Tankarnas hotell

Tomaterna växer

Mina tomater växer fint i år. Jag har en planta med bifftomater (den till vänster) och flera med körsbärstomater (till höger). Även en planta vanlig tomat blev det i år, men den satte jag ganska sent så den har bara blommor än.

Just nu är det gott om både blommor och små gröna tomater så jag har gott hopp om bra skörd. Precis som de flesta växter så gillar de den här sommaren med ömsom sol och ömsom regna. Allt frodas.

Ju mer de växer ju mer stöd behöver plantorna, så till slut blir det ett ganska intrikat system av snören och stödpinnar. Jag har dem i odlingslådor intill husväggen och har satt en trälist som sticker upp i varje hörn på odlingslådan, och ger stabilitet. Tomater är slingerväxter och kan bli riktigt långa har jag sett i andras växthus.

Jag planterade tomaterna den 3 juni. Då såg de ut så här.

Nu har de blivit så här stora. Den längsta är en och halv meter ungefär. Jag måste ta fram saxen och klippa gräset runt kanterna snart, ser jag. Man blir lätt hemmablind.

Snigelsommar

Mördarsniglarna har invaderat vår trädgård. Det gjorde de redan för två år sedan men så många som vi haft i år har vi aldrig haft förr. Och så verkar det vara på många håll i år.

Läs om mördarsnigelåret 2012.

Så ser de ut. Ungefär som svarta sniglar men bruna, i alla möjliga nyanser. På kvällarna väller de fram i trädgården och på gångarna runt om här.

Det här är ingen ovanlig syn. Tio mördarsniglar på en liten yta på grusvägen nedanför tomten.

Vi dödar dem. Det är hemskt och deprimerande att döda levande varelser. Men de äter upp allt de kommer åt om man inte dödar dem. Och vi gör det snabbt. Varje snigel kan visst på en säsong lägga 400 ägg, som blir sniglar och i sin tur lägger 400 ägg, som blir sniglar och… Det blir många till slut.

Vi tar flera hundra varje kväll, och det bara kommer nya hela tiden.

Så här ser det ut i persiljelandet i sommar. Det mesta har sniglarna ätit upp. De blå kornen är snigelmedel, dvs järnsulfat. Sniglarna äter det, känner sig mätta och äter sedan inte mer utan lägger sig och dör. Om det verkligen fungerar vet jag inte för de kryper ju iväg innan de dör.

Tidigare i sommar blev det kortslutning i en utomhuskontakt för att det hade krupit in sniglar i den och jordfelsbrytaren hade slagit till, så ena grannen hade inget lyse när hon kom hem på kvällen.

Nu är jag trött på mördarsniglar.

Färskpotatis från landet

Så ser den ut, min potatis från trädgårdslandet. Den är av sorten Maria, en tidig sort.Â Smakar förstås jättegott. Inte mycket kan mäta sig med skörd från eget land.

Det är första gången jag tagit upp potatis i år. Den första maj satte jag och det växte bra i maj när det var så varmt. Sedan har det regnat och varit kallare i omgångar så den var inte klar till midsommar. Den ska blomma innan man tar upp den och helst ska man vänta två veckor efter blomningen säger min pappa. Hade jag behövt så hade jag tagit upp tidigare, men nu blev det först idag.

Det är egentligen inget bra odlarår i år även om det växer bra. Mördarsniglarna äter så mycket, de kommer i mängder varenda natt och trots att vi dödar hundratals varje kväll är det ingen hejd på dem.

Jag brukar odla mycket slätbladig persilja och använda i stället för sallad. I år har de ätit upp mer än hälften av all persilja. De har ätit upp det mesta av min dill och sallad. Jag strör ut järnsulfat men det hjälper inte mycket. Potatisen har de inte varit på och inte så mycket på jordgubbarna heller. Jordgubbarna är det jag fått mest av i sommar.

Det känns inte så trevligt att äta mat från landet som inte tillagas, eftersom vi inte vet om sniglarna varit på den. Därför har det blivit en hel del jordgubbssylt i år, och den lilla persilja jag skördat har gått i grytan.

Lite tröstlöst är det. Och deprimerande att gå och döda levande varelser varenda dag, även om det är mördarsniglar.

Andra bloggar om: mördarsniglar, odling, potatis

Kirurg och enäggstvilling

Oj, vilken bra bok jag läst! ”Skära för sten” av Abraham Verghese. Rekommenderas varmt.

Den handlar om ett enäggstvillingpar som föds 1954 i Addis Abeba i Etiopien, Marion och Shiva Stone. Deras mor är en indisk nunna, mary Josph Praise, som dör vid förlossningen. Deras far är en engelsk läkare. Båda föräldrarna arbetar på Missing Hospital. Vid födseln och moderns död blir fadern Thomas Stone så utom sig att han flyr från både sjukhuset och Etiopien och sina nyfödda barn. De tas om hand av två andra läkare på sjukhuset, en gynekolog och en allmänläkare som gifter sig när de ofrivilligt får bilda familj. Tvillingarna växer upp mycket älskade av sina fosterföräldrar och andra på sjukhuset men saknaden efter den döda modern och den försvunne fadern finns där ändå.

Båda tvillingarna blir läkare som sin far och som sina fosterföräldrar.

Svåra händelser gör att de som vuxna måste skiljas åt. En viktig roll spelar Genet, en flicka som växer upp tillsammans med dem på sjukhusområdet.

Detta är en så varm och kärleksfull roman med mycket livskunskap, och fantastisk berättarglädje. En mycket bra och gripande berättelse. Läs den!

Släktforskningssafari

I de södra delarna av Småland, i trakten av Tingsryd och Långasjö, har en stor del av mina barns fars släkt bott fram till tidigt 1900-tal. Detta har jag släktforskat om sedan förra året. Nu har jag sett flera av de gårdar och torp och platser där de bott och levt. Och träffat ättlingar från andra släktgrenar. Det är fantastiskt att få uppleva.

I tre dagar har jag åkt runt på småvägar i skogarna och längs sjöarna, tillsammans med en tapper väninna, och hittat mycket mer än jag trodde var möjligt. Det har gått tack vare stor hjälp av snälla människor i grannskapet och i hembygdsföreningarna. Framför allt vill jag tacka Älmeboda hembygdsförenings medlemmar och Karin Ursberg i Urshult.

Kajsalyckan var en backstuga i Östergöl i Älmeboda socken. Här bodde systrarna Emma, Johanna och Kajsa Johansdotter och deras föräldrar under senare halvan av 1800-talet. Då hette det Hallen. Idag finns det bara rester av grunden kvar från potatiskällaren och husets raserade murstock. En torpinventering gjordes 1958 och sedan sattes skylten upp. Johanna är mina barns farmors mormors mor.

Rössmåla Lillegård 2:3 i Urshults socken. Huset byggdes av Jon Bengtsson efter laga skiftet på 1860-talet. Hans far köpte gården 1840 och familjen flyttade hit från Jämshög i Blekinge. Då var Jon fyra år. Han dog 1897, men hade sålt gården 1884. Jon är mina barns farmors morfars far.

Rusthållargården Hunshult på Sirkön i Urshults socken. Gården ägdes och brukades av Peter Jonasson under större delen av 1800-talet. Han levde 1789-1880. Den vänstra delen av huset är från före hans tid, den högra delen byggdes till av hans son Peter Johan Petersson. Idag ägs den av Peter Jonassons sonsons dotterdotters dotter. Peter Jonasson är mina barns fars farmors morfars morfar. Här sov vi i natt. Det blev en höjdpunkt för mig, som läst och skrivit så mycket om Peter Jonasson.

Att resan blev av är tack vare 93-åriga Karin Ursberg i Urshult. I maj gjorde jag ett första försök att hitta Rössmåla Lillegård och stannade vid kyrkan i Urshult för att kolla kartan. Då kom en bil med en äldre dam och parkerade vid oss och jag passade på att fråga om hon kände till gården. Det gjorde hon inte, men när jag berättade mitt ärende och vilka jag forskat om visade det sig att hennes morfar och mina barns farmors morfar var kusiner. Gemensam anfader är Peter Jonasson i Hunshult. Tala om lyckträff!!

Inte nog med detta, hon bjöd in mig och lovade visa mig Hunshult om jag kom ner en annan gång. Vilket jag nu gjort. Och tack vare henne fick vi övernatta i Peter Jonassons gamla hus. Vilka fantastiska människor det finns!

Harry Martinson och Holje

Harry Martinson berättar i Nässlorna blomma om sin barndom som utackorderad på socknen sedan hans far dött och hans mor övergett sina barn och emigrerat till Amerika. Det här var på 1910-talet i Jämshögs socken i Blekinge. De barn som saknade försörjare (föräldrar eller andra släktingar) skickades ut till de sockenbor som tog emot dem för den lägsta ersättningen. Detta fortsatte ända in på 1920-talet, tror jag.

Boken ger en bild av situationen för det utackorderade barnet. Jag tror att jag läste boken på gymnasiet för länge sedan men har nu läst om den, både för att läsa om en situation som jag stött på under min egen släktforskning och för att Harry Martinsons släkt sammanfaller med mina barns släkt mycket långt tillbaka i tiden.

Harry Martinsons farmors mormor hette Hanna Larsdotter och var född 1768 i Jämshögs socken. Hon var gift med båtsmannen Jon Johansson Kulle. Hannas syster Bengta Larsdotter var född 1771 och gift med båtsmannen Jon Erlandsson Grim. Bengta är mina barns farmors morfars farfars mor. Jag är övertygad om att det finns tusentals människor till i Sverige som har liknande släktskap med samma personer.

Bengta och Jon fick tre barn. En av dem är Bengt, född 1807. Han gifte sig 1834 med Kerstin Ingemarsdotter. Både hennes far och farfar var båtsmän i Jämshögs socken.

Vigselnotisen i Jämshögs kyrkbok. Källa: Arkiv Digital EI:1 sid 13.

1836 föddes sonen Jon. Fyra år senare flyttade familjen till gården Rössmåla Lillegård i Urshults socken i södra Småland. Här växte Jon upp. 1897 dog han, 60 år gammal. Då hade han blivit far till elva barn, varit gift fyra gånger, blivit änkling tre gånger och skilt sig en gång. De fyra barnen från det sista äktenskapet var fortfarande små, mellan fyra och tio år gamla, vid hans död. Syskonskaran skingrades då, precis som Harry Martinsons. En av flickorna kom till sin storebror Magni Jonsson i Väckelsång, Jons son i hans andra äktenskap. Magni var då 26 år gammal och var gift och hade själv barn. Det är han som sedan blev morfar till mina barns farmor.

När Jon föddes 1836 ägde hans far gården Holje nr 21 i Jämshögs socken, där alla gårdar hade ett nummer. Den här gården låg på en udde i södra delen av sjön Halen, där det idag finns en camping och ett friluftsområde. För en månad sedan var maken och jag här och såg oss omkring, på jakt efter rester av denna gård. Det är i trakterna här, och väster om sjön Halen, som Harry Martinson växer upp och han skriver om sjön i Nässlorna blomma.

Här, på udden i sjön Halen, ligger gården Holje nr 21.

Vi letade efter spår från den gård eller torp som ska ha funnits här för 200 år sedan men hittade inget.

Jon Bengtssons liv och familj har jag fördjupat mig i nu i vår, som examensuppgift på en fortsättningskurs i släktforskning på Mittuniversitetet. Grundkursen läste jag 2010. Då handlade det om forskning i kyrkböcker, nu om forskning i andra arkiv. Den här gången har jag mest letat i Lantmäteriets arkiv med gamla kartor och skiftesprotokoll, och läst bouppteckningar och mantalslängder. En del uppgifter om båtsmännen kommer från Maj-Britt Sundins bok om båtsmän i Jämshögs socken.

Släktforskningen kan ta en på vindlande vägar i Sverige och i historien. Jag upphör aldrig att fascineras av detta. På köpet har jag nu återupptäckt Harry Martinson, som jag inte läst sedan min ungdom. Då uppfattade jag honom kanske på ett annat sätt, när det var mer pliktläsning på gymnasiet. Idag fastnar jag för hans vackra språk. Till exempel skriver han: ”Vid stättan stod fem drängar och sex pigor: kraftiga drängar, högbarmade pigor. De stod och vädrade sitt ordförråd, berättade historier och försökte klunga ihop sig till lite glädje i natten.” Och han beskriver doften av nykokt morgonkaffe som ”lukten av minnen av kaffe”. Om sockenbarnet Martin skriver han: ”Han slog ner ögonen, en ledsen rysning gick honom över pannan. Han hade bara behövt bli slapp i ögonen och det skulle ha trillat fram gråt.” Läs Harry Martinson!

Nu ska jag fortsätta med Vägen ut, som är hans fortsättning på Nässlorna blomma och som skildrar hans ungdomstid.

Den gamla Tackjärnsvägen

Tack vare min snälla granne har jag idag varit ute på trevligheter i hembygden. Vi åkte till Sutaremåla där det finns en liten handelsträdgård, för att köpa några plantor. För att ta sig dit får man åka kilometer efter kilometer på fina gamla grusvägar långt bort i skogen och bland hagarna. Det var mitt första besök här.

På väg till Sutaremåla passerar man Brunnsö och den gamla Tackjärnsvägen. Den har jag läst om tidigare men inte sett förut.Bilden är från vägen söderut från Brunnsö, mot Kvällinge.

Vid Brunnsö ligger en kraftstation, alldeles intill Kallernäs. Det är vackert här.

Tackjärnsvägen är den gamla vägen mellan Tovehult och Ankarsrums bruk, där tackjärnet fraktades på 1700- och 1800-talet. Den har antingen byggts under bergsrådet Cederbaums tid på Helgerum, eller funnits tidigare och att han låtit förbättra den.

Läs mer om Tackjärnsvägen på min sida om Västrums socken.

Språkpolisen är i arbete

Den 2 juni kom boken Nostalgisk återblick från Tjust, skriven av Niklas Wrångberg i Västervik, utgiven på hans förlag Position. Det är en riktigt kul och intressant bok, där han visar hur livet framställs i reklam och annonser i Tjust (dvs ungefär Västerviks kommun) under åren 1920-1979. Niklas har gått igenom både gamla Västerviks-Tidningen och annan media, men har också med gamla neonskyltar, vykort och varumärken från den här tiden. Alltså höga nostalgipoäng.

För mig blev detta mitt första uppdrag som textcoach i min frilansverksamhet, och ett väldigt roligt uppdrag. Jag har gått igenom Niklas text, kollat språkriktighet (inte bara stavning och grammatik) och gjort en del förslag på andra ändringar som han tagit ställning till. Från alla mina år som skrivande reporter vet jag hur svårt man har att korrekturläsa sin egen text. Man vet ju vad det ska stå, och då är det detta man ser när man läser. Därför är det bra att nya ögon ser ens text före publicering. Det har jag själv mycket nytta av, och hoppas få fler sådana här uppdrag för att kunna hjälpa andra skribenter.

Den första februari övergick jag till frilansarbete men har inte marknadsfört mig särskilt hårt. Jag har inte haft så mycket tid till det, tack vare att jag jobbat en hel del. Men jag måste förstås berätta om detta, och visa vad jag gör.

Utöver arbetet med boken har jag skrivit några enstaka artiklar plus en serie på 15 artiklar till en näringslivsbroschyr. Här har jag samlat några länkar till arbetsprover.

Parallellt med detta arbetar jag med att skriva en bok. Det är ingen deckare, som många tror när jag berättar att jag skriver bok, utan en fackbok. Enligt planen ska den ges ut till hösten. Att skriva en fackbok är något jag verkligen gillar, att få grotta ner mig i ett ämne och vända och vrida på det från alla håll, och berätta om det för kommande läsare. Den boken fortsätter jag att arbeta med under sommaren, även om jag ska ha lite semester också.

Exempel på uppslag i Niklas Wrångbergs bok:

Odlingsrapport

Grödan den gror minsann den här försommaren. Soligt och varmt i maj, och sedan ömsom regn och ömsom sol. Det älskar växterna. Allt växer i trädgårdslanden. Åtminstone det som inte mördarsniglarna äter upp.

Potatisen har blivit stor nu, efter en dryg månad. Men några blommor syns inte än så någon potatis till midsommar blir det nog inte.

Men jordgubbar kan det bli. Karten är gröna nu. De kan bli gott om jordgubbar i år, det är mycket blommor.

En del av löken satte jag ihop med den första potatisen 1 maj. Nu har den gröna fina blast. Det är både rödlök och gul lök.

Dillen är ännu späd och liten. Mördarsniglarna gillar den och har ätit upp en del redan.

Mördarsniglarna gillar rödbetsblast också, och har ätit upp de flesta som kommit upp hittills. Det är några enstaka kvar. Vi mördar sniglar varenda kväll, ofta flera hundra per dag. Ibland är jag benägen att ge upp.

Årets tomater planterade jag den 3 juni. I år har jag sex plantor i mina odlingslådor, plus en aubergine.

Kristina Ohlsson: Änglavakter

Deckaren Änglavakter av Kristina Ohlsson har fått mycket beröm, och med rätta. Den är spännande. Hon kan verkligen berätta. Bra driv, bra språk, intressant intrig, riktiga människor som inte är stereotyper. Men en sak undrar jag över: motivet. Jag förstår inte riktigt var hon har motivet i historien. Kanske bara galenskap, men det verkar för enkelt, att man skulle mörda bara för att man är galen.

Kanske är det bättre med detta i hennes andra böcker. Jag kommer säkert att läsa någon mer, för som helhet är det en bra deckare.

Läs mer om boken på t ex Adlibris.