi satt och huttrade.