Nu har jag startat min blogg med hjälp av WordPress, och fört över alla gamla inlägg från min första blogg. Så allt före detta datum är före WordPress. Nu ska jag se om jag får till det som jag vill också.
Tid
Jag kan ju inte bara skriva i bloggen om hur lite tid jag har, även om det är så det känns just nu. Tid har vi ju hur mycket som helst, problemet är väl bara att vi försöker få den att räcka till alldeles för mycket. Uppsatsskrivandet fortskrider och detaljerna tar tid. Jag läser också en kompletteringskurs i sociologi som jag ska tenta på någon gång i maj och som jag nu läser till. Det är rolig läsning, men jag känner att jag knappt har tid att jobba. Men jobba måste man för att få mat på bordet och tak över huvudet. Det är givetvis inte så att jag bara jobbar för pengar, det är roligt också, men det skulle vara bra om det gick att jobba lite mindre ibland.
Uppsatsen
Tack för din omtanke, Harriet! Allt är som det ska, det är bara tiden som varit för knapp ett tag. Sedan påskhelgen har jag skrivit uppsats för brinnande livet, vid sidan om jobbet. I morgon ska vi till universitetet i Växjö och har förseminarium och i förra veckan skulle vi därför skicka uppsatsen till vår opponent. Och innan dess skulle den förstås vara så färdig det bara går att få den. Vi är två som skriver tillsammans på en 20-poängsuppsats och den är därför ganska omfattande. Av cirka 150 sidor i färdigt skick har vi nu skrivit 118 och det är en hel del småjusteringar efter varje gång man läst den. Imorgon får vi alltså kritik på den, förhoppningsvis både positiv och negativ, så att vi kan förbättra men också få ett hum om vad som är bra i den. Lite nervöst är det, vi vill ju inte tvingas skriva om den för det skulle kännas alltför betungande. I slutet av maj ska den vara helt färdig för slutseminarium och vi hoppas också slippa alltför mycket arbete med den efter det. Lite är det alltid, det har vi lärt oss. Snart hoppas jag också ha bytt till en WordPress-blogg, förhoppningsvis i helgen. Allt sådant där har jag skjutit åt sidan de senaste dagarna men i helgen måste jag göra något lite til lyst i alla fall, något som bara är för mitt höga nöjes skull.
Nu ligger ocskå Arvids nya hemsida ute. Den är snygg, mycket snygg.
Teater
Tänk att teater är så roligt! Trots att Hemsöborna är en i allra högsta grad tragisk historia var det väldigt roligt att se den på teatern här i Västervik ikväll. En mycket bra prestation av alla skådespelare. Anita Andersson är sååå duktig, både den här gången som madam Flod och i tidigare roller. Och Michel Asplund som Carlsson gör mycket bra ifrån sig. Det är en glädje att se så bra lokal teater, med många duktiga skådespelare. Att Einars och Linus scenografi vann är förståeligt, det var både snyggt och fiffigt, och väl anpassad till pjäsens innehåll. Affischen här har Einar också gjort.
Sladdhärvor
Det bästa med datorer är kommunikationsmöjligheterna. Det sämsta är sladdträsket. Alla dessa kablar och sladdar, var kommer de ifrån? Och var gör man av dem? Jag vet att det finns sladdsamlarrör att köpa, och sladdsamlande små dosor. Men det glömmer jag när jag är i affären. Och kan man stoppa i hur många kontakter som helst i två hål i väggen, via en förgreningskontakt? Strömkabel till dator, skrivare, scanner, skrivbordslampa, skärm, högtalare… det ena och det andra. Och så nätverkskabel, telefonsladd och alla usb-sladdar som via golvet går mellan plast- och plåtburkarna på och kring skrivbordet. De samlar damm också, dammråttorna anfaller väl snart… Hemmen är inte gjorda för detta, eluttagen är alldeles för få. Precis som i köket nu för tiden.
Individualism
”Om individualismen traditionellt handlade om att förverkliga sina planer handlar den idag mer om att vara någon särskild. Med det har följt snabbare behov av bekräftelse och en växande osäkerhet över sig själv när ingen långsiktig strävan längre håller oron borta.” De två meningarna läser jag idag i en bok och det fick mig verkligen att stanna upp. Det kändes som viktiga nyckelmeningar om nutiden, och jag kan egentligen bara hålla med författarna. Detta är något jag tänkt många gånger, att så många strävar efter att lyfta fram sig själv idag, det är ”jag, jag, jag…” och jag undrar ibland varför. Finns inte tillräcklig trygghet längre i ”vi”? Jag som nu hunnit bli en medelålders tant undrar vart solidaritet och gruppkänsla tagit vägen. Kanske finns det ändå, fast det inte verkar så?
Boken jag läst är ”Det sociala landskapet” av Göran Ahrne, Christine Romare och Matz Franzén och den har undertiteln: ”En sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet.” Första kapitlet heter ”Pannakaka och pizza”. Läs boken!
Stipendium
Tack för påskhälsningen, Harriet! Givetvis önskar jag både dig och alla andra en riktigt Glad Påsk och att vi alla får sol och ljumma vindar var vi än är. För oss känns det som om det vore dags att ta en tur ut till stugan och kolla läget. Vi har inte varit där sedan ett par veckor efter stormen, men har den stått i 200 år så ska den väl stå kvar än. Med den snö som varit i vår, och som fortfarande ligger kvar en hel del trots +12,6 grader idag, så har det troligen inte gått att komma fram eftersom ingen plogar fram till oss i skogen. Och vinterhelgerna blir det gärna att vi kurar inne när vädret inte lockar ut oss. Idag har vi också glatt oss särskilt åt yngste sonen som fick ta emot ett fint stipendium av Lions vid en ceremoni på torget i eftermiddag, mitt bland alla påskbarn och påskris. Det känns i hjärtat när det går bra för barna.
Flexibilitet
Invandrare är generellt mer välutbildade än andra svenskar men har ändå svårare för att få jobb. Om det resursslöseriet har jag läst i en kursbok (Hansen/Orban: Arbetslivet, Studentlitteratur 2002) i helgen, när jag låg däckad i soffan av en förkylning. Då läste jag också en del i en ny bok jag köpt om tips och trix i Photoshop, som jag tänker lära mig lite bättre.
Boken om arbetslivet var väldigt intressant. Här läste jag om både det historiska och nuet, om kön och ålder och social klass och mycket annat som påverkar våra möjligheter och förutsättningar på arbetsmarknaden. En av de saker som gör mig mest betänksam idag är de slimmade flexibla arbetsplatserna där det inte finns några marginaler utan man tar in folk på tidsbegränsade anställningar (kapitel 10 i boken) för att klara verksamheten. De är en buffert för arbetsgivarna, en stödtrupp som riskerar att bli ett B-lag på arbetsmarknaden. Hälften av de tidsbegränsat anställda har bara en arbetsgivare, mellan jobben är de arbetslösa. De bekostar alltså arbetsgivarens behov av flexibilitet.
Körkort
Idag firar vi yngste sonen som nu tagit körkort. Han klarade det på första uppkörningen fast han körde upp som privatist. Det är bra gjort! Körkortet är ytterligare en milstolpe på vägen mot vuxenlivet. Det går fort minsann.
Och får mig förstås att tänka på tidens flykt, som man gör vid sådana här tillfällen, när man kommit till mogen ålder. De flesta av oss människor vill ju gärna tro att vi är ungdomligare än vår biologiska ålder och vi strävar efter att behålla vår ungdomlighet så länge vi kan. Men ändå förändras vi. Förr i tiden då åkte jag kors och tvärs i världen och det bekymrade mig inte, det kändes naturligt. I söndags när jag skulle åka till Stockholm kändes det som ett äventyr. Jag vet inte om det är jag eller världen som har förändrats mest och som får mig att känna så. Säkert har jag blivit ängsligare med åren men världen har också blivit mer hotfull. Men det var fint i Stockholm.
Psykiskt sjuka
Folk går och är rädda för de psykiskt sjuka, rädda för att bli anfallna, misshandlade och dödade. och rädslan ökar visar gallupundersökningar. Men det är en försvinnande liten del av de psykiskt sjuka som är våldsamma. Av 338 456 våldsbrott begångan under åren 1988-2000 var det bara 5,2 procent som begicks av personer med schizofreni eller andra psykotiska sjukdomstillstånd. Men av dem som döms för mord eller dråp i Sverige lider mellan 20 och 25 procent av en psykossjukdom. Detta, och en hel del annat, fick jag veta vid ett seminarium hos RSMH i Stockholm i måndags. Uppgifterna kommer från docenten Martin Grann på Karolinska institutet.
Mycket av rädslan beror på oss i media, hur vi framställer de psykiskt sjuka. Lesley Hendersson är en sociolog i London som studerat detta. Under en mätperiod var det två tredjedelar av artiklar och inslag i media som handlade om psykiskt sjuka som framställde dem som våldsamma och farliga. Inte så konstigt att rädslan sprids. Vårt ansvar är stort. Detta var i England men troligen är förhållandena liknande i Sverige.