Tankarnas hotell

Mitt barnbarn

I helgen har vi varit i Stockholm och varit med på dopet av mitt första barnbarn. Han föddes den 29 april och är nu fyra och en halv månad. En stor krabat med mycket vilja och mycket muskler.

En helt underbar liten människa. Så social och glad, så rolig och så fin.

Jag blev så rörd där i Allhelgonakyrkan igår, när sonen med sambo kom in med lille Ivan och gick fram till dopfunten. Det var så fint.

Tiden går så fort. Det är ju inte länge sedan hans pappa var en liten krabat, glad och pigg och med mycket spring i benen.

Sedan i våras jobbar jag ibland på Västerviks-Tidningen som springvikarie, dvs rycker in när någon är sjuk. Det känns gammalt och vant och det är trevligt att komma tillbaka lite då och då. Framför allt att träffa arbetskamraterna igen.

I sommar har en del förändringar skett i redaktionslokalerna. Det har bland annat inneburit att ett skåp skulle tömmas. Skåpet innehöll min förre arbetskamrat Hasse Hjertqvists efterlämnade jobbpapper och diverse dokument. Det har legat där sedan strax efter att han gick bort i november 2007. Under många år gjorde han en lång rad historiska reportage om Västerviks stad, om folk, hus och företag. Han samlade på sig massor av underlag till dessa, och som i stort sett legat orörda i skåpet i sex år.

Nu har jag tagit hand om allt detta, i stället för att det ska slängas, i samråd med mina arbetskamrater. Det finns inte utrymme för analoga arkiv längre, allt finns ju digitalt idag.

Här finns information om många detaljer från Västerviks historia. Minneshäften, kopior på boksidor, gamla tidningar, bilder. Jag ska gå igenom allt en dag när jag får tid. Redan nu vet jag att det finns information där som jag kommer att använda på ett eller annat sätt.

Som historiskt intresserad har jag förstås samlat på mig en hel del hembygdsböcker och annat med lokal historia. Här finns mer.

Men det är på sätt och vis också ett sorgearbete att göra detta. Jag tänker mycket på Hasse, han var en kär vän och arbetskamrat som lämnade oss i förtid. Hans anteckningar, hans kaffefläckar på gamla manuspapper, hans understrykningar och markeringar, de blir som meddelanden till mig idag. Det känns vemodigt. Men jag kan inte bara kasta allt, och kanske just därför.

Många av Hasses historiska reportage om kvarteren i Västervik finns fortfarande samlade på VT:s webb.

Boken är här

Idag levererades de första tryckta exemplaren av vår nya bok.Tor Wiklunds bilder från 49 år som fotograf. Mina texter. Utgiven på Position förlag.

Det är en otrolig känsla att hålla den riktiga boken i handen, känna att den finns på riktigt, efter all denna tid vi jobbat med den. I sommar har det varit ett intensivt arbete in i det sista.

Tor har tagit många fantastiska bilder under sin yrkesverksamma tid. En liten del av dem är med i boken, och får nu ett längre liv än när de bara publicerats i tidningen. Det är de värda. Det tycker även Niklas Wrångberg som gjort en riktigt snygg bok.

Jag tror att det är den 18 september som den börjar säljas. Det är i alla fall då vi ska presentera den på Hultgrens bokhandel i Västervik på kvällen.

Det är så himla roligt att boken nu äntligen finns på riktigt. Redan när Tor gick i pension 2003 pratade vi om att göra en bok med hans bilder. Nu, äntligen, blev det av.

Historisk deckare

Den 7 november 1810 föll Metta Fock Ridderbielkes huvud på stupstocken. Åtta år tidigare hade hon anklagats för att ha dödat två av sina fyra barn och sin make med gift. Då dömdes hon till att sitta på Carlstens fästning ”på bekännelse”, det vill säga tills hon bekände. Det tog alltså åtta år. Metta Fock ska vara den enda kvinnan som suttit på Carlstens fästning i Marstrand.

Den här historien är förhållandevis välkänd idag. Trubaduren Stefan Andersson har gjort en ballad om henne och deckarförfattaren Ann Rosman har skrivit om henne i sin deckare Mercurium. Här väver hon in berättelsen i en nutida historia om en närstående släkt till Metta Fock. Två mord begås vid en maskerad på Carlstens fästning.

Historien om Metta Fock är sann, men inte den andra historien. Den behövs förstås för att göra boken till en deckare, men det hade varit lika intressant utan.

Ann Rosman tror på Metta Focks oskuld. Hur det var med det får vi förstås aldrig veta, men hon har läst vittnesprotokoll och dragit sin slutsats utifrån det. Jag är benägen att tro henne. Ann Rosman lägger skulden på Metta Focks makes släktingar. Inte att ha dödat någon, utan skulden till att Metta Fock över huvud taget anklagas och döms till döden.

Intervju med Ann Rosman.

I dödboken i Trävattna församling 1802 finns noteringarna om Metta Focks barn Clas Abraham och Charlotta Lovisa, samt hennes make Johan Henrik Fock. När barnen dör har prästen skrivit in sjukdom som dödsorsak men sedan maken dött och han ansågs förgiftad har dödsorsaken ändrats till förgiftad även för barnen. Källa: Arkiv Digital.

Under sin fångenskap fick inte Metta Fock ha tillgång till papper och penna.Men hon författade ändå en nådeansökan genom att brodera den på små tygbitar som hon sydde ihop. Hennes broderi finns på Nordiska Museet.

Till skafferiet

Det har varit ett bra skördeår i år. I våras satte jag fyra rader gul och röd lök och de har växt sig riktigt stora och fina. Ikväll skördade jag de som var kvar i landet. Vi har ätit en hel del i sommar, det här är nog en tredjedel av hela skörden.

Det är svårt att se hur stora de är, jag borde ha lagt en tändsticksask bredvid. De största är säkert 7-8 cm i diameter.

Rödbetorna har också blivit jättefina. Jag sådde bara en rad på en meter ungefär, jag trodde sniglarna skulle ta dem innan de hann bli stora nog för att klara sig. Men det gick bra. De har ungefär samma storlek som löken.

På vintern tycker jag om att göra rödbetssallad med äpple och lime. Vi får se om det är några rödbetor kvar när vintern kommer.

Nu har tomaterna börjat mogna och jag äter tomater i stort sett varje dag. Det här är bifftomaterna. De får mogna några dagar till innan jag skördar. De som är färdiga först är de små tomaterna, körsbärstomater och liknande sorter. Det syns några sådana i bakgrunden till höger. Vi har också börjat äta av de vanliga tomaterna, en gul sort som mognat de senaste dagarna, plus några plommontomater.

Det är många tomater på gång i år, men buskarna är mycket klenare än vanligt.

Från skogens skafferi har jag skördat lingon och blåbär. 1,6 liter blåbär och 2,5 liter lingon blev det i förrgår. Blåbären blev två burkar sylt igår, med lite lingon i eftersom de börjar bli övermogna. Lingonen blev fyra burkar lingonsylt idag.

På tryckeriet

Det närmar sig nu. Om några veckor kommer boken med Tor Wiklunds bilder och mina texter ut. Nu är tryckningen igång. Nu är det på riktigt.

Omslaget är tryckt.

Här ligger det högar med papper som ska bli böcker. En del av de svartvita sidorna är nu tryckta.

Att trycka boksidor med bilder är ett grannlaga arbete.

Jag har själv inte varit med på tryckeriet utan det är förläggaren Niklas Wrångberg som varit med på intaget där här om dagen.

Den 18 september ska boken presenteras på en bokafton på Hultgrens bokhandel i Västervik.

Om sorg och kärlek, liv och död

Sven-Olov Karlsson har skrivit en annorlunda bok, en bok full av sorg och kärlek, liv och död. Om hur det är att leva på landsbygden på riktigt. Den heter Italienaren men har inget med Italien att göra. Italienaren är vad farsan kallas, farsan till Peter och Sören från gården Svedden i den lilla byn Ålsvärta någonstans i Västmanland.

Det som gör boken annorlunda är tonen och tilltalet, språket som möter oss. Jag kan inte beskriva det, men det tilltalar mig. Det är rakt på och ändå kringelikrokigt. En stilistisk fullträff.

Men mest är det berättelsen som träffar mig i hjärtat.

Bokens huvudperson är Peter, 24 år och äldste sonen i familjen. Lillebror Sören är två år yngre. Pappa Karl-Erik är månskensbonde och bussreparatör. Och så är han svårt sjuk i cancer. Han går mot döden och det förstår vi ganska snart. Peter förstår det också, fast han inte vill det. Han åker hem till föräldrarna varje helg och hjälper till.

Familjen bor på en gammal släktgård och gamla farmor har inte varit död så många år. I närheten finns släktingarna, kusinerna, och alla är de som de är. Lite eljest, som man säger uppåt landet.

Åh, det är så bra berättat. Läs boken!

Fin skörd

I år har jag ovanligt riklig skörd i potatislandet. I alla fall känns det så.

Det här är potatis från ett enda potatisstånd. Det är gott och väl mer än vad som gick åt till middag till oss två idag, och då hade jag även tagit undan lite till sättpotatis.

Vilken sort det är vet jag inte, jag har lite blandpotatis i ena landet.

Nu kommer tomaterna också. Än är det inga mogna på mina plantor men det finns en hel del gröna. Kanske att det går att skörda om ett par veckor.

Jag har både körsbärstomater, bifftomater och vanliga tomater, totalt sju plantor. Det kommer tomater på alla plantor men själva plantorna är inte så frodiga som de brukar vara. Ändå har jag gjort som vanligt, med vattning gödsling, odlingsplats med mera. Det blir nog lite magrare skörd än vanligt, ser det ut som.

Edmund de Waal om en släkthistoria

Engelsmannen Edmund de Waals bok ”Haren med bärnstensögonen” kom ut 2010 och finns nu i billig pocket. Det är en släkthistoria från Europa, främst under 1900-talet.

Jag är barnsligt förtjust i att läsa släkthistorier.

Edmund de Waal är keramiker och författare. Hans farfars farfar var vetehandlare i Odessa vid mitten av 1800-talet och blev omåttligt rik på vetehandeln. På 1860-talet flyttade familjen till Wien där de byggde sig palats och startade bank. Några ättlingar bosatte sig i Paris, andra på andra håll i Europas städer.

Familjen är judisk. I Wien drabbas de förstås av judeförföljelserna före och under andra världskriget och förlorar hela sin Â förmögenhet. Men de flesta överlever med hjälp av andra släktingar.

Historien kretsar kring en samling små japanska föremål, som kallas netsuker, och som går i arv på krokiga vägar för att till slut hamna hos Edmund de Waal i London i vår tid. Han följer netsukerna på vägen genom släkten och historien.

Det är en storslagen berättelse, känslosam och mycket välskriven. Väl värd att läsas.

Snart är boken klar

Nu har jag skrivit klart manuset till den senaste boken, den om Tor Wiklunds bilder från hans 49 år som pressfotograf. Den blir väldigt fin, om jag får säga det själv. Det beror så klart på alla hans fina bilder.

Nu ska både Tor själv, förläggaren Niklas Wrångberg på Position Förlag och jag gå igenom texterna innan det är dags för tryckning. I början av september ska boken finnas till salu.

Det här är ett av bokens uppslag. Det är potatisplockare i Almvik som han fotograferade 1970. De här bilderna blev senare en utställning. Klicka på bilden så ser du den i större format och kan läsa texten.

Det är ett privilegium att få göra en sådan här bok, att få vara med och skriva den. Så intressant och roligt, och så mycket lokal historia som finns i hans bilder.

Tor började fotografera tidningsbilder 1954 och gick i pension från Västerviks-Tidningen 2003. Vi var arbetskamrater i nio år, och gjorde många reportage ihop.