Ska veden räcka?

Så här mycket ved har vi i pannrummet just nu, sedan jag fyllde den högra delen på förmiddagen. Frågan är hur länge det räcker. Det måste räcka minst tio dagar, och helst i två veckor.

Jag vet inte hur mycket det är, men troligen omkring en kubikmeter. I vedskjulen har vi runt tio kubikmeter kvar nu, och det ska räcka hela vintern och våren. Förhoppningsvis. Allt beror på hur kall vinter vi får i år.

Det är lite svårt att veta exakt hur mycket ved som går åt på ett år. När vi flyttade in här 2009 sa den förra hyresgästen att det brukade gå åt omkring 30 kubikmeter per år. Men för oss har det gått ungefär 28.

Vi köper kapad och klyvd ved från en gård, och den levereras hos oss. De säljer 15 kubik åt gången och vi köper två gånger om året, höst och vår. Men eftersom det inte riktigt gått åt 30 kubik per år har vi ackumulerat ved efter hand och i höstas, när vi egentligen skulle köpt ett nytt lass, hade vi så pass mycket kvar att vi räknade med att det skulle räcka fram till nästa försommar. Dessutom hade vi då inte plats nog för att få in 15 kubik till i våra vedskjul. Så vi hoppade över höstens leverans. Nu ser det ut att bli på håret om det ska räcka tills ny ved kan levereras.

Problemet är att man inte får torr ved vid leveransen utan sur ved. Det vill säga så pass ny att den inte hunnit torka. Helst ska den ligga till midsommar innan vi eldar med den.

Vi har en del björkved, som vi sorterat undan för att ha till kakelugnarna. I värsta fall får vi elda med den i pannan om det kniper.

Faldbakken skriver deckare

Den norske författaren Knut Faldbakken har hoppat på deckartrenden. Tjuvarna är hans tredje och den handlar om ett lite rörigt brott. Tre människor, två män och en kvinna, är inblandade i en planering av ett brott. De vaktar på varandra och har en maktbalans sinsemellan som förskjuts åt olika håll under bokens gång. Genom en avlägsen släkting dras polisen Jonfinn Valmann och hans sambo, tillika poliskollega, Anita Hegg in i brottshändelserna.

Det är en ganska knepig historia. Vi får följa både poliserna och de tre brottslingarna som jag-personer, och de verkar vara psykopater alla tre. De tror alla tre att de har planeringen i sin hand, men ingen vet riktigt vad den andra vet och gör. De lurar varandra och väntar ut varandra. Händelseförloppet inbegriper både misshandel, tortyr och våld.

Den är ganska bra. Jag gillar att man får olika perspektiv på berättelsen och den är inte så förutsägbar, även om man ibland kan ana vad som väntar.

2013

Årets första dag. På senare år har jag tagit för vana att dokumentera hur min värld ser ut just den här dagen. Idag är den grå och trist, med smältande skitig snö längs med vägkanterna. Jag önskar mig en gnistrande vacker vinterdag, men det får bli en annan gång.

I natt hade vi +7,4 grader vid halvtvåtiden. Vid lunchtid idag hade temperaturen sjunkit till +5 och det ska bli ett par minusgrader den kommande natten.

nyårsdagen 2013

Grå himmel idag. Snö är på väg att smälta på vattensjuka gärden. Tjälen i jorden gör att smältvattnet inte rinner undan.

Det blev en promenad på landsvägen i eftermiddag, nästan i skymningen. Det var ingen idé att gå in i skogen för där riskerar man att trampa ner sig i något vattenhål under snön. Här och där är det skare, men lika ofta ger snön med sig.

nyårsdagen 2013

Även om det är grått och trist blir naturen aldrig ful.

nyårsdagen 2013

Dikena är vattenfyllda.

nyårsdagen 2013

Mot norr har solen inte smält isen än.

nyårsdagen 2013

Mossan är grön och fin.

nyårsdagen 2013

Grå himmel med tjocka moln blir nästan vacker i skymningsljus.

Hugger ved

ved

Idag har jag huggit ved i ett par timmar. En trevlig sysselsättning, som jag verkligen gillar.

I pannan kan vi elda med ganska stora vedträn så den veden behöver vi sällan hugga, även om det händer. Björkveden sparar vi till eldning i kakelugnarna och då ska det inte vara så stora vedträn, utan lite mer som de här. Dessutom hugger jag några i mindre pinnar för att ha som tändved.

Vi köper kapad och klyvd ved i 15 kubikmeter åt gången, som regel två gånger per år. Det är blandved och brukar innehålla en hel del björkved. Den sorterar jag undan för att ha till kakelugnseldningen, och vi har en ganska stor hög med björkved nu. En del av den veden behöver alltså huggas.

ved

Resultatet av en del av dagens vedhuggning blev detta. Stora björkvedträn med knaggar i, det vill säga med avhuggna grenfästen, är ibland för svåra att klyva så de får gå i pannan. Jag gör alltid ett försök först, och ofta går det att ”skala av” någon bit eller två, men själva knaggen är svår att hugga sig igenom. Ingen idé att försöka för mycket, då riskerar jag bara att hugga snett och hugga mig i foten i stället. Det har varit nära ett par gånger, så numera är jag ganska försiktig.

ved

Vi gillar att elda i kakelugnarna, så det går åt en del björkved. För att få upp värmen ordentligt i kakelugnen, så att den är riktigt varm men inte överhettad, tror jag att det går åt ungefär en halv sådan här vanlig vedkorg med björkved, eller lite drygt.

För att björkveden ska vara riktigt torr och fin får den först ligga och torka i vedskjulet minst ett halvår, ofta längre. Fortlöpande tar jag in björkved som mellanlagras i pannrummet, för att vara helt torr när vi ska elda med den. Där brukar vi har fyra-fem banankartonger med björkved stående, och därifrån tar vi upp veden i lägenheten. Det som jag har huggit idag kommer vi inte att elda med förrän om några veckor, med den här logistiken.

Efter björkveden högg jag lite tyre. Tyre är vedträn av fur som är väldigt rika på kåda. De dryper av kåda. Det gyllenbruna i pinnarna är kådan i träet. Kåda brinner väldigt bra så tyre använder man som tändved. Det ska vara pinnar, inte hela vedträn, då blir det för mycket och kan säkert få pannan att explodera, för det flammar upp rejält. Tyrepinnarna på bilden kommer från ett enda vedträ och vi har massor av tyrevedträn. Alldeles för mycket, jag vet inte hur vi ska göra av med dem. Det räcker med en tyrepinne för att tända upp en brasa i pannan eller i kakelugnen.

Skafte backe

Sjön Hjältemaren ligger i Skaftet. Det är en från början liten sjö som dämts upp och gjorts mycket större för ungefär hundra år sedan. Bredvid sjön gick den gamla landsvägen på 1700-talet, ungefär där dagens landsväg går men betydligt lägre. Vägen från Helgerum kommer upp på berget vid sidan om sjön. Här låg Skafte backe.

Skafte backe

Skafte backe är en riktigt brant backe. Idag är det en infart till en fastighet men på 1700-talet var detta landsvägen. Bakom ett hus uppe i backen finns rester kvar av den gamla landsvägen.

Bilderna är från i våras, nu ligger det snö här.

Det var i Skafte backe någon i början av 1730-talet som Anna Cederflycht på Helgerum blev så osams med maken att hon klev ur vagnen i ilska och lovade att aldrig se honom mer. Det löftet höll hon.

Läs mer om Skafte backe och Anna Cederflycht på min sida om Västrums socken.

 

 

Släktforskaren

För ett tag sedan skaffade jag en egen blogg till släktforskningen, Släktforskarens blogg. Den kopplar jag i sin tur ihop med min släktforskningssajt Släktforskaren där jag skriver om släktforskning. Jag håller också på med att skriva en skrivhandledning för släktforskare, för att inspirera och hjälpa igång den som släktforskar att skriva sin släktberättelse. Den ska heta Skriv för din släkt! och har sin grund i en skrivarcirkel jag hållit i vinter. Förhoppningsvis blir det fler sådana studiecirklar. En distanskurs har jag tänkt att sätta ihop också, när handledningen är klar.

Det är mycket nu. Mycket släktforskning i alla fall, det som är det roligaste jag vet.

Och i dagarna har jag fått kontakt med avlägsna amerikanska släktingar till min mor. Spännande!

Den sista vilan

Svante. Hasse. Lennart. Och nu Bertil. Leden av gamla kollegor tunnas ut. Under de senaste sju-åtta åren har vi följt fyra avlidna redaktionsmedlemmar till sin sista vila.

Det är sorgligt, men samtidigt fint att vi människor skapat oss en sådan kultur att vi vid en ceremoni kan ta farväl av en avliden. En begravning är ett avslut, en viktig del i processen när en person lämnat jordelivet. Ett samhälle som inte tar hand om sina döda är ingen civilisation, har jag läst.

Ju äldre jag blir, ju fler begravningar blir det. Det är naturligt. Vi ska alla dö.

Idag, i kyrkan, tänkte jag också på de tidigare döda och de tomrum de lämnar efter sig. Svante och alla hans historier, som fortfarande berättas på redaktionen. Hasse och hans stadsreportage, som lever än i en bok. Lennart, med alla planer som tog ett abrupt slut en augustidag. Och nu Bertil som fått ro efter sin sjukdomstid. Människor som jag arbetat tillsammans med på Västerviks-Tidningens redaktion, år efter år, på gott och på ont. Som det är i vardagslivet på ett jobb. Men det blir aldrig så igen.

Lort-Sverige 1938

Vi som släktforskar vill få kött på benen. Vi vill veta mer om livet under den tid vi släktforskar om. Hur människor levde och bodde, deras levnadsvillkor och vardagsliv. Det finns en mängd intressant litteratur i ämnena folklivsforskning, historia och etnografi.

Sommarhalvåret 1938 reste radiojournalisten Lubbe Nordström runt i Sverige och undersökte bostadsförhållandena på landsbygden, tillsammans med teknikern Axel Hedin.

Färden gick från Stockholm, ner genom Östergötland till Småland och Skåne, uppåt igen via Halland, Mellansverige, till Norrland och så hemåt igen. Det blev en serie radioreportage och boken Lort-Sverige. Här skildras övergången från det fattiga Sverige till det välmående Sverige, som väntade runt knuten. Vi var redan inne i folkhemsbygget, men levde till stor del fortfarande i elände.

Lubbe Nordström 1938
Lubbe Nordström dokumenterade Lort-Sverige 1938.

Snart har det gått 75 år sedan dess. Boken är fortfarande mycket känd och gjorde verkligen avtryck i sin tid.

Den här boken är intressant för oss släktforskare eftersom den ger en så stark bild av den tidens Sverige, och hur människorna på landet levde då. Landsbygden får liv.

Socialdemokraterna regerade sedan valet 1932 men hade inte majoritet. Därför hade man ingått sitt kohandelsavtal med Bondeförbundet, för att kunna ta sig ur 30-talskrisen och i stället bygga upp folkhemmet. En del i detta var bostadsförbättringsbidragen, för att folket skulle få människovärdiga bostäder. Om man kunde satsa en del pengar själv fick man bidrag att antingen bygga nytt eller bygga om och restaurera.

Många bodde riktigt eländigt, efter flera fattiga år och försämrad ekonomi i Sverige de första decennierna under 1900-talet. Förslumningen hade pågått länge.

Lubbe Nordström beskriver målande hur folk bor.

Inget vatten inne, och inte heller avlopp. I de många stugorna utan centralvärme tränger man ihop sig hela familjen i köket, och möjligen också i kammarn, om det finns spis där. Man bor alltså trångt, och med bristande hygien sprids sjukdomar och dålig hälsa. Och inte vädrade man heller, för att inte släppa ut den lilla värmen man hade. Lungtuberkulosen tog många unga liv.

På en del håll var bostadshuset fortfarande hopbyggt med fähuset, som i äldre tider. Och det var inte ovanligt att drängkammarn fanns i en avbalkning av lagården.

De fattiga kvinnorna med barn hemma var utarbetade eftersom hemmet var svårskött och tungt, och många arbetade för att överleva ekonomiskt. Utan dagens barnomsorg och arbetsbesparande maskiner var det ett evigt slit. Pigorna var på väg att försvinna, de som tidigare gjort hushållsarbetet möjligt, eftersom de unga flickorna sökte sig till industrin och städerna.

Det var ett lortigt och snuskigt Sverige han mötte, där man ännu levde kvar i det gamla.

Lubbe Nordström och Axel Hedin kommer till den ena dragiga och lusiga stugan efter den andra, med uppruttna väggar, drypande av fukt och mögel. Och kalla.

De fattigas bostäder hade till stor del inte underhållits de senaste decennierna.

Någonstans i södra Sverige beskriver han vad det luktar i en litet eländigt småbrukarhem vid vägen: ”barnkiss, potta, fläskos från spisen, sura kläder, lagård, allt som var fattigdom, snusk, bedrövlighet.”

Samtidigt växte det nya Sverige fram, i industrisamhällena och förorterna, och jämförelsen mellan bra och dåligt var lätt att göra. Plötsligt fick man upp ögonen för hur man kunde ha det. Och vi får en helhetsbild av landsbygdslivet tack vare de goda exemplen bredvid de dåliga.

Även om mina föräldrar berättat en del om deras uppväxt under 30-talet ger det här en betydligt mer sammansatt bild av livet då. Man måste också komma ihåg att boken är skriven i en annan tid, där till exempel dagens miljömedvetenhet inte fanns.

Tomaterna mognar i köket

Tomater

Tomaterna hänger på ett snöre i taket och mognar. Jag tog in de sista för kanske en månad sedan, åtminstone innan vi fick frost, som vi hade i oktober. Låter man dem sitta kvar på kvistarna och får hänga upp och ner så mognar de fint. Några middagar till ska de nog räcka till.

För många år sedan, när jag bodde i ett hus med källare som hade fönster, då tog jag in större delen av tomatplantorna och hängde dem upp och ner i källaren på hösten. Det fungerade bra, vi kunde ha tomater en bra bit in på vintern.

Jag har aldrig haft växthus och då mognar tomaterna så sent. Kommer frosten tidigt på hösten kan det finnas en hel del omogna tomater kvar, och då är detta ett bra sätt att slippa få dem förstörda.