Äntligen! Nu har vi varmvatten igen hemma. I två och en halv vecka har vi varit utan. Först två dagar helt utan vatten, sedan drygt två veckor med bara kallt vatten.
Det som hänt är att det en dag plötsligt kom in jord i vattenledningarna, tidvis var det tjock lera som kom ur kranen. Vi hyr vår bostad i ett gammalt hus på landet och hyresvärden var borta när det hände men kom hem nästa dag och till slut fick vi rent kallt vatten i huset igen. Men det har tagit tid att få ordning på allt. En ny brunn har grävts och nya ledningar har dragits fram. Att vi inte haft varmvatten beror på att vårt varmvatten värms upp i pannan när vi eldar och där upptäcktes till slut att de rören var igensatta av lera. Nu får vi stället varmvatten genom en varmvattenberedare.
En vecka var vi bortresta, så då tänkte vi inte på det. Vi har hela tiden kunnat duscha hos hyresvärden, som bor i ett grannhus. Men det är inte särskilt kul att gå hem till andra och duscha, och anpassa sig till det. Det känns också som att man gör intrång i andras privatliv även under sådana här omständigheter. Vi har därför duschat hos andra också, och badat i havet några gånger. Och värmt vatten i vattenkokaren till handdisken.
Hur som helst så har det varit en obekväm erfarenhet, samtidigt som det naturligtvis får oss att fundera på hur bekvämt vi normalt lever. Och förväntar oss kunna leva. Massor av människor i världen har dålig tillgång till vatten och skulle vara tacksamma för en kran med kallvatten hemma i köket. Än mer för att kunna duscha varmt varje dag.
Men vi, i vårt moderna samhälle, förväntar oss förstås att vi ska ha rinnande varmt och kallt vatten hemma hela tiden. Annars vore det inte en fullvärdig bostad i Sverige.
När jag var fyra år gammal i slutet av 1950-talet flyttade vi till en nybyggd villa. Innan bodde vi i ett omodernt torp utan vatten inne. Mamma hämtade vatten i hinkar från brunnen. Vi flyttade in i början av december och mamma tog med min tvåårige lillebror och mig till källaren och visade att vi hade rinnande vatten inne. Jag minns fortfarande hur fantastiskt vi tyckte att det var. Och säkert gjorde hon det också, med fyra barn i familjen och all möda hon lagt på att bära vatten till tvätt, städning och matlagning tidigare.
Vi hade förstås sett rinnande vatten inne hos andra förut, men det minns jag inte. Bara det ögonblicket när mamma drog på kranen i källaren och sköljde av våra stövlar.
Ja, jag är tacksam för att jag lever nu, med vatten i kranarna inomhus, både varmt och kallt.
