Sommardag

Det har visst varit dåligt väder på sina håll i Sverige idag, men inte här. Vi har haft strålande sol och blå himmel och runt +20 grader hela dagen. Så nu är delar av gräsmattan vid stugan klippt, tills bensinen tog slut i gräsklipparen. Det räckte i alla fall till omkring en timmers klippning, eller fyra kilometers vandring härs och tvärs på gräsmatten (enligt stegräknaren). Tur att vi har en självgående maskin. Gräset var mycket högt, eftersom vi inte klippt förut i vår. Det blir nog snart dags igen.

Som belöning skördade jag rabarber i landet och pajen var lika god som vanligt. 

Idag har jag också fått min nya iPod nano (en svart). Den står fortfarande på laddning men i morgon ska den tas i bruk.

—

10 440 steg idag.

Nätvänner

Nu finns min D-uppsats i sociologi om nätvänner utlagd på nätet. Du kanske är en av de 208 som svarade på min enkät om sociala relationer på nätet i höstas och vill veta vad resultatet blev? En del av det använde jag till C-uppsatsen (finns på samma hemsida) och en del till D-uppsatsen.

Jag fick så många intressanta svar på de öppna frågorna, och jag kände att jag ville förvalta det förtroendet. Därför valde jag att dela upp arbetet i två uppsatser, för att få med mer av allt det ni skrev om.

Stort tack till alla som svarade!

Den 12-13 juni ska vi lägga fram våra uppsatser och först då är den godkänd och klar.

—

11 336 steg idag och 5,5 km-slingan på 45 minuter.  

Höstböcker

Idag har jag beställt en del av höstens recensionsböcker. Det blir bl a följande:

Laura Trenter: Dödsängeln
John Irving: Tills jag finner dig
Britt-Marie Mattsson: Andrea Dorias undergång
Kjell Johansson: Rummet under golvet
Katarina Kieri: Vem vågar sommaren?
Kurt Vonnegut: En man utan land
Anneli Jordahl: Att besegra fru J.

och några till. 

Laura Trenter har jag intervjuat (hon bor i trakten här) och läst några av hennes ungdomsböcker. Det här är hennes första vuxenbok, en deckare förstås.

John Irving är en av mina absoluta favoriter sedan jag läste Garp för kanske 25 år sedan.

Andra Doria var ett fartyg som gick under i slutet av 50-talet tror jag, i en krock med ett svenskt fartyg som hette Stockholm. Ombord på Stockholm fanns en jungman som sedermera blev kapten och som jag seglat med. Så det ska bli intressant att läsa.

Kjell Johansson är också en favorit, speciellt efter hans böcker om uppväxten i Midsommarkransen. Denna hör till samma svit men berättar förhistorien. 

Katarina Kieri är obekant för mig men verkar intressant.

Kurt Vonengut är en 70-talsfavorit. Visst minns ni Slakthus 5?

Anneli Jordahls bok handlar om Elise Johansson som jag också intervjuat och vars böcker om Nancy jag tycker mycket om.

Idag är också uppsatsen inskickad.

Och jag har gått 11 372 steg och gäspat många gånger den här fredagen.

Vem är du?

Jag läser vidare i Journalistens artikel (se näst föregående inlägg) att Gustav Holmberg och Jonas Söderström arbetar på en gemensam bok om bloggar, vilket jag ser fram emot att få läsa.

Artikelns författare Paul Frigyes skriver också om hur många bloggare det är som inte presenterar sig, precis som jag också har reagerat på. Varför talar man inte om vem man är? Många berättar ju ändå en hel del detaljer om sig själv, visar bilder och ger många ledtrådar till sin identitet. Men bara halvvägs liksom, och jag undrar varför? Jag kan förstå den som skriver sådant som inte chefen eller maken eller mamma bör läsa, men hur många gör det? Är det en rädsla för att stå för vad man skriver eller för att röja sin identitet? Eller bara brist på ork? Så här är det också på en hel del hemsidor. Ofta har jag sett att man presenterar sig med allt möjligt om intressen, bostadsort, jobb och familjeförhållanden, men glömmer tala om vad man heter.

Nu har jag inte bara läst Journalisten och bloggar idag utan även gjort klart och skrivit ut min uppsats. Universitetet vill ha den i pappersform så imorgon ska kuvertet postas. Måndag kl 15 måste den vara inne, så jag hoppas att posten inte fallerar.

—

6583 steg idag, på Folknykterhetens dag. Och givetvis inte en droppe alkohol.

Tiden går

Redan halvett på natten, inte konstigt att jag är trött. Idag har jag jobbat, och gör så på fredag också. Idag är en sådan dag som inte mycket händer, folk verkar mest förbereda sig för ett par lediga dagar. När jag jobbar så sällan som nu, några enstaka dagar i månaden, känner jag mig nästan ringrostig när det väl är dags. Och det känns ju inte bra.

17 086 steg idag och 5,5 km-slingan tog 44 minuter. Men jag fick lite ont i höger knä vilket grämer mig mycket. 

Bloggar och media

Hur påverkar bloggarna media? Den frågan ställs i dagens nummer av vårt fackorgan Journalisten (tyvärr ingen nätlänk till artikeln). Det handlar om bloggandet som bara växer, och bland mycket annat om journalister behövs när bloggarna berättar allt. Framför allt skvaller. Ett exempel som nämns är bloggen Ytligheter som handlar om mode, smink och kändisar. 

Nog tror jag att vi journalister behövs i en framtid också, för att inte bara de som har fritt spelrum för privat tyckande blir dem som förmedlar vad som händer i världen. Jag tror att journalister behövs för att ge samband, sätta in händelser i sammanhang och ge bakgrund, likaväl som att förmedla de dagliga nyheterna; även om detta också förmedlas via bloggar men mer godtyckligt. Dessutom är många bloggar anonyma, du vet inte vem avsändaren är. Och vem kan man då lita på?

Jag tror också att läsaren som konsumerar bloggar i stället för nyheter förmodligen får en ganska snäv och skev bild av verkligheten, mer än vad som ges av tidningar, radio och tv. Nu talar jag ju i egen sak, och även om en del journalister kanske ersätts av bloggare i framtiden har jag svårt att tro att det är en allmän övergång. Jag tror att du som mediekonsument behöver det filter som massmedia utgör.

Fast ibland undrar jag. I artikeln i Journalisten nämns ju att bloggar om t ex mode och andra ytligheter är populära, liksom skvaller. På VT:s hemsida visar det sig ofta att kriminalnotiser och -artiklar är det mest lästa och kanske är det lite samma sak, samma typ av intresse. Och kanske är det detta vi vill ha, i vår postmoderna tid. Yta.

—

9382 steg idag. Det ska bli fler i morgon.

Börsras

Börsfall på -5,3 procent idag. Igen! Jag vet inte hur stor nedgången varit de senaste veckorna men närmare 20 procent är det väl. Hela årets uppgång är i stort sett borta tror jag. Vad ska en småsparare göra? Sälja av fondandelarna och rädda det som räddas kan? Eller vara kall och hoppas på uppgång snart? Det är frågan, men det verkar inte finnas något vettigt svar. Hur ska det gå med pensionspengarna, de som vi tvingats stoppa in i PPM-fonder? Börsanalytikerna verkar vara lika osäkra som spararna.

Egentligen tror jag att alltihop handlar om psykologi, vilket ju sägs också. Masshysteri. När det kommer förbi en kritisk massa finns det ingen återvändo, då rasar det bara och den nedåtgående spiralen är igång. I vår globala tid är det ju heller inte ett lokalt fenomen utan vi påverkas av andra börser på andra sidan jorden. Det ska bli intressant att se hur läget är om en månad, ett halvår, om ett år…

Och om 15 år, när jag förnodligen ska börja plocka ut min pension. Om det finns några pengar kvar då.

—

13 129 steg och 5,5 km-slingan på 47 minuter. Helt OK, men det kunde varit bättre. Det var tungt i skogen idag, kvavt och fuktigt. Då blir uppförsbackarna på slingan så sega. Och grävningen i grönsakslandet kändes i baksidan av låren idag.

Ukrainska traktorer mm

Marina Lewycka: En kort berättelse om traktorer på ukrainska (2006)

Europas tragiska historia kan sammanfattas i en historia om traktorer på ukrainska. Det gör Marina Lewycka i sin debutroman, en tragikomisk berättelse om en gammal ukrainsk immigrant i England. Det är rörande, skrattretande och emellanåt ofattbart tragiskt.
Vi möter Vera och Nadja, två kvinnor i medelåldern, och deras åldrige far Nikolaj som 84 år gammal meddelar att han ska gifta om sig med en 34-årig ukrainsk sexbomd som heter Valentina, så att hon får uppehållstillstånd i England. Systrarnas mamma har dött ett par år tidigare.
Valentina stormar in i deras liv och ställer krav och får pappa Nikolaj att köpa henne bilar och kläder, föda hennes tonårige son och betala hennes höga telefonräkningar till Ukraina. Han får ta emot hugg och slag när pengarna tar slut och hon inte längre får ur honom vad hon vill ha, samtidigt som hon har andra män vid sidan om.
Systrarna försöker få sin pappa att ta reson, begära skilsmässa och bli av med Valentina. Men det är inte lätt, kampen pågår i mer än ett år.

Marina Lewycka gör försök att belysa dagens immigrationsproblem och sätter in det i ett större sammanhang. Det är lätt att se detta ur både pappans och hans döttrars perspektiv, men Valentina får inte mycket sympatier och inte heller övriga östeuropéer.
Parallellt med dagens historia berättar hon systrarnas föräldrars historia och deras lidande, både hemma i Ukraina under Stalintiden, under andra världskriget och i Tysklands arbetsläger.
Vera är deras krigsbarn, född precis före kriget. Nadja är deras fredsbarn, född efter freden i England där familjen sedan kom att stanna och pappa Nikolaj arbetade som ingenjör.
Det är därför han på livets höst skriver sin historia om traktorer på sitt modersmål.

Delvis använder Marina Lewycka sin egen familjs historia, som bakgrund till sin berättelse. Hon är själv född av ukrainska föräldrar som kom till England vid krigsslutet som flyktingar, och som stannade kvar där. Då hade den gamla familjen i Ukraina splittrats genom kriget och först i vår tid har hon kunnat hitta sina släktingar på nytt.
På så sätt ger hon två helt olika berättelser om immigration och flykt, under helt olika omständigheter i dåtid och nutid.
I sin berättelse lyckas hon med att förena och hela tiden balansera tragik och komedi så att vi påminns om det svåra men mäktar med det tack vare humorn. Det är en dråplig historia, men med mycket allvar.
 

Vårsådd

Trots ett ganska ihållande men lätt vårregn var det skönt att vara utomhus en stund idag. Nu är årets vårsådd avklarad och så småningom hoppas jag att det ska komma upp både dill, persilja och mangold. I år blir det ingen potatis. Men gräslök, timjan och fjolårspersilja.

grönsaksland
 

Här under jorden ligger nu persiljefröna och gror, förhoppningsvis. Tyvärr fick jag inte tag på slätbladig persilja i år, jag var nog för sent ute.
 
Här finns fler vårbilder.

 

 

Mani?

Nu undrar jag vad det är för mani jag drabbats av som får mig att sitta uppe till halvtvå en lördagnatt och skriva uppsats. Min ambition som var att försöka vända tillbaka dygnet i någorlunda normala proportioner igen…

Jag filar på orden och tänker så det knakar och jag blir så trött, så nu måste det i alla fall bli en liten sovpaus till i morgon.

Problemet är att komma till den punkten där jag sätter punkt. Det blir förmodligen på söndag om en vecka för måndag den 29:e ska den vara inlämnad. Utöver att fila på den efter eget huvud väntar jag också på synpunkter från min handledare, och det antar jag också kommer att generera en del arbete.

De senaste tre åren har jag skrivit C- eller D-uppsats vid den här tiden på våren varje år och lagt nästan allting annat åt sidan då, utöver jobbet. Så nästa vår känns det säkert tomt och längtansfullt. Tänk om jag kunde få hålla på med sånt här jämt…

—

Dagens steg är så få så det är nästan skämligt att blogga om: 5710 till antalet. Men en ljuvlig promenad runt parken var det efter regnet ikväll, även om den var kort.