Kättingsmederna i Gunnebo

För exakt 250 år sedan las grunden till Gunnebo som det är i dag. Den 6 juni 1764 undertecknades privilegiebrevet som gav rådmannen Hans Hultman rätten att anlägga en hammarsmedja på Hofgårdens mark.

Då var det inte någon nationaldag som idag.

För några år sedan, när jag fortfarande var anställd på VT, fick jag besök av Herbert Hallberg från Gunnebo som ville att vi skulle publicera en bild på en grupp kättingsmeder i Gunnebo, fotograferade den 16 maj 1894. Hans farfar är med bland de 13 ynglingarna. En del av dem är bara barn, ännu inte fyllda 15 år.

1894

Kättingsmeder i Gunnebo 1894. Från vänster Carl Johansson, 17 år, Herman Pettersson, 18 år, Oskar Andersson, 16 år, Ernst Carlsson, 22 år, Ernst Appelqvist, 27 år, Edvin Pettersson, 15 år, Algot Hallgren, 20 år, Carl Svensson, 17 år, Carl Hallberg, 20 år, Gustaf Johansson, 15 år, Johan Carlsson, 24 år, Henrik Pettersson, 16 år, och Otto Wigren, 22 år.

Jag greps av bilden, av ansiktena och allvaret hos de 13 pojkarna och unga männen. Säkert har du sett bilden, den har publicerats flera gånger i VT, bland annat här. Sedan dess har jag letat upp vilka de var, var de kom ifrån och vart de tog vägen, de där unga kättingsmederna från en annan tid.

Läs om dem på min sida om Gunnebo här.

Där kan du också läsa mer om brukets historia. Jag har samlat ihop en hel del bilder där, bland annat från 1939 års jubileumsbok, och som kanske är intressanta för dem som gillar hembygdshistoria.

Herbert Hallberg gick bort i vintras. Han skulle ha fyllt 88 år för några veckor sedan. Jag är oändligt tacksam att han satte mig på det här spåret. Det har berikat mitt liv att få lära mig så mycket om brukets och kättingsmederna.

Min förra krönika i VT handlade också om Gunnebo och brukshistoria.

Trots att Gunnebo nu fyller 250 år är det ett ungt bruk om man jämför med Överum och Ankarsrum, där bruken är hundra år äldre. De startades av valloner på 1600-talet. Alla bruk i Sverige är inte vallonbruk.

Men chef nummer tre i Gunnebo bruks historia var en vallonättling, så vallonerna var inte långt borta. När rådman Hultman dog 1776 tog sonen Lars över och när han dog 1798 blev det hans änka, vallonmättlingen Sara du Bois, som fick leda bruket. Då var hon 34 år, och hon var kvar på sin post i flera decennier.

Det finns fler kvinnor som ägt och drivit bruk, det har jag läst om. Men särskilt vanligt var det inte. Vad jag vet är Sara du Bois den enda kvinnan som drivit Gunnebo bruk.

Idag kan vi fira både nationaldag och brukets jubileum, den som känner för det. Det gör i alla fall jag.

Det här inlägget är korspostat från min VT-blogg, eftersom jag vill ha det kvar på min egen domän.

Nu är det slut

bakelse
Examensbakelse på Ädelfors folkhögskola idag.

I slutet av oktober 2010 hade jag ett samtal med min dåvarande chef på tidningen om att jag ville göra något annat, och därför eventuellt vara tjänstledig. Riktigt vad visste jag inte, men efter då 16 år på tidningen ville jag vidga vyerna. Nästa dag frågade en kollega om jag kunde tänka mig att bli webblärare på Ädelfors folkhögskolas journalistubildning. Hon var tidigare elev och hade fått frågan från sin förra lärare.

Det var precis vad jag väntade på och snart blev det bestämt. Jag skulle vara tjänstledig några månader och se hur det utvecklades. Lärarjobbet där var bara ett par dagar i veckan, så resten av tiden skulle jag studera och vara ledig.

Ett par dagar före min första dag på skolan bröt jag benet, så det dröjde till vårterminsstarten 2011 innan jag kunde börja. Sedan har det rullat på. I slutet av november förra året hade jag min sista lektion med den nuvarande avgångsklassen. Större delen av vårterminen har de varit på praktik och jobbat med sina examensarbeten. I dag var det examen.

Karlsborg
Sista klassen, som tog examen idag. Bilden är från vår resa till Karlsborg i maj förra året.

Fyra klasser och tre och ett halvt år senare blev det den sista examen på utbildningen i dag, för nu läggs den ner. För ett och ett halvt år sedan kom beskedet, när de sista eleverna gick i ettan. Orsaken till nedläggningen är både skolans ekonomi och minskande antal sökande.

I går kväll hade vi avskedsmiddag och i dag examensfirande. Men det blev mer sorg och griftetal än examensglädje, även om vi önskade eleverna lycka till.

Det är sorgligt att allt var sista gången. Sista gången med elever, sista gången jag träffade mina roliga och trevliga kollegor på skolan, sista gången på gästhemmet.

Jag är tacksam och glad att jag fått undervisa så många ungdomar i mitt yrke, föra vidare kunskap och se dem växa. Det kommer jag att sakna. Och kollegorna.

Peter
Peter Fröberg, mångårig lärare på journalistlinjen, höll tal på examen. (Urusel bild, det vet jag, men talet var bra).

bok
Av vår chef, linjeföreståndaren Håkan Bengtsson, fick vi en fin bok som avskedsgåva. Tack!

Det blir inga äpplen i år

Sorgligt men sant. Frostfjärilslarverna har ätit upp både blommor och blad. Så några äpplen lär det inte bli. Inget äppelmos och ingen äppelpaj. Det sörjer jag.

1

Så här ska inte ett äppelträd se ut. Det ska vara gröna blad och små äppelkart på gång. Men våra äppelträd är fulla av små gröna larver som äter upp allt grönt på träden.

3

Äppelträd ska inte vara kala på det här sättet. Det är ledsamt att se.

Grannen hörda på radion om frostfjärilslarverna som invaderat ostkusten nu i vår. De är ungefär en cm stora och äter allt. De spinner en tråd och firar ner sig på marken där de borrar ner sig i jorden. När första frosten kommit i höst kryper fjärilen upp i träden och lägger en massa nya ägg som blir larver. Läs på wikipedia.

5

Vi har åtta gamla äppelträd i trädgården. De borde varit gröna vid det här laget, inte kala och grå som nu.

4

På några av träden finns det lite löv kvar, men det är kanske borta i morgon.

Sedan jag fick veta vad det är som angripit träden har jag läst på lite och det enda man kan göra är att försöka förhindra ett nytt angrepp nästa år.

Jag hoppas att de inte ger sig på mina grönsaker och jordgubbar, utan håller sig där de är nu.

6

Så här fint blommade äppelträden för någon vecka sedan, och vi var ganska säkra på att det skulle bli en fin äppelskörd i år. Tänk vad vi bedrog oss.
Andra bloggar om: ,

Skrämmande thriller

EU-kommissionen vill införa ett hemligt internationellt övervakningsorgan som kallas EIS och som både får spionera på medborgarna och oskadliggöra dem som bedöms stå för ett terrorhot. Utan rättegång och givetvis utan insyn. Det är scenariot för thrillern En rasande eld, skriven av Andreas Norman. Den är både spännande och skrämmande.

Andreas Norman: En rasande eld

Huvudpersoner är Carina Dymek och Bente Jensen.

Carina Dymek arbetar som EU-samordnare på UD i Stockholm. Hon får ganska ofta representera Sverige på EU-möten inom sitt område, säkerhetsfrågor och internationell politik. Efter ett av dessa möten i Bryssel blir hon kontaktad av en okänd man som säger sig heta Jean och ber henne ta hand om en rapport som hon får på ett usb-minne. Hon tvekar men gör det ändå. Han säger att han ger den till henne för att hon verkar ha samvete.

Hon är en korrekt regeringstjänsteman och vill göra allt rätt. När hon efter hemkomsten inser att det är en hemlig rapport om ett nytt övervakningsorgan skickar hon den till sina chefer. Omedelbart blir hon avstängd från sitt jobb, trots att hon berättar vad som hänt. Hon blir inte trodd, i stället misstänks hon för terrorism.

Bente Jensen är svensk och arbetar i Bryssel som chef för en svensk enhet som heter SSI. Där sysslar man med spaning, avlyssning och kontraspionage. Enligt boken innebär tydligen vår svenska FRA-lag att svenska myndigheter bara får spana på utländskt territorium, till exempel datatrafik mellan utländska servrar. Därför inrättas denna hemliga enhet i Bryssel i stället, för att Sverige därifrån ska kunna spionera på sina egna medborgare.

Hon får i uppdrag att spana på Carina Dymek. I spaningsuppdraget ingår ett samarbete med brittiska spionorganisationen MI6.

Historien utvecklar sig till en mardrömsresa för Carina Dymek, och snart dras också hennes pojkvän och andra vänner in. Vi förstår efter hand att det är andra och större krafter som drar i trådarna, och Carina har bara utsetts till syndabock för att skydda kommissionens arbete med det nya övervakningsorganet.

Så här beskriver författaren innehållet i EIS-rapporten hon får: ”…ett slags europeiskt CIA med mörkade operationer, signalspaning, hela den apparat som krävdes för internationell spionverksamhet”.  Längre fram får vi veta att EIS innebär att USA ska få möjlighet att verka i Europa med terroristbekämpning utan att behöva följa inhemska lagar, bara amerikansk lag. Till exempel skicka in specialförband för ett ”eliminera” terrorister.

Hur det slutar ska jag inte berätta.

Det mest skrämmande kommer faktiskt i extramaterialet i slutet av boken. I en intervju med författaren Andreas Norman säger han att berättelsen ligger väldigt nära sanningen, ”så pass nära att jag ibland behövt skriva om stycken för att inte avslöja för mycket”.

Han arbetar själv på UD sedan många år och har arbetat med terrorismbekämpning.

Det här är en bok som får mig att bli mörkrädd. Jag som trott att så länge jag inte gör något olagligt så ska väl allt gå bra. Men så är det knappast.

Läs den!

 

Bok på gång

uppladdad

Nu är det gjort. Nu är tryckfilen skickad. Nu ska det bli en bok.

Himla roligt har det varit, även om jag de senaste dagarna bara ätit, sovit och suttit vid datorn. Försommaren har kommit under tiden. Nu ska jag chocka min trädgård med lite vård och krukväxterna ska få vatten.

Att släppa ifrån sig en hel bok till tryckning är nästan som att lämna barnen på dagis första gången. Jag får lämna över till andra och lita på att allt blir bra.

Sedan i vintras har jag arbetat med ett uppdrag som redaktör för Släktforskarnas årsbok 2014, åt Sveriges Släktforskarförbund. Ett roligt uppdrag inom mitt stora intresseområde, släktforskning. Som redaktör skriver jag inte själv utan det handlar om att ta hand om andra författares bidrag.

Jag har tidigare skrivit böcker men aldrig producerat en bok själv. För ett antal år sedan gjorde jag några broschyrer i Indesign (layoutprogrammet) och har tidigare jobbat med tidningsredigering i programmet Quark Xpress. På dessa program är jag självlärd och har inte jobbat med layout på 6-7 år nu. Så bara det kändes lite nervöst.

Det har gått bra med layouten, både att lära mig Indesign på nytt, och att försöka komma på hur jag bör göra. Årsboken har kommit ut i flera år tidigare, så de gamla böckerna har varit en bra hjälp. Jag har också haft bra stöd av några andra som arbetar med layout. Tack ska ni ha, ingen nämnd och ingen glömd!

För att inte missa något viktigt har jag haft en lista på sådant som måste göras efter hand, utöver att lägga in text och bilder. T ex att fixa sidfoten så att det blir den rätta, infoga kort tankstreck i stället för alla felaktiga bindestreck, göra alla kursiveringar och fetstil, att göra en korrekt innehållsförteckning, skriva baksidestext till omslaget med mera. Det är massor med detaljer man måste gå igenom. Igår satt jag med sista korrekturläsningen, och hittade en borttappad punkt i en bildtext, ett saknat ”på” i ett textstycke, två felaktiga avstavningar och lite sådant. Ett problem är att om man ändrar något på ett ställe kan det ställa till problem längre fram. Jag testade med att lägga till ett utrymme på 0,5 mm på en sida, då hoppade nästa kapitel fram en hel sida! I stället tog jag 0,3 mm, vilket fungerade utmärkt.

Vissa av texterna har många fotnoter, och det gör det extra knivigt. Fotnoterna följer ju med sin text, och måste få plats i botten på samma sida. Ibland blir det trångt, men det hjälper inte att trixa så att bara artikeltexten får plats, fotnotstexten måste också få plats.

Arbetet började med att ta hand om inkomna texter från släktforskare, och kontakta möjliga skribenter. Boken består av tre typer av texter: släkt- och personhistoriska artiklar, facktexter om historiska förhållanden och metodikartiklar. Från släktforskarna kommer det in släkt- och personhistoriska texter, men inte så mycket av de andra sorterna. Därför har jag kontaktat några forskare och arkivarier och fått in artiklar på de områdena.omslag

Det är ett grannlaga arbete att vara redaktör och gå igenom andras texter. Jag har ansvar för att texterna ska vara språkligt korrekta och läsvärda, författarna för att de har självständiga och intressanta texter. Det gäller att inte peta för mycket i någon annans språk, men samtidigt få det riktigt och rätt. Och en viss enhetlighet boken igenom, t ex källförteckningarna.

Omslagsbilden är viktig och samtidigt en svår uppgift att lösa. Den bästa bilden från boken kanske inte håller den tekniska kvaliteten som krävs för att tryckas i stor storlek på omslaget. Där fick jag tänka om efter ett tag och komma på en egen lösning. Med hjälp gick det bra. Så här blev det.

Bilder är ett kapitel för sig. Inte i boken, men i de inskickade bidragen. Författarna är ju inriktade på den skrivna texten men en del har levererat fantastiska bilder också. Bilder är faktiskt en svår del av en sådan här bok, för historien har ju redan passerat och det går inte att gå ut att fotografera den. Annat än historiska miljöer, artefakter och dokument. Till exempel porträttmålningar. De som skriver om människor som levt så sent att dessa har fotograferats har ett bättre utgångsläge bildmässigt än den som skriver om 1600-talsmänniskor. Men det har löst sig bra, tycker jag, även om jag gärna hade sett fler illustrationer.

Bilderna är det som oroar mig mest när det gäller tryckningen. Eftersom det är första gången jag gör en bok vet jag inte riktigt om det som ser bra ut på min skärm blir bra i tryck också. Blir bilderna för ljusa eller för mörka? Jag hoppas på det bästa.

Min uppgift var att göra en årsbok i ungefär samma omfattning som tidigare, på runt 360 sidor. Det har jag gjort, den blev 364 sidor tjock. Det har krävt en noggrann planering och räkning.

Först har jag haft allt i en Excelfil med anteckningar om författare, textomfång, antal bilder, var i processen vi befunnit oss med varje bidrag m m. Men när det var dags att sätta ihop själva boken har jag övergått till analog planering. Papper och penna, klippa och sortera.

För att få en bra mix är det flera parametrar att ta hänsyn till. Innehållsmässigt har jag utgått från att hitta en bra blandning av släkthistoria och facktexter. Det gäller t ex att inte lägga två berättelser som båda bygger på domboksforskning intill varandra, eller två militärhistoriska artiklar ihop, även om de sinsemellan är helt olika. Längre kapitel ska blandas med kortare. Dessutom vill jag lyfta fram nyare författare i början av boken, de som inte tidigare medverkat i årsboken. Förnyelse och utveckling av årsboken är viktigt. Och så ska det vara en bra mix av bilder.bokplanering2

När jag kommit så långt att det var dags att ”komponera” boken skrev jag upp alla författarnamn plus antalet sidor på en kartongbit, klippte isär och blandade. Vid det laget hade jag i huvudet vad alla artiklar handlar om, och jag ändrade om några gånger. Därefter har jag haft en anteckningsbok på skrivbordet där jag noterat för varje kapitel bokplaneringnär jag gjort klart det i Indesign, hur många sidor det blev (min omfångsbedömning har faktiskt stämt ganska exakt) och räknat framåt för att ha någorlunda koll på att boken får rätt omfång.

Hur jag skulle göra tänkte jag ut efter hand, inget var givet från början.

Om en dryg månad kommer boken ut.

Nu ska jag jobba med lite annat ett tag, och snart träffa barnbarnen igen.

 

 

Planterat och sått

Nu är grönsaksfröerna i jorden, och resten av potatisen. Om det kommer upp något återstår att se.

rabarber

I förra veckan planterade jag om två rabarberstånd, ett gammalt och ett nytt. Det gamla hade hamnat mitt i jordgubbslandet och verkade inte trivas längre och det nya är väldigt ynkligt. Frågan är om de tar sig till nästa år. I år blir det i alla fall inga rabarber till mig.

odling1

Det går åt både bra redskap och en skottkärra till jorden.

rader

I helgen sådde jag det sista i trädgårdslanden. Här ska det bli rödbetor. Jag har lagt ut strängar med såjord, som är mer näringsrik än den gamla lerjorden i landet.

dill1

Intill rödbetorna har jag sått dill. Förra året sparade jag några krondillkvistar och har haft dem hängande inne över vintern så att de fått torka. Fröerna sitter längst ut på kronorna.

dill2

Det är inte lika rent frö som det man köper i påse, när man tar fröer själv.

sand

Vi har väldigt blöt och lerig jord och det går egentligen inte att odla morötter, för de vill ha sandjord. I år gör jag ett nytt försök och har blandat sand och såjord och hällt ut cirka en dm djupt. Om det räcker för att morötterna ska trivas får vi se.

Den senaste veckan har det regnat mycket, vi fick över 30 mm till och med i måndags, och troligen mer för jag hade glömt ta ut regnmätaren före helgen. Fortfarande är det så blött i gräsmattan så det går inte att klippa. Men nu ville jag inte vänta längre, det var hög tid att bli klar med årets sådd och plantering i helgen.

lok

Även löken och resten av potatisen är nu satt. Ett par påsar sättlök, röd och gul, har gått åt. Lök är bra, det växer fint här och håller sig länge. Dessutom kan man äta både de gröna blasten som färsklök i början och sedan den färdigväxta löken i höst.

Vardagsdramatik

För en månad sedan fick vi el genom kablar i jorden i stället för luftledningar, som vi haft tidigare. I går hade Eon skickat ut ett par anställda som tog bort de gamla luftledningarna och gamla elskåp och elstolpar.

11

Här åkte en gammal elstolpe iväg. Jag fotograferade från sovrumsfönstret. I trädet till höger hänger den gamla elkabeln ner, som gått från huset till stolpen.

12

Sista gången man kan ta en sådan här bild. Några minuter senare är den gamla elkabeln borta. Det är den som hänger överst. En bit under den hänger vår telefontråd, och livlina till nätet. Båda kablarna har hängt genom grenverket i samma träd, och nu blev jag orolig för att den tjockare och tyngre elkabeln skulle slita med sig telefonkabeln. Utan telefonkabel inget bredband. Telia, eller om det är Skanova, har ju slutat laga telefonledningar och vill att alla ska köra mobilt, men här bland bergknallarna är det oftast noll mobiltäckning, så det skulle inte gå. Därför är telefontråden så viktig för att vi ska kunna bo här.

Jag pratade med killen som tog bort kablarna och han förstod precis. Himla trevliga anställda de har på Eon.

13

Han såg till att den gamla elkabeln inte åkte iväg när han klippte loss den från väggen utan hade fäst den ordentligt i korgen.

14

Sedan höll han i och drog försiktigt ner elkabeln genom grenverket så att den inte skulle fara iväg. Det gick så bra, så. Och jag är verkligen tacksam för detta, för jag vill gärna kunna bo kvar. Utan fungerande bredband går det inte att jobba på landet.

 

Ved och potatis

Kanske är det livets nödtorft, ved och potatis. Och så bredbandet.

potatis20140421

Idag har jag satt årets första potatis. Bara två rader, ifall frosten kommer och tar dem. Men nu har det varit varmt bra länge och jorden är fin så jag tror att det ska gå bra. De här två raderna är en sort jag inte minns vad den heter, men det är en gul och fast potatis. Först har jag lagt lite ny planteringsjord i hålet, sedan vattnat och så i med den groddade potatisen. Med lite tur och fint väder har vi färskpotatis till midsommar.

Att sätta potatis så tidigt som den 21 april tror jag aldrig att jag gjort förut. det blir nog ett par rader till senare i veckan och kanske har jag fått ner all potatis i jorden till första maj. Vi får se. En del av sättpotatisen har fått så stora groddar redan så den skulle nog behöva komma i jord snart.

ved21aprilB

På påskafton fick vi årets första vedleverans också. 15 kubikmeter nykapad och klyvd ved från vår vanlige leverantör. Veden luktar gott av sågspån och kåda, men behöver torka innan vi kan elda med den.

ved20140421

Före midsommar ska den in under tak och jag har redan staplat ungefär en kubikmeter idag. Det känns i ryggen för sådan här pannved består av stora och tunga vedträn. Det får ta de veckor det tar. Lite vårregn på veden är ingen fara, det torkar snabbt.

 

30 år har gått

Arvid1984

Idag för 30 år sedan blev jag mamma. Den här dagen, när min förste son föddes, är förstås den mest speciella i mitt liv. En sådan total förändring som det innebar.

Sedan en dryg månad tillbaka är han själv pappa, och vet vad det innebär att vara förälder.

När hans lillebror föddes ett par år senare var ju också en speciell dag, men då kändes det nästan gammalt och vant att få barn. Det är sådan otrolig skillnad på inget barn och ett barn, mycket större än mellan ett och två barn.mammaArvid1984

Det innebär också, är min teori, att mina båda söner fötts in i två olika familjer. Arvid som kom först kom till två helt ovana föräldrar. Einar som kom två år senare kom till en barnfamilj.

Det är märkligt hur livet upprepar sig genom generationerna. Min mamma var precis lika gammal när jag föddes, s0m jag var när Arvid föddes. Och Arvid var lika gammal som både mig och sin mormor när hans dotter föddes.

Bilden till höger är 30 år gammal. Arvid är sju månader gammal och sitter i sin mormors knä.

 

Deckare som nostalgitripp

RagnerstamHär om dagen hittade jag en gammal deckare när jag rotade i bokhyllan efter en annan bok. Deckaren heter Brottet som kom bort och är Bunny Ragnerstams debut. Den är skriven 1972 och utgiven i pocket 1977. Sedan dess har Bunny Ragnerstam varit verksam som författare på heltid och skrivit många böcker, bland annat historiska krönikor och romaner i historisk miljö.

Kanske har jag läst någon av hans böcker på 70-talet, men minns inte nu. Jag vill i alla fall läsa mer av honom.

Den här boken är både en spännande deckare och idag en ren nostalgitripp och tillbakablick i samtidshistorien. 1972, det är ju mer än 40 år sedan, men min nutid då. Då var jag nyss vuxen och kan identifiera mig med de ungdomar som beskrivs i boken.

Brottet är ett inbrott och misshandel av en nattvakt på en industri i den fiktiva landsbygdsstaden Helgestad i norra Skåne. Hjältarna i den här deckaren är den unge lokalredaktören Staffan Ek och den frilansande fotografen Fredrik Bloom. De verkar i ett samhälle som var ganska annorlunda mot idag, och med andra arbetsvillkor.

Då, när boken skrevs, styrdes Grekland av en fascistisk militärjunta, Rhodesia var ett apartheidland med Båstadskravallerna som följd i Sverige och vänsterrörelsen var aktiv. Det är viktiga tidsmarkörer i den här historien.

I samband med inbrottet på elfabriken Helab uppdagas att företagets nya stororder till Frankrike egentligen handlar om att tillverka eldetaljer som ska användas vid tortyr i grekiska fängelser, via ett franskt bulvanföretag. Boken handlar om konflikten mellan att ta avstånd från detta och att behålla jobben i Sverige.

Den här boken skrevs på den tiden när deckare och samhällskritik var synonymt, till exempel som hos Sjöwall-Wahlöö.

Nostalgitrippen består av beskrivningarna av lokalredaktörens arbetsvardag. Själv började jag i tidningsbranschen 1980, men det mesta var sig likt då så som det beskrivs 1972. Teleprintern och en gammal Halda är de viktigaste arbetsredskapen, telefotosändare och sidskisser är andra begrepp som inte längre används. Det här känner alla journalister i min generation igen, men knappast de yngre.

Halda var den mest förekommande modellen av skrivmaskin på redaktionerna, robust och skogsgrön till färgen. En riktig trotjänare på redaktionerna.

En teleprinter var en maskin som kunde skicka text via en hålremsa på telenätet, från lokalredaktionerna till huvudredaktionerna, eller från TT ut till tidningarna. Det här var före faxens tid. Det fanns gamla erfarna redaktörer som kunde läsa texten direkt från hålremsan.

På en telefotosändare satte du fast papperskopian av bilden runt en trumma och så skickades den via telenätet till huvudredaktionen där en bild skrevs ut i en skrivare.

Sidskisser var skisser som redigerarna gjorde på papper för varje enskild tidningssida. En sådan visade var på sidan olika artiklar skulle placeras, liksom bilderna, hur stora rubrikerna skulle vara och så vidare. Skissen lämnades till grafikerna som monterade innehållet på sidorna efter skisserna. Det här var framför allt på blytiden, när bilder trycktes från klichéer och text göts i bly. Men det fortsatte långt in i den digitala åldern på 80-talet, delvis in i 90-talet. På tidningarna slöts avtal om hur mycket journalisterna själva skulle få göra och vad grafikerna skulle göra. Digitaliseringen tog död på grafikeryrket, men dödskampen var lång.