Tankarnas hotell

Centrum förskjuts

Just nu är det en del debatt om Västerviks centrums överlevnad. På senare år har flera varuhus etablerats vid infarten till stan och handeln i centrum förlorar kunder.

I måndags diskuterades detta i kommunfullmäktige och igår i en grupp handlare i stan. Men diskussionen har pågått länge.

Det sker alltså en förskjutning av stan västerut. Inte bara av affärer och arbetsplatser utan också av bostäder, allt detta som utgör själva kärnan i en stad. Detta blev påtagligt på nytt för några veckor sedan när jag läste artikeln om nya bostäder vid infarten.

När jag flyttade till Västervik 1981 var Kvännarenområdet ganska nytt men det kändes som om det låg långt från centrum. Sedan dess har bostadsområdena fortsatt växa västerut.

Västervik är en långsmal stad, utbredd ungefär i nordvästlig-sydöstlig riktning. (Eniros karta) På 40- och 50-talet byggdes Johannesdal, en förstad i stil med Vällingby, där man skulle både arbeta, bo och ha tillgång till service. Johannesdal hade sitt eget lilla centrum kring klockan.

För drygt hundra år sedan byggdes Sta Gertruds sjukhus vid Marnäs, som då var en bra bit utanför centrala stan. Mentalsjukhus ville man ha långt från stadsbebyggelsen. Numera är det en stadsdel med många nya bostäder, men också jobb, inte minst på fängelset.

Förskjutningen västerut är kanske lite överraskande för oss som bor i Västervik. Vi tycker nog att stan ska ligga utmed vattnet.

Frågan är vad som kommer att hända i framtiden. Jag som gärna tittar bakåt har slagits av vilken förändring som skett under alla de år som gått sedan Västervik blev Västervik.

Jag tror att den här kartan är från 1707, eller i alla fall tidigt 1700-tal. Den hänger inom glas och ram på VT:s redaktion, det är därför det blänker i glaset på bilden.

På 80-talet upplevde jag att Spötorget var Västerviks centrum. Här kunde man bli stående halva lunchen och prata med bekanta bara för att alla rörde sig här omkring. Domus, biblioteket och så systembolaget lite längre bort. Idag tror jag att Spötorget inte är lika frekventerat, och särskilt inte nu när busstrafiken lagts om.

Tittar vi på 1700-talets karta finns inte ens Spötorget. Där det ligger kom landsvägen söderifrån in i stan och det var utmarker där Mejeriet och Biostaden nu ligger, om jag tolkar kartan rätt. Troligen var centrum då mer kring Stora torget och vid Sta Gertruds kyrka.

Stans centrum förskjuts alltså i takt med utbyggnad. Kommer centrum av Västervik om tio eller tjugo år att vara uppe vid Ljungheden? Blir det gamla Västervik bara en turistkuliss som putsas av på sommaren? Det känns väldigt avlägset att tänka sig det.

Själv vill jag ha kvar stadskärnan, och känslan av att befinna mig i en stad med en lång historia. Jag hoppas att jag inte är ensam om den tanken.

Andra bloggar om: Västervik, stadskärna

Sommar på Kattskalleberget

I midsomras fick vi tillfälle att tillsammans med grannen att göra en utflykt till Kattskalleberget på Skavdö, som är Tjust skärgårds kanske högsta punkt. Hur hög vet jag inte men man är nästan upp i himlen när man står på bergknallen här.

Den som guidade oss var den mycket naturkunnige Ingvar Appelqvist, och med stor kännedom om trakten. Han visade oss också en liten jättegryta. Läs mer om utflykten på min Västrumsida.

Det är så roligt att få lära sig mer om hembygden här, tack vare andra som vet mer och kan visa och berätta.

Hemlagad mat till fåglarna

I helgen träffade jag ornitologen Mathias Näslund i Västervik för att prata om räkningen av vinterfåglar. Dagen innan hade jag sett min tidigare arbetskamrat Rebecka Fogelmarcks bild på Instagram med hemlagad fågelmat. Med Mathias pratade jag också om att mata småfåglarna nu under vintern, hur viktigt det är för de små liven.

Rebecka har skrivit en artikel om detta för TT, där hon arbetar numera.

Inspirerad av Rebecka har jag nu gjort hemlagad fågelmat. Gör så här:

Smält ett paket kokosfett. Jag satte det i ett tråg i ugnen när jag ändå värmde upp den för att baka, men det går förstås lika bra att smälta på spisen.

Rör ner havregryn, nötter, solrosfrön, överblivna bär från frysen eller något annat lämpligt till fåglarna. Hur mycket är svårt att säga, det får du känna dig fram till. Jag hade bara i havregryn och jordnötter (osaltade).

Bryt av svavlet på några tändstickor eller andra små pinnar och knyt ett snöre om. Pinnen ska fungera som ankare inne i fettklumpen. Snöret ska vara tillräckligt långt för att hänga fettklumpen i ett träd.

Häll upp av smeten i en plastmugg (eller någon annan mindre behållare), i med snörankaret så att snörändarna sticker upp och i med lite mer smet. Använder du plastmuggar kan du återanvända dem nästa gång för fettet gör att klumpen lätt släpper från muggen.

Sätt de fyllda muggarna kallt, ute eller i kylen, så att fettet stelnar.

Ta upp fettklumpen ur behållaren. Häng upp i trädet.

Fåglarna verkar gilla maten. Tyvärr har jag ingen bild på det för vårt träd är för långt från huset för att jag ska kunna ta en bild från fönstret. Och ute flyger de iväg när jag närmar mig. Ni får lita på att det här fungerar.
Andra bloggar om: fågelmat, vinterfåglar, hemgjort

Vem ska nu ta mössen?

Du lille Emil, nu får du vila i din katthimmel efter nio fina år på jorden.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli så fäst vid ett litet djur, som inte ens är mitt utan grannens.

Emil har varit en trogen mössfångare kring huset och som tillåtit oss att bo hos honom i hans revir. När hans matte varit bortrest har han kommit till oss för att få mat och en plats att sova och vila på, när han själv vill. Men för några dagar sedan blev han sjuk och fick lämna oss igår, med veterinärens hjälp. Ja, det är sorgligt och ledsamt.

Björkved till kakelugnen

Idag har jag huggit ett par lådor björkved.

Att hantera ved är en viktig sysselsättning för mig på vintern. Vi eldar i pannan för att få värme i huset och vi eldar i kakelugnarna för att det är trevligt men också för värmens skull. Varje år gör vi av med 25-28 kubikmeter ved, vilket ju är en hel del.

När den levererats ska den staplas, en del ska huggas och så ska det in i pannrummet och huset. Det gäller att ha ett system för hanteringen så att det fungerar smidigt.

I pannrummet har vi byggt ett par bås av lastpallar till pannveden. När ett bås är tomt tar vi från nästa och kan samtidigt fylla på i det nya. De två båsen rymmer tillsammans lite mer än en halv kubik tror jag. Det räcker 10-12 dagar när det är som kallast på vinter, eller drygt två veckor om temperaturen är runt nollan eller däröver. På sommaren eldar vi inte i pannan.

I de två kakelugnarna i vardagsrummet eldar vi bara med björkved, den finaste veden. Den brinner bra och ger mycket värme och så knastrar det så trevligt.

Björkveden får vi när vi köper pannved. Det är blandved där det ingår björkved. I en leverans på 15 kubikmeter kan det vara mellan en och tre kubik björkved. Björkveden sorterar jag undan. En hel del behöver huggas och är den svårhuggen får den gå till pannan.

De första åren här har vi nog snålat lite med björkvedseldandet men nu har vi blivit mer benägna att tända upp i kakelugnen på kvällen. Nu när jag jobbar hemma är det ju trevligt att sitta vid en sprakande brasa med datorn i knät.

För björkveden har jag ett mellanlagringssystem.

När den har torkat ute i vedskjulet över minst en sommar hugger jag efter hand vad vi behöver. Jag mellanlagrar den huggna björkveden i bananlådor i pannrummet, så att den är torr och fin när vi tar upp den i vardagsrummet och eldar med den. I pannrummet får det plats fyra bananlådor åt gången och det går nog åt ett par i veckan.

Den ved vi köper är avpassad för panneldning och det kan vara en hel del ganska stora vedträn. Vi kan elda med de stora men en del är alldeles för stora och behöver klyvas. Dessutom behöver vi mindre vedträn också, för att elden i pannan ska ta sig. Så det blir en hel del vedhuggning vintertid.

Tur att jag gillar att hugga ved. Kanske är det gammelgenerna från alla torparna i min släkt före mig som ger sig till känna.

Andra bloggar om: ved

Generationer knyts ihop

Detta är mitt första barnbarn. Han heter Ivan och har nu hunnit bli åtta månader. Bilden tog jag den 13 oktober hemma hos oss, när sonen kom hem och hälsade på med sin lilla familj.

Ivan ligger på ett täcke som min farmor har sytt för hand för många många år sedan. När vet jag inte, men troligen innan jag fanns. Mellan Ivan och min farmor Gerda är det fyra generationer: Ivan, min son, jag, min pappa och så farmor. Farmors föräldrar hann jag aldrig träffa men min pappa växte upp med sin morfar Kristoffer hemma på gården och har fortfarande levande minnen av honom. Min pappa har ännu inte träffat Ivan, men kanske kommer han att göra det till sommaren.

Min farmor föddes 1889 och levde till 1982, så jag hann träffa henne en hel del och minns henne mycket väl. Som du ser på bilden var hon en mycket stilig ung kvinna. Visst kan man också se likheter mellan henne och Ivan?

Farmors far Kristoffer dog 1947 och var då 97 år gammal. Frågan är hur långt liv lille Ivan kommer att få. Om han lever in på 2100-talet, när alla vi andra som nu finns i hans familj rimligtvis är borta.

När min farmor gått bort 1982 delades kvarlåtenskapen mellan min pappa och hans syskon. Pappa fick bland annat täcket och ett litet skrivbord som farmor och farfar haft i sovrummet. Mina föräldrar behöll en del saker och delade upp resten mellan oss barn. Täcket och skrivbordet föll på min lott. Skrivbordet har gått vidare till Ivans pappa och står nu i deras lägenhet i Stockholm.

Täcket som min farmor sytt är ganska tungt, lite för tungt för att ha på sig när man sover tycker jag. Därför har det mest kommit till användning för småbarn att ligga på. Först mina egna söner och nu mitt första barnbarn.

2013 blev ett år när generationerna knyts ihop.

Ivans födelse är den stora höjdpunkten under det år som gått. Det största som hänt mig sedan hans pappa och hans farbror föddes på 80-talet. Ivan är en klart lysande stjärna på min himmel. Snart föds en stjärna till när nästa barnbarn kommer till våren. Dubbel lycka, och nästa års stora höjdpunkt.

En annan höjdpunkt under året var att träffa mina avlägsna amerikanska släktingar när de besökte Sverige i början av juni. Det blev ett tillfälle att även möta andra släktingar här hemma, och som jag tidigare knappt kände till. Några generationer bakåt kommer vi från samma människor. Kanske kommer Ivan en dag långt in i framtiden att träffa efterlevande till mina kusiner, som då är hans avlägsna släktingar.

2013 blev också ett positivt år på andra sätt. Äntligen fick jag skriva boken om min förre arbetskamrat Tor Wiklund och hans bilder. Och jag har skrivit och gett ut en egen bok för släktforskare och som visade sig bli en succÃ©. Att andra läser det jag skriver och uppskattar det är en fantastiskt fin belöning.

På sorgesidan 2013 står de släktingar och andra i min närhet som lämnat jordelivet under året.

Gotlandsjul

För första gången i livet har jag firat jul på Gotland. Det var där vi samlades i år, barnen, deras pappa med sambo, äldste sonens svärföräldrar, barnbarnet och vi. En fin jul, på alla sätt.

Jag är Gotlandsfrälst sedan många år. 1976 eller 1977 var jag där första gången, då i september, och blev förtjust. Sedan var jag där på en jobbkonferens en hösthelg några år senare. 1982 var jag där för första gången sommartid, på cykelsemester med två väninnor.

Mina barns far har sin släkt på Gotland, och bor där själv nu, så det har blivit många besök där när barnen var små och så länge vi var gifta.

Gotland är en fin ö att vara på. Annorlunda växtlighet, ett annat landskap, oändliga vita stränder. Och så språket!

Några bilder från julens Gotlandsbesök:

Utsikt mot norr från Fårösund.

Några meter längre bort.

På juldagen gjorde vi en utflykt till Fårö. Första stoppet var raukfältet Digerhuvud, som är det största raukområdet. Ett mäktigt landskap. Maken fotograferade också så klart.

Det lilla fiskeläget Helgumannen med sjöbodarna på rad på stranden.

Helgumannen, med båtarna uppdragna. Det blåste isande kallt här.

Langhammars raukområde, denna iskalla juldag. Här finns Gotlands största rauk tror jag, den som är till vänster.

Precis så här magiskt vackert var det faktiskt vid Langhammar i skymningen på juldagen. Alldeles blått, och så den rosa strimman.

Vi åkte färjan över till Gotland. Jag har tidigare lärt mig lite om färjehistoria, och hittade dessa fotografier vid ingången till förliga salongen. En rad bilder som berättade om hur det var förr. Denna bild är från 60-talet tror jag, då man vinschade ombord bilarna. Det var långt innan man hade bilfärjor, när vi svenskar precis hade börjat åka på bilsemester.

Kokar julmarmelad

Stora julkoket är nu avklarat. I morgon återstår lite bakning.

I förrgår och idag har jag kokat marmelad. 21 små burkar marmelad, med elva olika smaker.

Det är lätt att koka marmelad. Koka bär och socker och blanda i smaksättningen. Gör marmeladprov. Klart!

Om man inte vill ha i artificiell pektin, vilket jag aldrig har, då behöver man ha något pektinrikt i marmeladen. Citron och lime är därför bra. Har man lingon eller vinbär så går det förmodligen bra utan citrusfrukt. Citron och lime skär jag i klyftor och skivar dem tunt. Sedan kokar jag skivorna med fruktkött i sockerlösning 15-20 minuter innan jag rör ner dem i marmeladblandningen. Annars kan skalen vara lite hårda.

Nu har jag ju gjort storkok av marmelad och då har jag haft en kastrull med kokad lime eller citron och använt delar av det till olika marmeladblandningar, i stället för att koka en lagom dos till varje marmeladsort.

Rationell marmeladkokning: Jag hade hela tiden två kok på gång samtidigt på spisen. Medan det ena kokade upp gjorde jag marmeladprov och skummade det som nästan var klart. Till vänster är det blåbär och lingon, till höger en av jordgubbsmarmeladerna.

Jag har inte följt några recept utan surfat runt på nätet och sett vilka smaker andra använder och sedan gjort min egen blandning. Socker har jag snålat lite med i början, för många marmelader tycker jag är lite för söta. I stället har jag smakat av efter hand. En hel del socker behövs för att det ska bli marmelad och inte rinnande sylt, så det är en smaksak hur man gör. Tack vare citrus eller pektinrika bär i varje sats har det gått bra.

Marmeladprov innebär att du sätter ett tefat i kylen en stund, häller upp en tesked av den kokande marmeladen och kyler ner det i kylskåpet. Prova efter några minuter om det stelnat. Är marmeladen fortfarande rinnig så koka en stund till.

Alla marmeladsatserna jag gjort nu är små, på mellan en halv och en liter bär ungefär. Jag har faktiskt inte mätt så noga. Ingen sats har gett mer än två normalstora marmeladburkar. Det kokar ihop mycket. Dessutom har alla bär varit i frysen sedan i sommar och höst. Bäst blir det nog med färska bär.

Många burkar marmelad blev det. För att hålla ordning på dem skrev jag upp vad jag blandade i varje sats och satte ett nummer på burkan. Nu när de kallnat ska jag göra lite snygga etiketter.

Tio av marmeladsorterna är på frukt och bär:

1. Rabarber smaksatt med riven ingefära och citron. Den blev ganska syrlig, kanske skulle jag haft i lite mer socker. Men jag tror att den blir god på blåmögelost.

2. Jordgubbar smaksatt med lime och koriander. En av mina favoriter, som jag också gjorde i somras. Jag har hackat färsk koriander som fått koka med från början.

3. Jordgubbar smaksatt med lime, whiskey och lite röda vinbär. Vinbären bryter av fint mot jordgubbarna.

4. Lingon och blåbär smaksatt med lime, citron och kanelstång. Jag var orolig för att den inte skulle stelna till marmelad men det gick bra.

5. Vita vinbär smaksatt med lite mullbär, citron och vanilj. Den blev mild men ändå med distinkt smak.

6. Röda och svarta vinbär med lite hallon. Det här känns som en sommarmarmelad mitt i vintern.

7. Hallon smaksatt med svarta vinbär och rabarber, citron och choklad. Använd mörk choklad. Bryt den i bitar och rör i den när det slutat koka, den ska bara smälta i marmeladen. En spännande smak tycker jag.

8. Äpple smaksatt med citron, kanelstång och nejlikor. Nejlikorna gjorde susen.

9. Vita vinbär smaksatt med lime, vanilj och koriander. Denna blev ganska syrlig.

10. Blåbär med lite lingon smaksatt med lime och portvin. Mild i smaken.

Rödlöken fick först koka i smör ungefär 20 minuter.

Den elfte marmeladen är rödlöksmarmelad. Det har jag aldrig gjort förut men länge tänkt att prova. Egentligen är det inte marmelad utan ett middagstillbehör till framför allt viltkött. Man kokar den skurna rödlöken i smör tills den mjuknar, sedan i med honung och vinäger, och så smaksätt på olika sätt. Jag blandade i lite lingon, champagnevinäger (hemgjord), rosmarin och tranbärsdricka. Jag kollade på sex olika recept för att få uppfattning om proportioner och sedan tog jag lite från varje.

Rödlöksmarmeladen ser ut ungefär som rödkål i färgen. Den är inte lika hållbar som annan marmelad, ungefär en månad håller den sig i kylen läste jag.

All den här marmeladen ska vi förstås inte äta själva, den ska fördelas till vänner och familj nu till jul. Så ni som träffar mig i jul, nu vet ni vad ni kommer att ha på frukostbordet framöver.

Landsbygdsromantik

En vanlig liten by på landet en grå höstdag.

Tidningen Land är viktig för oss på landsbygden. Även om mycket är intressant i tidningen så händer det att jag blir lite trött på den käcka landsbygdsromantiken i Land och andra livsstilsmagasin. Många artiklar handlar om folk som lämnat storstan, köpt en gård eller ett gammalt hus på landet och restaurerat ”varsamt och i gammal stil”, kanske öppnat någon lite gårdsbutik eller ett galleri eller har växtodling. Det är förstås jättegulligt och trevligt, men ger en alldeles för problemfri bild av livet på landet. Givetvis handlar detta om folk som har ekonomiska möjligheter att göra sådant här.

Artiklarna handlar förstås också ofta om dem som alltid bott på landet, inte bara dem som flyttat dit.

De landsbygdsproblem som tas upp beskriver nedlagda skolor och försämrad kommunal service, dålig mobiltäckning och annat sådant.

Men jag undrar var alla andra vanliga landsbygdsbor finns. De som bor kvar på landet för att de inte har råd att bo i stan eller inte vill flytta dit, de som är arbetslösa och kanske känner sig socialt isolerade på landet, de som inte har råd att rusta upp sina hus eller betala avgiften till bredbandsbolaget. De som lever vanliga liv i halvslitna villor.

Naturligtvis förstår jag att de människorna inte är intressanta för media, eftersom det är framgångssagor vi vill ha. Jag kan också inspireras av dem som öppnat kafÃ© i obygden, startat en fårgård eller dragit igång en byaförening. Men landsbygden rymmer så mycket mer än så, och som knappast kommer fram i mediebilden. Alla bor inte i fina gamla timmerhus med utsikt över tunet eller sjön. Alla har inte en släktgård att ta över.

Det är den romantiserade bilden av landsbygden och lantisarna som jag tycker är fel. Många gånger när jag läst en artikel så har jag undrat ”hur kunde han eller hon bara lämna jobbet i stan och flytta till landet?” Hur försörjer de sig, de som bryter upp? De som det inte gick så bra för, var finns de?

Själv är jag varken det ena eller det andra. Varken grönavågare, rik stadsbo eller någon som bara blivit kvar i byn. Jag trivs på landet och vill inte bo i stan igen. Men jag förnekar inte de problem det innebär. Eländiga vintervägar som gör att jag ibland känner att det är med livet som insats när jag åker till stan. Bristande service, som mer och mer försvinner. I fredags gick bussen för sista gången här. Tar mjölken slut innebär det att ta bilen en mil för att handla. Snöskottning och vildsvin som bökar upp gräsmattan. Brist på jobb.

Allt detta gör inte att jag vill flytta härifrån, men jag tycker inte att min bild av landsbygdslivet stämmer med den som visas upp i Land, och i andra landsbygdsromantiska livsstilsmagasin.

Att kunna gå direkt ut i markerna och plocka blåbär och kantareller, att kunna ställa mig vid vardagsrumsfönstret och titta ut över vatten och skog, det är sådant som uppväger. Jag älskar att bo på landet och är en genuin landsbygdsbo med torpare och bönder i mina rötter. Men jag tycker inte att man ska förneka problemen utan i stället se hela bilden, på gott och ont. Land är en viktig och mycket spridd tidning på landsbygden och en viktig förmedlare av bilden av landsbygden. Men den bilden känns inte alltid helt sann.

Sångerskans bok

I förra veckan intervjuade jag sångerskan Jessica Andersson med anledning av att hon kommer till Västervik på DiggilooturnÃ©n till sommaren. Det var ett svårt jobb att göra eftersom jag före intervjun inte hade en aning om vem hon är. Jag som inte har någon tv, jag följer inte med i nöjeslivet och det är säkert tio år sedan jag såg Melodifestivalen.

Mitt uppdrag var att ringa producenten Peter Krall om Diggiloo, och när vi pratat klart frågade han om jag ville prata med någon artist. Och då råkade det bli Jessica Andersson. Kanske för att hon fanns i närheten av hans telefon, men det vet jag inte.

Det känns alltid dumt att intervjua en känd person utan att vara påläst. Det tycker jag ingår för en reporter. Men den här gången var jag alltså oförberedd. Så jag frågade lite om turnÃ©livet, och det blev en trevlig pratstund. När jag efteråt googlade på henne fick jag ju klart för mig vem hon är. Och så såg jag att hon skrivit en bok om sin barndom med missbrukande föräldrar. Då blev jag nyfiken och skaffade hennes bok, som jag nu läst. Ja, den är ju skriven av Lena Katarina Swanberg, men det är hennes berättelse.

Boken heter ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var”, utgiven 2009.

Boken är intressant och ganska utlämnande, och man förstår mer hur det är att vara ett utsatt barn med en sådan uppväxt. Det är gripande och sorgligt, och sätter kanske hennes person i ett annat ljus än utan de här kunskaperna.