En spionhistoria

2011 debuterade Magnus Montelius med boken ”Mannen från Albanien”. En mycket bra debut. Finns i pocket.

Det är en spionhistoria från 60- och 70-talet men som sträcker sig fram till 1992, då bokens berättelse utspelar sig. Den är trovärdig och spännande, med en väl genomarbetad bakgrund och med gestalter som vi kan förstå och ha medkänsla med. Bra personbeskrivningar. En riktigt mogen debut.

Huvudperson är Tobias Meijtens, journalist på ett veckomagasin. Av en slump råkar han komma till platsen för ett mord på en albansk medborgare i Stockholm, en man som nyligen anlänt till Sverige. Men det visar sig snart vara mycket mer komplicerat än vid första anblicken.

Tillsammans med sin kollega Natalie Petrini drar han på jakt för att avslöja ett stort bedrägeri som fortgått i decennier i samhällets högre politiska  kretsar. Två män har felaktigt utpekats som spioner, för att skydda den riktige förrädaren. Nu vill Tobias Meijtens och Natalie Petrini ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Det gör de också.

Berättelsen om deras jakt är en riktig bladvändare, en bok som man kan försaka nattsömnen för.

Ett märkligt telefonsamtal

”Hej! Det är jag som är Palmemördaren som du skriver om.” Så lät det en gång när jag svarade i telefonen på jobbet på VT, en sommardag för flera år sedan. Troligen var det 2007. Det var efter att jag hade skrivit en recension om en av de deckare som Leif GW Persson skrivit om Palmemordet, och som tv-serien ”En pilgrims död” bygger på.

Vad gör man med en sådan öppning på ett telefonsamtal? Jag lyssnade, men visste förstås inte vad jag skulle säga. Han berättade att han är den polis som pekas ut av Leif G W Persson i böckerna, att han nu blivit pensionär och bosatt sig i vårt utgivningsområde. Därför hade han läst just det jag skrev.

Han sa sitt namn och vi pratade en stund. Jag hörde senare av ett par kollegor som kände till att den här mannen fanns med det namn han sa och att han faktiskt är pensionerad polis.

När man som journalist får ett sådant samtal så vill man både tro att det är en heltokig människa, och att allt det där är sant som han säger. Det finns de två extremerna, och vad som helst kan ju vara möjligt.

Givetvis är det ett telefonsamtal som jag aldrig glömmer. Men det var enda gången vi talades vid och om han är kvar här i trakten vet jag inte. Inte heller har jag den blekaste aning om ifall det ligger något i utpekandet. Det Jan GW Persson har skrivit är fiktion, en serie deckare. Eller hur? Eller…?Inte kan man peka ut en mördare i en deckare?

När det gäller en sådan här sak kan jag inte tro, jag kan bara konstatera att den här mannen ringde till mig (om det nu verkligen var han…?) och sa precis så där. Och att det är ett av de mest överraskande telefonsamtal jag fått under min tid på tidningen.

Tv-serien är bra gjord, tycker jag. Mycket sevärd.

Det destruktiva näthatet

Hur kan man tro att nätet på något sätt inte är verkligheten? Och att man kan bära sig åt hur som helst där? Igår såg jag på en liten del av Uppdrag Granskning om näthatet, och det väcker så väldigt starka känslor av obehag. Faktiskt var detta en bidragande orsak till att jag lämnade mitt jobb på tidningen förra året, även om det inte alls var huvudskälet.

Då jobbade jag som webbredaktör, vilket jag hade gjort sedan 2006. I jobbet ingick att moderera kommentarer till tidningsartiklarna på webben. Det var ibland riktigt obehagligt att läsa vad folk skrev, även om jag tog bort det från webben. De hemska uttrycken kom ju in i mitt medvetande och ibland var det väldigt svårt att få ut dem igen. Det var en destruktiv och deprimerande del av mitt jobb.

Och så finns det de nu som säger ”oj, blev hon ledsen när jag skrev så?”. Vad tänker de med?

Dessutom fick jag ju kritik riktat mot mig själv också, när jag följde våra regler och tog bort kommentarer. Tänk att man inte kan fatta att yttrandefrihet inte inbegriper förtal och kränkande uttryck! Det värsta var de få som ringde till mig också och ville få mig att ändra modereringen. Det är obehagligt att prata med människor som sprider sådan skit. Särskilt minns jag en man som bara inte kunde ta in att det gick att ha en annan åsikt än den han själv hade, och säkert har fortfarande. Så otrevlig och så självgod.

Jag ska inte sprida något näthat så klart, men det väcker fortfarande obehag när jag tänker på det. Vilka rent ut sagt elaka människor det finns. Att man kan på något sätt vinna egen tillfredsställelse på att förstöra för andra.

Det låter banalt och enkelt, men sprid godhet i stället så får du godhet tillbaka.

Mera snö

snö

Hugga ved. Skotta snö. Hugga ved. Skotta snö. Hugga mer ved. Förkylning. Och mer snö.

Så där rullar det på i vinter. Den snön som kom tidigt smälte bort till stor del, men inte helt. Den blev skitig och ful, men igår och idag har det kommit ny snö. Minst en decimeter, kanske mer. Och mer ska komma, enligt väderprognosen.

snö

Så här såg det ut i eftermiddags hemmavid. Sedan dess har det fortsatt snöa, och det blåser också. Det är en snökanon från nordost på gång, en sådan som vi får hit då och då, och inte så sällan blir vi insnöade ett tag.

snö

Allting är inbäddat i snö. Nästan lite sorgligt på något sätt. Men det dröjer väl inte så länge till förrän värmen kommer tillbaka, jag tror att halva vintern har gått nu.

Vi klarar oss bra även om vi skulle bli insnöade några dagar. Gott om björkved till kakelugnsbrasorna och massor av mat i frys och kyl.

Själv har jag suttit inne en stor delen av dagen och hållit på med släktforskning. Då glömmer jag tid och rum.

 

Ett år i frihet

tulpaner

För exakt ett år sedan, den första februari 2012, slutade jag min fasta anställning på Västerviks-Tidningen för att bli frilans. Då hade jag arbetat där sedan 1994, i drygt 17 år, de sista sex åren som webbredaktör. Givetvis måste jag nu summera det år i frihet som gått sedan dess.

För visst är det en frihet att inte vara anställd, att bestämma själv vad man ska göra. Eller? Det är ju också en frihet från fast inkomst och trygg ekonomi. Självklart hade jag övervägt grundligt vad som skulle hända om jag fullföljde det jag ville. Jag är en ganska ekonomiskt lagd person som vill ha koll, så budget och prognos ingick i mitt beslutsunderlag.

Det största skälet till att jag valde att sluta var att jag vill ha en lugnare arbetstakt och jobba lite mindre. Sedan 80-talet hade jag då jobbat lite mer än hundra procent år ut och år in och kvällar och helger var en ständig stress att hinna med allt annat jag ville göra. Jag har alltid varit engagerad i diverse projekt och är dessutom en föreningsmänniska som gillar att vara aktiv ihop med människor med samma intresse som jag själv har. Och hur klämmer man in alla ambitioner både på jobbet och fritiden? Med bara ett liv till hands?

Frilansjobbandet har gått bra, även om det är en svacka i och med lågkonjunkturen just nu. Jag har skrivit många artiklar till olika kunder men har också haft några udda men mycket intressanta uppdrag. Ett innebar företagsdokumentation i skrift, något som passade mig alldeles utmärkt, men som jag inte hade haft en tanke på förrän det uppenbarade sig. Så tack för det!Smultronbodaboken

Mitt allra första uppdrag var att skriva en bok. I september gavs den ut. Den handlar om fårgården Smultronboda i Stora Björka. Så himla kul det var att skriva den och vad mycket jag lärde mig om får! Det var detta uppdrag som avgjorde att jag bestämde mig för att lämna min fasta anställning för frilansjobb. Och nu har jag fått smak på att skriva böcker, så fler ska det bli. Just nu är det tre på gång, inom helt olika områden.

Som en grund hade jag också uppdraget som timlärare i webbpublicering på journalistutbildningen på Ädelfors folkhögskola. Sedan 2010 hade jag varit tjänstledig på deltid för att arbeta på skolan periodvis. Det är en tvåårig utbildning och min tid där motsvarade ungefär en tredjedels tjänst under skolterminerna. Ett roligt och intressant jobb som jag verkligen gillar. Det är kul att arbeta med ungdomar och få användning för mina yrkeskunskaper. Tyvärr ska den här utbildningen läggas ner 2014, det dystra beskedet kom i november. Naturligtvis går det aldrig att ta något för givet, men att det skulle bli så här trodde jag förstås inte för ett år sedan.

Det är ju detta som är en del av friheten. Osäkerheten och otryggheten, att man inte vet vad som väntar runt hörnet. Så är det ju för alla egenföretagare.

Så nu tar jag nya tag och funderar mycket på vad jag ska göra i stället.

Mitt allra största intresse är släktforskning. Jag tycker att det är det roligaste jag någonsin gjort. Så det skulle jag gärna syssla med hela tiden.

För ett år sedan tänkte jag att det kanske skulle gå att få uppdrag inom släktforskning, och vägen till det är förstås marknadsföring via en hemsida, så jag skaffade domänen slaktforskaren.se. Jag tänkte mig detta som en liten bisyssla, och det är precis vad det blev. Marknaden är ju inte så stor, för de som är intresserade gör det ju själva. Men släktforskningen har också lett till en del annat. Bland annat håller jag nu kurser, både om släktforskning och om att skriva för sin släkt.

kakelugn

Vi bor på landet, vid en havsvik i Östersjön, och det har också bidragit till mitt beslut att bli frilans. Jag vill gärna vara hemma och arbeta, slippa åka de där milen in till stan varje dag utan i stället kunna gå ut på baksidan och titta ut över vattnet och dricka förmiddagskaffe sommatid. Eller sitta inne och skriva framför brasan i kakelugnen nu på vintern. Livet är fint här.

Min summering blir att jag fått det ungefär som jag ville. Jag har jobbat 70-80 procent skulle jag tro, och hunnit med en del i trädgården och mycket släktforskning.

Mer 1930-tal

”Men så finns ju det här nya sättet att predika ut i tomma intet” konstaterar Hedda Langmark i Sigrid Combüchens damroman Spill. Som alla ni andra säkert läst för ett par år sedan men jag inte kommit till skott med förrän nu.

Det är väl det där internettet hon menar, den 83-åriga Hedda i boken. Att berätta på sin hemsida om sig själv och vad man tycker, som hennes gamle bror Tom i berättelsen gör. En ganska träffande beskrivning kanske. Och som också kan passa in på Twitter, Facebook och andra delar av internet. Visst känns det ibland som om man står på ett öde torg och ”predikar”.

Boken är jättebra. Det tycker jag, precis som de allra flesta andra som läst den. Jag läste den nu för att jag var sugen på att läsa mer om slutet av 1930-talet, som även Kristina Sandberg skriver om. Det är samma år, 1938 och 1939, som i hennes Att föda ett barn.

Det är trevligt med en bra bok när man är förkyld och inte riktigt orkar med så mycket aktiviteter. Men det går väl över. Fast med en bra bok i handen kan jag stå ut.

Änglavakt

Meddelande till Svevia:
”I tisdags var det bara ren tur, eller kanske änglavakt, att jag klarade mig undan med livet i behåll på vägen. Jag körde från den nya rondellen väster om Målilla i Kalmar län mot den gamla rondellen i Målilla samhälle. På ett ställe där vägen svänger går den under en vägbro, jag tror att vägen ovanpå kanske går till det gamla sanatoriet.
När jag kom fram till vägbron låg det massor med snömodd på vägbanan. Grå och skitig snömodd, så förmodligen har den ramlat ner från vägbron ovanför. Där fick jag sladd på bilen och åkte först ner mot snövallen på höger sida, fick rätat upp bilen och då sladdade den över på vänster sida, tvärs över vägen och snurrade ett halvt varv. När bilen äntligen stannade stod jag åt andra hållet på motstående vägbana och med sidan av bilen mot den upplogade snövallen. Hade jag fått ett möte där hade det bara blivit mos av mig och bilen.
Jag körde inte särskilt fort. Det är 90-väg men jag tror att jag höll omkring 70.
Jag tycker att ni ska undersöka om snömodden kom uppifrån vägbron, och i så fall se till att det inte kan ramla ner snö där. Det kan rädda liv.
Vänliga hälsningar,
Eva Johansson”

Detta skickade jag till Svevia ikväll. Det har gått några dagar nu sedan det hände. Jag körde hem direkt, jag hade åtta mil kvar, och det gick bra även om jag var skakig och förmodligen lite i chock. Men jag var totalt slut när jag kom hem. Efteråt trodde jag att det skulle försvinna, men jag tänker på det ofta, särskilt på kvällarna.

Det var totalt hemskt att uppleva att jag inte hade den minsta kontroll på bilen, den körde som den ville själv. Jag vågade inte titta om det kom något möte, jag bara koncentrerade mig på att försöka få stopp på bilen. Men ingen mötande trafik, och det blev skillnaden på liv och död.Nu förstår jag hur lätt en olycka kan ske.

Dagen efter körde jag till stan och hem. Allt gick bra, även om det kändes lite otäckt. Men jag måste köra bil eftersom vi bor på landet, och hade jag inte kört direkt så hade jag kanske inte vågat sedan.

Läs Kristina Sandberg!

Vilken bra bok hon skrivit, Kristina Sandberg! ”Att föda ett barn” är första delen i en planerad trilogi, del två heter ”Sörja för de sina” och har redan kommit ut. Den ska jag snart läsa också.

Det som gör att boken är så bra är både hennes språkliga stil och ämnet. Hon skriver inifrån huvudpersonen Maj, det är hela tiden henne vi följer och man nästan hör hennes tankar så som författaren berättar. Kristina Sandberg tränger verkligen in i hennes känslor och vänder dem ut och in för oss. Det är en alldeles egen stil och mycket bra gjort.

Maj är hemmafru, och det här är en kvinna som inte har några ambitioner att egentligen vara något annat heller. Året är 1938 i Örnsköldsvik, det är sommar och den 20-åriga servitrisen Maj följer med sin väninna med pojkvän på en blindträff med Tomas. Egentligen är det Erik hon vill ha, han som finns hemma i Östersund. Men Maj blir med barn med Tomas, andra gången de träffas, och sedan gifter de sig. Som man gjorde då. Tomas är betydligt äldre, och är frånskild. Han är fabrikör Berglund, yngste sonen i en stor syskonskara som driver en skinnfabrik tillsammans.

Det är svårt för Maj att vara gift och fångad i ett mönster där hon både gör sitt bästa men ändå inte riktigt passar in. Men ger upp, det gör hon inte.

Läs om Maj!

Det är uppenbart att Kristina Sandberg är väl påläst om den tiden vid krigsutbrottet, hur man levde då. Kläder, mat, hushållet med mera. Jag tror att det var så det var.

Insnöade igen

Idag tar vi oss inte hemifrån. Snön har fallit sedan igår och fortsätter falla. Det ska den visst göra till någon gång fram i natt och sedan kan det bli uppehåll ett tag innan det kommer ny snö igen i nästa vecka.

Det är den beryktade snökanonen från nordost som kommit. SMHI förklarar att snökanonen är snöbyar som kommer in med kall luft från Östersjön. Det är vanligast vid kusten från Västervik till Mönsterås, och från Hälsingland till Uppland. Som till exempel vintrarna 1985 och 1987. De glömmer vi aldrig, vi som bor här i Västervikstrakten. Då hade vi meterhöga drivor och kom inte ut genom dörren på morgonen utan fick ta vägen genom köksfönstret.

Bilden till höger är en skärmdump från norska vädertjänsten YR för en liten stund sedan. Ju mörkare blått ju mer snö. Snöbyarna rör sig här längs kusten det närmaste dygnet, lite fram och tillbaka så de drar inte bort.

Nu är klockan drygt halvtre och jag har redan skottat tre gånger idag. Fler gånger lär det bli. Det är tur att vi inte måste in till stan eller någon annanstans för det går inte idag, inte med vår bil i alla fall, trots vinterdäck.

snö

Så här såg det ut från vardagsrumsfönstret på förmiddagen. Och så ser det fortfarande ut. Mer och mer snö faller.

snö

Vår väg ut till landsvägen för en halvtimme sedan. Grannen, som har en jeep med fyrhjulsdrift, har åkt iväg men vi som har en vanlig bil ger oss inte ut i detta. Dessutom är det väldigt halt ute på landsvägen och även på E22 har jag hört idag. Det blåser rejält och då blir vägen extra hal när den skrapats blank och snön blåser över vägen.

När jag hämtade posten förut höll jag på att halka omkull, trots att jag har broddar på kängorna. Våra brevlådor är ute vid landsvägen. Plogbilen har varit och skrapat bort snön på vägen i morse och även vid brevlådorna. Sedan har nysnön fallit och under den är det glansis, fast man inte ser det.

Vår väg, från landsvägen och in på vår gård, plogas av en annan granne så fort han har tid. Nu hör jag honom här ute.

God sallad

rödbetsallad

Snart blir det middag. Då ska vi äta sådan här rödbetssallad. Den är jättegod, frisk i smaken och enkel att göra. Receptet kommer från Eva-Lis Mattsson och finns med i Smultronbodaboken.

Jag gjorde den på nyårsafton och vi blev väldigt förtjusta i den allihop.

Råriven rödbetsallad med äpplen och limemarinerade russin

4-6 mellanstora rödbetor
2 syrliga matäpplen
1,5 dl russin
1 limefrukt
Häll upp russinen i en rymlig skål, dela limefrukten och pressa ur saften och så mycket du kan av fruktköttet ur halvorna över russinen. Låt det dra i någon timme.
Tvätta och skala rödbetorna och riv dem på den grova delen av järnet.
Skala och riv äpplena på samma sätt och vänd ihop det rivna med de limemarinerade russinen i sitt spad.

Man blir förstås illröd om fingrarna av att skala och riva rödbetor. Vill du slippa det så använd en plastpåse eller engångshandskar om du har. Själv bryr jag mig inte så mycket om det, det försvinner efter hand.