Nu är uppsatsen om nätvänner klar, efter flera veckors ständigt arbete. Jag känner mig nästan lite utmattad nu…
Här finns hela uppsatsen: http://www.evagun.se/studier/EvaJuppsats20jan.pdf
En sammanfattning: http://www.evagun.se/studier/netfriendssamf.doc
Just nu har jag problem med WordPress i min dator men jag hoppas komma tillrätta med det snart, och blogga mer. Nu när jag har tid igen.
Just nu består mitt liv nästan enbart av uppsatsarbete. Skriva, läsa, fundera… Runtom mig samlas de kreativa högarna med papper och böcker; på skrivbordet, på golvet, på skrivaren, överallt. Men det lär ju komma ordning ur kaos så småningom…
Idag har jag skrivit så fingrarna nästan blöder och tangenterna glöder. :- ) Det är uppsatsskrivande från morgon till kväll som gäller just nu och jag har kommit en bra bit på väg. Största delen av empirin är nu skriven. Något lite är kvar att skriva och en del ska också justeras (dvs skrivas om). Idag har jag mest skrivit om nätvännernas betydelse, vad alla ni som svarat har berättat om hur ni ser på er vänskap på nätet.
Jag blir nästan lite rörd varje gång jag läser de här svaren, det är i en del fall långa livsberättelser ni skrivit. Enkäten är ju anonym så jag vet inte vem som skrivit vad och ibland önskar jag nästan att jag hade kunnat se det för det är flera som jag skulle vilja skriva till och kommentera eller bara fråga "hur är läget idag?" Men det får man sätta sig över när man håller på med akademiskt arbete.
Jag har också börjat fundera på om jag kan använda den här undersökningen som underlag för magisteruppsatsen också. Enkätsvaren är så omfattande och det skulle gå att få ut mycket mer av dem än vad jag får plats med i den här C-uppsatsen. Det tål att tänkas på. Men då skulle jag nog behöva ställa några kompletterande frågor till en mindre grupp nätsurfare. Tja, vi får se vad det blir…
Helgerna är avklarade och i natt skålade vi i vitt vin klockan tolv Microsofttid (dvs 24.00 på datorn, enligt internettidsservern time.windows.com), till smällande och smattrande raketblommor på himlen. Nu börjar allvaret igen i morgon bitti, och egentligen är det ganska skönt även om helgerna är en bra vilopaus i vintermörkret.
Det är fint ute nu, efter de senaste dagarnas ganska intensiva snöande. När vi gick till affären i eftermiddag kändes det som om vi befann oss inuti en sådan där upp-och-nervändbar snöprydnadssak man hade förr och tog fram till jul.
Det nya året kommer att bjuda på en del utmaningar för egen del. Den första blir att skriva klart uppsatsen till den 23/1. Nästa blir att klara D-kursen i Linköping. En annan utmaning är att leva snålt under våren när jag bara jobbar 25 procent på tidningen och får tära på sparpengarna för att få ihop till mat och hyra. Det är länge sedan jag var student "på riktigt". Men jag är vid gott mod.
Oj, vad tiden rusar iväg i juletid. Inte hinner jag blogga något. Men det är väl ändå ingen som hinner läsa…
I morgon är sista arbetsdagen före jul, sedan börjar det på tisdag igen. Det är trist med så kort julhelg. Fast 2007 blir det lång julhelg, då är julafton på måndagen så det blir fem dagar i rad. Men det året jobbar jag på juldagen ser jag, så det var en kortvarig glädje. Fast mycket kan hinna hända på två år.
Åter till julförberedelserna.
Hur kommer det sig att vi är så sociala på nätet? Så sociala att vi går ihop i grupper där vi ger varandra stöd och hjälp och interagerar socialt, trots att vi aldrig träffats IRL? Det funderar forskarna på och det skriver tre israeliska forskare om i antologin The Social Net som jag läser till min uppsats. De menar att detta område ännu inte är tillräckligt utforskat.
När jag läser de svar jag fått i enkäten om nätvänner så berättar de svaren hur betydelsefulla nätvännerna är. Då är det inte svårt att förstå. Jag tror att människan är lika social på nätet som IRL, att vi kan ha samma uttryck av förståelse, empati och socialt agerande där som IRL. Varför skulle det inte vara så? Datorerna, maskinerna, de gör ju inte oss människor till maskiner, de är bara ett medium.
Vad jag blir irriterad över alla dessa färdigskivade limpor i affärerna! I går skulle jag köpa bröd och i den mataffären där jag handlade fanns bara färdigskivat av den sorts bröd jag vill ha. Oskivat bröd som fanns var bara franskbröd, sirapslimptyp och riktigt grova danska limpor. Det senare är väldigt gott men det går inte att bara äta det, då får jag ont i magen. Fast det är säkert nyttigt.
Jag vill ha vanligt grovt bröd med ganska mycket fibrer, gärna med havre. Och det finns en uppsjö av sånt bröd att välja på. Men bara färdigskivat. Visst är det bekvämt men jag vill bestämma själv hur tjocka limpmackor jag ska äta. De färdigskivade är alldeles för tunna. Jag vill ha tjocka limpskivor, mycket bröd, och mindre av pålägg. Bröd är gott. Och nyttigt.
Idag läste jag en artikel om ESS, vilket betyder Environmental Somatization Syndrome, dvs miljörelaterade sjukdomar. Till dessa hör elöverkänslighet, utmattningssyndrom, fibromyalgi, oral galvanism och en hel del äldre tiders sjukdomar. Gemensamt för dem är att man inte hittar påvisbara orsaker till de symptom som de sjuka har. I stället menas att det är psykosomatiska sjukdomar, dvs uppkomna ur oro för ny teknik. Och på så sätt mer eller mindre avfärdas de som är sjuka. (Artikeln finns i senaste numret av "Allt om vetenskap" men tyvärr inte på nätet.)
Det får mig att fundera över två saker:
1. Jag drabbades av elöverkänslighet på 80-talet, när jag arbetade med min första dator. Det var en pc med "solarie"-skärm, långt före några TCO-märkningar. Jag var inte ett dugg orolig för att arbeta med datorer, utan tyckte i stället att det var väldigt kul, både att lära mig nytt och vad jag kunde göra med datorn. Jag jobbade med layout-program (någon som minns Ventura?) och gjorde bl a kommunens personaltidning. Det var verkligen roligt. Ändå fick jag de här problemen: grus i ögonen, rodnader i ansiktet och torr hud. Jag som var så säker på att "det drabbar inte mig". Hur kan det då vara psykosomatiskt?
Jag fick bukt med det sedan, med hjälp av bärbar dator med LCD-skärm, släckta lysrör och elsanering.
2. I artikeln säger Jörgen Malmquist, docent i internmedicin, att ESS ofta får koppling till arbetet, att det är sjukdomar som den sjuke menar beror på arbetet. Han förklarar det så här "Arbetsplatsen är en påtvingad miljö som man lättare blir negativt inställd till". Men när den sjuke gillar sitt jobb, inget hellre vill än jobba, och gillar att få hålla på med ny teknik, hur hänger det ihop? Och varför går man inte vidare på detta, om det nu verkligen är relaterat till arbetet? Hur kan man tillåta att det finns så många arbetsplatser som uppenbarligen gör oss människor sjuka? Nej, i stället läggs skulden på den enskilde, "det är för att du inte pallar psykiskt du blir sjuk" eller "för att du är negativt inställd". (Det stämde ju i alla fall inte på mig).
I fredags fick jag besked från Linköpings universitet att jag kommit in på D-kursen i sociologi till våren. :- ) Det glädjer mig oerhört mycket.
Det blir så mycket lättare att läsa där för resorna. Det är halva vägen till Linköping jämfört med Växjö plus att det går tåg om väglaget krånglar i vinter.
Hela helgen (nästan i alla fall) har jag ägnat åt min uppsats. Skrivit tre nya sidor, och läst en del. Men det är inte så mycket som jag hade tänkt och ibland känner jag oron för att inte fixa det i tid. Fast det hör väl till.
23 januari ska uppsatsen vara inlämnad.
Att i en redaktionell text på en dagstidnings nättidning länka till reklam, det strider mot pressens spelregler. För mig är det solklart, men inte för andra. När jag fick veta att det fanns en sådan länk på en dagstidnings hemsida mailade jag redaktionen och frågade varför man lagt ut länken. Svaret jag fick var att de nu tagit bort den och att min fråga gett dem anledning att skaffa sig en policy för nätpublicering.
OK. Det var ju god vilja i alla fall. Och uppenbarligen måste redaktionsledningen tyckt att det var fel från början, annars skulle de ju inte ändrat sig.
För mig är detta en mycket viktig principiell fråga. På tidningen ifråga menar man att hemsidan som länken leder till inte är en del av tidningens webbplats. Men lika lite som jag skulle sätta ut telefonnummer till ett företag eller en förening i en artikel i papperstidningen, lika lite skulle jag givetvis publicera en länk på en tidnings redaktionella hemsida.
Jobbar du på en tidning som omfattas av pressens spelregler? Har ni en policy för webbpublicering av länkar?