Tankarnas hotell

1675 halshöggs och brändes 71 personer på Bålberget i Torsåker i Ångermanland. De var alla anklagade för trolldom och dödsdömda som häxor. 65 av dem var kvinnor, från ung till gammal. En ansenlig del av socknarnas invånare. En av dem var Annika, mor till Olof och svärmor till Segrid. Segrids mor Malin är också anklagad och dömd.

Historien om häxprocessen i Torsåker är grunden till Therese Söderlinds bok Vägen mot Bålberget. Detta är en roman som utspelar sig både i nutid och historisk tid och har sin utgångspunkt i släktforskning och det som hände på 1600-talet.

Vi möter först Jacke och Veronica, far och dotter 1975, som går upp på Bålberget för att få veta mer om häxprocesserna. Jackes mor har sagt att de kommer från en kvinna som hette Malin och som klarade sig undan häxbränningen. Veronica söker i kyrkböckerna efter spåren bakåt men hittar inte denna Malin. Däremot ser hon att de kommer från häxjägaren själv, kaplanen Horneaus som var den som med stor nit satte dit alla dessa kvinnor för häxeri. Men Veronica nöjer sig inte med detta besked. Som vuxen tar hon upp släktforskningen igen och hittar till slut sin Malin.

Däremellan får vi läsa Malins egen berättelse, och på slutet knyts trådarna ihop när Malins dotter Segrids man Olof från granngården på ålderns höst berättar hur det var med allting.

Berättartekniskt är detta ett bra grepp. Vi förs mellan olika historiska epoker och för varje gång visas historien i ett nytt ljus. Att låta människor i nutid söka efter spåren bakåt ger en inramning som lyfter berättelsen.

Det är inte bara häxprocessen som är viktig i den här berättelsen. Bokens underliggande teman är föräldraskapets svårigheter, sex och kärlek, otrohet och vad som förs vidare i arven från generation till generation. Det mänskliga livet.

Det här är en bra och läsvärd bok, det tycker jag. Men jag stör mig lite på en del historiska felaktigheter och ett uppenbart räknefel. Det är småsaker egentligen, men blir ändå lite smolk i bägaren.

Jag gillar att författaren låter de historiska människorna använda ett för oss ganska vardagligt språk och inte har fallit i det påhittade arkaiska språkets fälla, som kan få en historisk roman att bara kännas så fel. De historiska ord hon använder är begripliga och känns rätt i sammanhanget.

Andra bloggar om: Therese Söderlind

”Jag har själv fyllt sextio år. Först nu kan jag berätta den historia från Samara och New York som jag föddes att bära”. Så lyder det sista stycket i Erik Erikssons bok Vårt hjärta dog i New York. Det är en oändligt gripande historia, om svårmoden och sorgen som arv.

Boken är både en dokumentär och en roman. Den handlar om författarens föräldrar och mor- och farföräldrar. Det väsentliga stämmer med verkligheten men berättelsen är utbyggd med allt det där som gör den till en god berättelse, men som vi inte kan veta. Och det är inte viktigt. Vi kan aldrig veta vad människor tänkt och sagt, men utan dessa inslag skulle berättelsen inte leva.

Erik Eriksson följer sina farföräldrar och morföräldrar från barndomen och framåt, liksom sina föräldrar. Farföräldrarna Hedvig och Karl Gustaf Eriksson kommer från fattiga förhållanden i Örebrotrakten och Eskilstuna. De möts mycket unga och Hedvig hinner arbeta några år i USA och sedan återvända hem innan hon får med sig Karl Gustaf dit, tillsammans med hans bror Fredrik. De stannar i Amerika i sex år och där föds flera av deras barn, bland andra Mauritz som 1937 blir författarens far.

I Samara vid Volgas strand i det inre av Ryssland växer Alvine Christensen och Oscar Peterson upp. Alvines far kommer från Danmark och och Oscars far från Sverige. De har kommit hit för att söka lyckan vid mitten av 1800-talet, gift sig med ryskor och blivit som ryssar. Alvines far är köpman, liksom hennes make Oscar. De tillhör den burgna borgerklassen i tsarens Ryssland. När bolsjevikerna tagit över flyr de till Sverige.

Sorgen och svårmodet finns i båda familjerna, och för alla inblandade innebär det tystnad och svårigheter att hantera sina känslor. Det är först när Erik Eriksson själv kommer upp i medelåldern som han förstår och kan ta till sig sin egen släkts historia, skriver han. Han har skrivit en väl sammanhållen berättelse, insiktsfull men också utlämnande.

För mig som släktforskare ger den också ytterligare inblickar i människors vardagsliv under andra halvan av 1800-talet och tiden i början av förra seklet. Det känns nära och gripbart och trovärdigt. En mycket läsvärd bok.

Andra bloggar om: Erik Eriksson, släktforskning