Tankarnas hotell

De här två böckerna läste jag i våras och båda är fascinerande på sitt sätt. Arlie Hochschild har också skrivit bland annat boken "The managed heart" som jag också rekommenderar. Den handlar om hur våra känslor kommersialiseras i arbetslivet idag.

Barbara Ehrenreich/Arlie Russel Hochschild: Global Women (2002):

Fattiga kvinnor i tredje världen kommer till de rika västländerna för att arbete som pigor och barnpassare, kvinnor som ofta har en egen familj där hemma som tas om hand av släktingar eller anställda barnpassare. Oftast är de här kvinnorna illegala immigranter och saknar rättsligt skydd i landet där de arbetar, givetvis till extremt låga svarta löner. Men de gör det för att de tjänar mer på det än att stanna kvar i hemlandet och arbeta där. Journalisten Barbara Ehrenreich och sociologen Arlie Russel Hochschild har gjort en studie av de här kvinnorna, deras arbetsvillkor och speciella livsbetingelser, och intervjuat en lång rad av dem, både i USA och i Europa. Det är läsning som bekräftar bilden av hur väst utnyttjar tredje världen, så att enskilda inidivder kommer i kläm i försöken att ge sina familjer ett drägligt liv.

Jared Diamond: Undergång (2005):

Detta är en odyssée genom historien, med syftet att påvisa vad som orsakar samhällens undergång. Boken är en tegelsten på över 600 sidor men ytterst lättläst för den historiskt intresserade. Med hjälp av ett antal historiska exempel, som beskrivs ingående, förklarar Jared Diamond för oss vad som får ett samhälle att gå under. Han utgår från fem faktorer: miljöförstöring, klimatförändringar, fientligt inställda grannar, vänskapligt sinnade handelspartners och samhällets reaktioner på sina miljöproblem. Det är en fascinerande bok han skrivit, professor Diamond, med en elegant formulerad och framförd teori. Den ger ett helhetsgrepp av ämnet och stora mängder kunskap. Det jag tycker mest om med den är att han gör historien så mycket mer begriplig genom att sätta in de enskilda händelserna i förklarande sammanhang.

Mustafa Can: Tätt intill dagarna (2006).

Har jag älskat en främling? Den frågan ställer sig Mustafa Can när hans mor dör i början av 2005. Han älskar henne, så som ett barn älskar sin mor, men han tycker sig inte känna henne. Vem är hon, hans mor? Om sökandet efter sin mors identitet och liv handlar hans debutbok. Mustafa Can har skrivit en innerlig och varm bok om sin mor Güllü Can, född i en by i Kurdistan i slutet av 30-talet och död i Skövde i vår tid, i en annan värld. Så mycket kärlek som strömmar ut från dessa sidor gör mig rörd och jag grips av hans historia om för mig okända människor. Ändå är den så vardaglig i all sin storhet. Vi kan alla förstå de känslor han speglar i sin öppenhet, de är inte märkvärdiga. Hans undran över vem hans mor egentligen är delar han med många vuxna barn vars föräldrar gått bort utan att lämna svar på alla frågor, frågor som ofta inte ställs förrän det är för sent. Detta är en både viktig och gripande berättelse.

Drömmen om Kalifornien är i vår kultur nästan lika stark och levande som drömmen om Amerika. Men Kalifornien är inte det land av solsken och frihet det framställs som, och har egentligen aldrig varit det. Det vet Joan Didion, 70-årig amerikansk författare, född och uppväxt i Kalifornien. Men sedan flera decennier är hon New York-bo, och det är först med den distansen till sina hemtrakter som hon kan se Kalifornien utifrån, med skarpsynt blick. Det gör hon sin nya bok ”Kalifornien – Min historia” (på engelska "Where I was from").

Joan Didion växte upp i Sacramento öster om San Fransisco, där hennes familj bott i flera generationer. Hon använder till stor del sin egen familjs historia för att ge bilden av ett annat Kalifornien än den vi är vana vid, en bild av hur den kaliforniska livsstilen är en schimär, på väg att kollapsa under trycket av den stora gemensamma livslögnen. Läs hennes bok!

Min recension av boken:

Drömmen om Kalifornien är i vår kultur nästan lika stark och levande som drömmen om Amerika. Men Kalifornien är inte det land av solsken och frihet det framställs som, och har egentligen aldrig varit det.

Det vet Joan Didion. Hon börjar sin berättelse med Vilda Västern och guldgrävarna för 150-200 år sedan. Inflyttarna kom till ett kargt land med klimatproblem och stora översvämningar. De som gjorde lyckan här gjorde det genom köpslående och vinster på andras bekostnad. Idag lever man i resterna efter denna tid.

Hon berättar om det som vi gärna glömmer när vi ser framför oss Kaliforniens soldränkta stränder och en känsla av optimal frihet. Om den utbredda fattigdomen och klassmotsättningarna, och om hur landet utnyttjats av de spekulativa. I Kalifornien finns den högsta andelen fängelser i USA:s delstater, en utbredd fattigdom i alla etniska grupper, en historia av slumpmässig och grym mentalvård, och en skenande hög arbetslöshet där hundratusentals jobb försvunnit på senare år.

Det är en annan bild än den vi är vana vid att se.  

Många är ni säkert som tänker läsa Curtis Sittenfelds roman "I en klass för sig" som kom ut här om dagen. Den har fått massor med beröm och det är den värd. En lysande debut, det tycker jag, som precis läst den. 

Den handlar om medelklassflickan Lee Fiora från en småstad i mellanvästerns Indiana som tack vare ett stipendium kommer till den fina internatskolan Ault School i Massachusetts och tillbringar fyra år där, från 14 till 18 år. Här går överklassbarnen vars föräldrar betalar 22 000 dollar per år för studierna, medan Lees föräldrar bara står för en liten del av omkostnaderna. 

Sakta socialiseras hon in i en ny skepnad, hon underordnar sig systemet för att bli en av "dem". Det är en klassresa på flera plan. Mycket välskriven och fängslande.

Något som ger den exceptionell kvalitet är att författaren aldrig ställer de olika  samhällsklasserna mot varandra, det är inte svart-eller-vitt utan snarare i underströmmar, i undertexten, som vi förstår vad som egentligen händer. Lee själv är ganska aningslös men inte helt.

Snart ska jag börja läsa Joan Didions bok om Kalifornien.  

Tillägg den 13 maj, delar av min recension av Curtis Sittenfelds bok: 

Curtis Sittenfeld: I en klass för sig (2006). Vissa författare är från börjande lysande stjärnor på den litterära himlen. Det här är en av dem. Hennes debutbok handlar om medelklassflickan Lee Fiora från en småstad i mellanvästerns Indiana som tack vare ett stipendium kommer till den fina internatskolan Ault School i Massachusetts och tillbringar fyra år där, från 14 till 18 år. Det kan tyckas som ett mediokert tema, ”ung flicka får chansen”. Men boken har så väldigt mycket mer än bara den yttre ramen. Styrkan ligger i den mycket inträngande berättelsen om hur Lee sakta socialiseras in i en ny skepnad, vad skolan och kamraterna där gör med henne. Det är en klassresa på flera plan. Livet på skolan styrs av en rad oskrivna regler och vanor, sådana som de andra lärt sig från födseln i sina hem men som Lee måste ta in och lära sig på egen hand. Hon iakttar och lyssnar, håller sig tyst av rädsla för att inte sticka ut, och förtränger mer och mer av sin egen personlighet. Hon underordnar sig systemet. Så långt att hon sista året låter sig utnyttjas sexuellt av en pojke i en parallellklass, en av ”bankpojkarna”. Hon drömmer om att han ska vara hennes pojkvän men inser att det kommer han aldrig att bli. De är inte av samma sort.
Curtis Sittenfeld har en uppenbar berättartalang där hon aldrig behöver ta till överord för att visa det hon vill säga. Hon har skrivit ett fullödigt porträtt av en flicka, en ung kvinna, som reflekterar över sin tonårstid. Ingenting är svart eller vitt, utan fyllt av nyanser. Hon är en skarp och klarsynt iakttagare av detaljer och använder dem för att hela tiden föra berättelsen framåt. Hon gör det personliga universellt och trots att det egentligen inte händer särskilt mycket är det en fängslande berättelse, främst genom det mångfacetterade porträtt av Lee som är romanens stomme och styrka.