Historiker

I senaste numret av vårt fackorgan Journalisten finns en artikel där Kjell Albin Abrahamsson har intervjuat reportern och författaren Ryszard Kapuscinski (tyvärr hittar jag den inte i nätupplagan). Intervjun sker med anledning av att han snart kommer ut med sin nya bok ”På resa med Herodotos”, som jag nog ska ta och läsa.

I intervjun liknar Kapuscinski oss journalister vid historiker – nutidshistoriker – eftersom vi registrerar händelser och mänskliga handlingar när de skett, när de redan är historia, även om det är alldeles nyss, eftersom vi lever i en så snabb värld. Han beskriver journalisten som en slumpmässig historiker medan de professionella historikerna använder vetenskapliga och mer systematiska verktyg för att utforska och skriva historia.

Han pratar också om vår splittrade, oförutsägbara och komplexa nutidsvärld och hur svårt det är att förstå den. Och så säger han ”Tack och lov att det finns sociologer, antropologer, statsvetare och ekonomer” med undermeningen att de kan förklara de sammanhang som journalisten inte hinner sätta sig in i och som det inte ges utrymme för i massmedia.

Det gjorde mig glad att läsa detta, för jag känner det precis så. Som journalist kan jag aldrig förmedla den helhetsbild jag strävar efter och själv tycker är så viktig för att förstå omvärlden. Det är därför jag läser sociologi, och efter snart fem års studier av hvudsakligen sociologi inser jag precis varför jag inte längre passar in i journalistskrået. Journalistiken är för trång och för snuttifierad, för ögonblicklig och med bristande sammanhang.

Givetvis är journalistiken nödvändig, för att ha koll på nutiden och omvärlden, men den kan inte stå helt för sig själv. Då blir man bara förvirrad. Det är mönstren av handlingar och skeenden som säger något om sammanhangen och kan ge en förklaring.

Hotad demokrati

Det känns fruktansvärt kusligt och obehagligt att högerextremister har kränkt demokratin och mötesrätten som de gjorde i helgen i ABF-lokalen i Vimmerby. Att de trängt in i en möteslokal och misshandlat deltagarna i en studiecirkel, det är ett oerhört brott mot allt vad demokratin står för i vårt land. Hur kan man slå på andra människor?

Detta har drabbat alla, inte bara deltagarna från Socialistiska partiet, som var huvudmålet för inkräktarna, utan också de andra. Det högerextrema våldet kan alltså drabba vem som helst, utan urskiljning. Förhoppningsvis kan detta bli en väckarklocka för alla i samhället att visa sin avsky för allt vad högerextremt våld heter, och inte ge upphov till rädsla. För det är rädda de vill att vi ska bli, de vill skrämma alla oss andra till tystnad. Därför är det ännu viktigare nu att stå upp för det demokratiska samhället.

Kanske kunde man tro att det demokratiska systemet skulle vara så självklart idag att vi inte ens behöver fundera på detta, men det är uppenbart att demokratin är hotad när mötesfriheten inte längre respekteras. Ska vi tvingas tillbaka till 30- och 40-talens gamla konflikter när nazisterna spred sin ondska över Europa? Aldrig!

Vit vår

Snön har fallit i stort sett hela dagen, virvlat ner i stora lätta flingor. Vi har fått runt en och en halv decimeter snö idag, kanske mer. Visst är det vackert och det lyser upp men ju mer snö ju längre väntan på våren känns det som.

vinter1 Så här ser vårt cykelställ ut nu, efter dagens snöfall.

vinter2 Marschallerna på trappan lyser upp i vintermörkret, ihop med snön.

vinter3 Igår var bänken på balkongen utan snötäcke.

Dagar vid datorn

Det mesta av helgen har gått vid datorn, förutom promenader och hushållsbestyr. Men igår läste jag också ut en väldigt bra bok, ”The Piano Tuner” av David Mason, om en engelsman i Burma på 1880-talet. I bakhuvudet har jag för mig att den blivit film.

Men det jag funderar mest på är vad jag egentligen gjort. Mailat, uppdaterat en del av mina hemsidor, läst andras hemsidor, surfat efter det ena och det andra till min uppsats. Idag har jag snurrat runt på WordPress-sidor och kollat efter olika teman, för att hitta något som kan passa till mina sidor om Klubb Maritim. Men de flesta är så pråliga, avancerade och svåra att modifiera till hur jag vill ha det. Jag vill ha en enkel och ren uppbyggnad, och lätt att administrera.

Ikväll åt vi en gammal 70-talsrätt till middag. Ris med musslor som griljerats inlindade i bacon. Just musslor i bacon var en stående rätt på studentfesterna på 70-talet, med rödtjut till. Enkelt och ganska billigt. Ibland var det grillade prinskorvar i baconskivor. I långpanna 10-15 minuter i het ugn. Det lustiga är att det smakade inte alls lika gott nu som jag minns att det gjorde 1975…

Två engelska romaner

Daniel Mason: The Piano Tuner (2002).

Detta är en debutroman som heter duga, skriven av en då 26-årig ung man från USA. Den handlar om en engelsman som kommer till dåvarande Burma år 1886 och vad han dras in i, i en för honom okänd och äventyrlig värld. Det är ett mycket skickligt uppbyggt porträtt och en gripande berättelse om ett land och dess historia.

Camilla Gibb: The petty details of so-andso's life (2004).

En mycket annorlunda historia om två syskon, Emma och Blue, som växer upp i misär med föräldrar som inte tar sitt ansvar, en knäpp pappa och en distanserad och missbbrukande mamma. Det är en bisarr och skruvad berättelse, med mycket humor men också stort allvar. Klart läsvärd.

Kakbak

kakbakI tre timmar har jag stått i köket idag och bakat kakor: chokladrutor, lingonrutor, Smålandskringlor och apelsinsnittar. Kakorna är till fikat på årsmötet i Klubb Maritim Westervik i morgon kväll. I morgon förmiddag ska jag baka bullar. Det måste man ju ha också.

Det är ganska kul att baka småkakor. Det är nog 15 år sedan senast, om jag räknar bort muffins och julpepparkakor. Jag minns någon påsk när barna var små och jag gjorde storbak, 4-5 olika sorters kakor som jag bakade på skärtorsdagen tror jag. På den tiden bakade jag allt: frallor, limpa, korvbröd, kanelbullar, kakor…

Nu äter vi nästan aldrig kakor, utan det blir lite glass till kaffet ibland.

Kocken

Mats Arehn har gjort en film på något han själv var med om när han var till sjöss på 60-talet. Filmen heter ”Kocken” och handlar om 18-årige Martin (spelad av Henrik Lundström) som mönstrar på en båt och som andrekock och hamnar ihop med en grym förstekock ombord. Förstekocken heter Stein (spelad av Kjell Bergqvist) och är en man som misshandlar folk både psykiskt och fysiskt. En mycket bra och intressant film, tycker jag (som sett den som dvd ikväll).

Berättelsen i filmen utspelar sig 1970, fyra år innan jag gick till sjöss. Men jag känner igen mig i mycket. Fast fartyget som filmen spelades in på, Snow Flower, ska i verkligheten vara byggt något år senare. Men det spelar ingen roll.

Det är förstås en del omständigheter som inte känns riktigt ”sanna”, men i en film får man förstås ta sig vissa friheter. Och dessutom strama upp en historia så att den blir filmisk. Men i stort sett känns den helt äkta.

Lördag

Lördag är ett fint ord. Det smakar avkoppling men också aktivitet. Förhoppningvis innebär dagen både vila och verksamhet. Lördagar känns så bra för då har man större delen av helgen kvar, framför allt den lediga söndagen.

Vore jag den lite mindre plikttrogna typen skulle jag nog lägga mig i soffan, läsa en bok och lyssna på paradisradion hela dagen. Men sådan är ju inte jag, så det blir nog lite plikter vad det lider under dagen… Hänga tvätt och stryka kläder, förbereda för Klubb Maritims årsmöte på onsdag kväll och uppdatera klubbens hemsida, städa skrivbord och hårddisk i datorn (det är länge sedan sist), skriva en motion till bostadsrättsföreningens årsmöte och lite annat smått och gott. Dagen kommer att gå av sig själv… men förhoppningsvis i ganska behaglig takt.

Vårsolen skiner och jag borde gå ut men just idag gör sig hälsporren påmind, efter de senaste veckornas långa promenader, så jag föreskriver mig själv vila idag. Jag vill inte äventyra min tillfrisknad.

I morse låg jag kvar länge i sängen och läste. Jag kunde inte släppa boken ifrån mig, och eftersom jag är ensam hemma just idag så behöver jag inte ens bry mig om att synkronisera någon frukost. Boken jag läste heter ”Johannas backe” och är skriven av Oscar Danielson, en stigande stjärna på författarhimlen. Boken kommer ut den 9 mars och det är ett recensions-exemplar jag läst så jag ska inte föregå min recension till utgivningsdagen mer än att berätta att boken är himla bra. På flera sätt. Läs den!

Ljuset

En liten vårreflektion: Det är så skönt att ljuset ökar nu. Plötsligt är det inte längre mörkt när jag åker hem vid fem från Linköping, när vi haft eftermiddagsföreläsning. Inga rader av stirrande mötande billyktor som bländar under färden genom stan. Det är stor skillnad på att köra bil i dagsljus och i mörker. Väl ute på 35:an är det inte mycket trafik.
Och luften känns annorlunda också, även om det är full vinter med snö överallt.

Banalt, men så här känns det varje år vid den här tiden. Just den här veckan, vecka 8 när det är sportlov här, då brukar det märkas. Jag slutar jobba vid 1730 på kvällen och den här veckan brukar det inte längre vara mörkt när jag ska hem. Vändningen åt andra hållet brukar komma på höstlovet, vecka 44.

Böcker jag aldrig glömmer

I förra veckan läste jag ut Sara Stridsbergs nya bok, "Drömfakulteten" som handlar om Valerie Solanas. En fantastisk bok. Lite svår att komma in i, men den bara vinner efter hand och på slutet ville jag inte att den skulle ta slut. I helgen läste jag Anne Tylers senaste bok "Amateur marriage", också det en fantastisk bok och en av hennes absolut bästa. Få kan skriva som hon. Det här är två så olika romaner som de någonsin kan vara. Ändå finns det likheter. De handlar båda om människan och hennes existentiella ensamhet. Vilket väl de flesta romaner gör. Sara Stridsbergs Valerie Solanas är en uppkäftig, ilsken och utstött stark feminist, precis som hon var i verkligheten, medan Anne Tylers båda uppdiktade romanpersoner Michael och Pauline är medelklassens försvarare och så ytterst vanliga. Men de bär också sina problematiska liv genom en oförstående omvärld, fast i det tysta. Människans utsatthet är densamma, om än den sker i prostitution i New York eller i villaförorten i Baltimore. Naturligtvis kan man inte jämföra de här två böckerna, de är olika som natt och dag. Men båda är mycket starka läsupplevelser, fast utifrån helt olika förutsättningar.

Vad jag tycker om de två böckerna:

Anne Tyler: The Amateur Marriage (2004):

Anne Tyler överträffar sig själv. Igen! Hon är en fantastisk berättare. Här berättar hon om Michael och Pauline som träffas strax efter Pearl Harbour, gifter sig ganska snabbt under krigsyran, och utan att fundera så mycket över det. Och livet rullar på i den nya moderna villaförorten, med tre barn, ibland stora bekymmer men också glädjeämnen. Det ligger en desperation över deras liv; två var för sig goda människor men som egentligen inte passar ihop. Det inser de, också var för sig, ibland men glider vidare på livets våg, tills den brister en dag, efter 30 års äktenskap. Anne Tyler kan verkligen skildra de vanliga människorna och göra dem till starka litterära gestalter, framför allt genom sin dialog.

Sara Stridsberg: Drömfakulteten (2006):

Valerie Solanas sköt Andy Warhol, men han överlevde. Det är detta hon fortfarande förknippas med. Men det hon lämnade efter sig till världen är SCUM-manifestet, kanske det ultimata feministiska dokumentet. Valerie Solanas rasande vrede, klarsynthet, humor, självförtroende, desperation, tragik och ensamhet utgör essensen i Sara Stridsbergs berättelse. Det är skickligt och utmanande, och framför allt läsvärt. De yttre fakta i berättelsen stämmer i stort med det som kan beläggas historiskt. Men hon skriver på något som knappast kan beskrivas som annat än experimentell prosa. Korta snuttar, minnesfragment; ibland i dramaform, varvas med berättande delar. Det gör boken först en aning svårgenomtränglig, men efter hand vinner den på utformningen, inte minst tack vare sin glöd.