Raggarliv

Det fanns de som svimmade i biosalongen på grund av de realistiska scenerna när filmen visades i Stockholm. Det här var 1960 och filmaren Kit Colfach i Västervik ville få ungdomar att inte vara så vårdslösa i trafiken. Därför gjorde han filmen ”Susanne” som nu blivit en kultfilm om dåtidens raggarliv. Den spelades in 1959.

Filmens huvudperson är tonårsflickan Susanne, spelad av Susanne Ulfsäter.

Nu har jag sett filmen igen, och till och med två gånger på raken den här gången. Första gången var i slutet av 90-talet, för när den kom på bio var jag för liten för sådant här. Filmen finns numera på dvd och då ingår ett kommentarsspår där Susanne Ulfsäter kommenterar filmen tillsammans med sin dotter Lotten Sundgren som är filmjournalist. Kommentarerna gjordes för ett par år sedan, så de ser på den i dagens ljus.

Historien är så här: Susanne är en ung skötsam flicka i en fin familj, men hennes föräldrar har inte så mycket tid för henne. Så träffar hon raggaren Olle och efter en festkväll krockar de i hög fart med en bil en tidig sommarmorgon. Den andre föraren dör och både Susanne och Olle skadas svårt. Olle som kör bilen har druckit, han kör i ganska hög fart och de har inga bilbälten.

De realistiska scenerna, som vi idag nog inte reagerar lika mycket inför, är närbilder på de skadade ungdomarna och den döde i bilen, men också riktiga operationsbilder från sjukhuset och ganska utdragna scener, så man kommer inte undan.

Så här ser det ut efter olyckan. Susanne ligger medvetslös på grusvägen. Olle hukar bakom henne med svåra smärtor. Det visar sig sedan att han bland annat spräckt mjälten. I den svarta PV:n sitter den döde mannen. Där står Susannes kompis Bibbi och hennes pojkvän, som kommit till olycksplatsen. Ungdomarnas bil är den röda till höger. Snart springer Bibbi till huset i bakgrunden och ringer efter hjälp. Huset är den ena flygeln på Nygård strax utanför Västervik, på vägen mot Vassbäck och Ytterhult. Husen finns kvar och på höger sida går infarten till Vassbäcks odlingar idag.

Bilderna från filmen här har jag tagit på min skärm nu. Jag hoppas att jag inte bryter mot någon upphovsrättslag. Filmen är ganska kornig, men lite bättre än så här när man ser den i dvd-spelaren.

Båda ungdomarna tillfrisknar  men det tar sin tid. Susanne har fått skallskador och efter olyckan får hon en personlighetsförändring så att hon i stället blir utagerande och promiskuös. Nu börjar hon leva raggarliv på allvar, med alkohol, sex och rock ’n roll, och snart blir hon med barn med Olle. Efter ett misslyckat abortförsök gifter de sig och hon föder barnet. Men hon är olycklig och hatar sitt nya instängda liv. Det tar nästan en ände med förskräckelse men vänder till slut.

Kit Colfach var läkare, kirurg på Västerviks sjukhus, och ville verkligen nå fram med sitt budskap för att slippa få in så många trafikskadade ungdomar på sjukhuset och rädda dras liv. Med all sannolikhet lyckades han också. Filmen fick väldigt stor uppmärksamhet, och med rätta. Läs i Västerviks-Tidningen om premiären i mars 1960. På bloggen The StarChief kan man läsa i tidningen Se om filmpremiären.

Idag är det framför allt en film som är sevärd för att den visar både ungdomslivet precis som det var då, för drygt 50 år sedan, och Västervik med omgivningar. Jag, som kom hit 1981, har ju aldrig sett detta annat än på enstaka bilder. Det är många fina stadsscener i filmen:

susanne

Susanne och hennes kompis har tagit aktersnurran till stan för att köpa tidning och glass i Fiskarehamnen. Där sitter Olle på en bänk med raggarbrudarna och när Susanne inte får igång snurran kommer han för att hjälpa till. Idag är promenadstråket här utbyggt med en träbrygga, men bänkarna finns kvar (fast nya förstås). Två av husen i bakgrunden är rivna sedan länge.  Huset längst till höger har varit tullkammare.

susanne

Här går Bibbi och Susanne på en av de mindre gatorna ner mot Gamlebyviken, kanske Fabriksgatan eller Skolgatan.

Susanne

Västervik sommaren 1959, Olle och Susanne i den röda bilen. Men vilken gata är detta? Kanske Strömsgatan?

Susanne

Den här röda och vita Volvo Amazonen har jag sett på nära håll flera gånger. Den ägs av Olle Blomberg i Västervik och han är med och staterar som raggare i filmen, en stilig ung man med svart mustasch. Olle var jag arbetskamrat med några år innan han gick i pension från VT/Ekblads i slutet av 90-talet. Så vitt jag vet har han kvar bilen fortfarande, den gör han sig knappast av med. Han köpte den som ny i slutet av 50-talet och han har berättat att han senare fick dispens att använda ljuset på taket, när det blivit förbjudet, eftersom den ingår i bilen som är helt i originalskick.

Ja, det är en riktig nostalgikick att se den här filmen. Och väldigt roligt att höra Susanne Ulfsäter själv berätta om hur det gick till. I Västervik berättas ju en del historier om den här filmen och vad som hände runt inspelningen, och allt är nog inte sant.

2005 kom det en intressant bok om raggarlivet, och där filmen ”Susanne” är en viktig del. Boken skrev jag om i VT  då, och här.

Andra bloggar om: , ,

Baptisterna i Marby

Nu i vår har Mittuniversitetet ordnat en fortsättning på släktforskningskursen jag läste hösten 2010. Det är lika intressant med denna som den förra.

Idag har jag hållit på hela dagen med den första inlämningsuppgiften. Den är samma för alla kursdeltagare. Sedan kommer en större examensuppgift där var och en gör sin egen forskning efter eget val. Men nu ska vi tillsammans kartlägga de människor som flyttade från Dalarna i slutet av 1850-talet till Hallens och Marby socknar i Jämtland. Många av dem var baptister och i Jämtland bildade de den första baptistförsamlingen i Marby 1857.

De var en grupp på ungefär 30 vuxna och en hel del barn som gjorde den här flytten de sista åren på 1850-talet. Några få av dem finns redan dokumenterade av släktforskare.Till exempel här.

I vår uppgift ska vi gå igenom kyrkoarkiven, ta fram var de kom ifrån, var de bosatte sig i Jämtland och vilka de var. Sedan ska vi följa en av dem och kartlägga den personen. Utöver kyrkböckerna ska vi använda oss av sockenstämmoprotokoll, bouppteckningar och gamla kartor.

Sådant här är jättespännande och intressant tycker jag. Nästan lika roligt som att forska om min egen släkt, men framför allt att få lära mig mer. Arkivletandet är så fängslande och ibland kan man fynda. Till exempel en liten anteckning som visar något av den här människans karaktär eller särskilda levnadsbetingelser.

Kvinnan jag följer från vaggan till graven heter Karin Larsdotter. Hon föddes 1824 i Våmhus och dog 1900 i Hallen. Jag har funderat mycket på hennes liv de här dagarna, och det kändes riktigt sorgligt när jag till slut nådde fram till hennes död.

Dessutom är det intressant med den tidiga frikyrkohistorien. 1858 avskaffades konventikelplakatet och det blev tillåtet att bekänna sig till en annan tro än Svenska kyrkans. Men det tog uppenbarligen lång tid för prästerna att acceptera detta, det tycker jag mig se i uppgifterna om hennes liv.

Vinterved

-20 i morse när jag gick upp och +17 inne. Nu går det åt mycket ved för att hålla kylan ute. När vi väl eldat får vi snart upp värmen, och solen hjälper till också. Men vi måste underhålla värmen och elda flera gånger om dagen i pannan. Annars eldar vi normalt morgon och kväll under vintern. Fast vi har ju inte haft några normala vintrar sedan vi flyttade hit för tre år sedan. Men ligger temperaturen runt nollan eller strax under räcker det med morgon- och kvällseldning.

Det gäller att ha flyt i vedhanteringen när det går åt så mycket.

Två gånger om året köper vi ett lass på 15 kubikmeter ved. Det lämpas ut på gården och sedan staplar vi det i våra vedskjul. Där ligger det och torkar tills det ska användas.

Näste steg i processen är att köra in veden i pannrummet. Det är särskilt viktigt på vintern, för att man helst inte ska elda med kall och fuktig ved. Dessutom är det ju bekvämare att ha veden till hands i pannrummet tidiga morgnar och sena kvällar.

Lastpallen är min bästa vän. När vi flyttat hit byggde vi två vedbås av lastpallar vid ena väggen i pannrummet. Där staplar vi  veden:

ved

Bilden är tagen i befintligt ljus med mobilen så den är ganska kornig. Bredvid vedbåsen står kartonger med björkved och stickor. Stickor har vi för att tända med. Björkveden tar vi in här för att ha torr ved till kakelugnarna. Båsen är nog rakare än de ser ut på bilden, på grund av perspektivet. Men lite bågnar de.

Jag vet inte hur mycket ved som går in i båsen, men kanske är det en kubikmeter tillsammans.

ved

För att fylla ett bås går det åt fem sådana här lass ved på pulkan, eller fyra lass med skottkärra. När det är så här kallt går det inte att köra med skottkärran för gummit i däcket fryser och blir stelt. Så det är jättebra med pulkan, som jag fått av en arbetskamrat. Med pulkan är det också lättare att komma intill källartrappan. Det tar ungefär en halvtimme att fylla ett bås med ved.

Två fulla bås med ved räcker 8-10 dagar när det är så här kallt.

Niceville

Kathryn Stockett har lyckats skriva en riktig feel-good-bok om ett förfärligt ämne, nämligen rasismen i den amerikanska södern. I boken ”Niceville” berättar hon om svarta hembiträden i vita hem i Jackson, Missisippi. Och det är en riktigt trevlig och varm berättelse, trots att den visar så mycket grymhet. Men hon lyckas förmedla hopp och framtidstro i en egentligen mycket dyster och nedbrytande miljö.

Boken har blivit en riktig succé, och det förstår jag.

Den utspelar sig 1962-64. Det är medborgarrättsrörelsens stora år. Martin Luther King håller sitt välkända tal och president Kennedy mördas. I Jackson arbetar de svarta hembiträdena på som vanligt hos sina vita arbetsgivare. Skiljelinjerna mellan svarta och vita är knivskarpa, och alla vet sin plats. I ett otal beskrivna detaljer förstår vi hur begränsande vardagslivet är för de svarta, hur förnedrade de blir av de vita, och vilken brist på respekt de visas.

I Jackson bor Skeeter, en ung kvinna som flyttat hem igen efter några år på universitetet. Hon vill bli journalist och författare och på krokiga vägar bestämmer hon sig för att skriva de svarta hembiträdenas historia. Tack vare två kvinnor, Abileen och Minny, som är hembiträden hos hennes barndomsvänner, får hon till slut ihop sin bok där flera svarta hembiträden berättar om sina liv. Det är ett farligt uppdrag hon gett sig själv, men framför allt farligt för de svarta kvinnorna. De lever i en tid när lynchningar fortfarande händer och där de vita har en absolut makt över de svartas liv.

Frågan är hur mycket som har förändrats på de 50 år som gått sedan dess. En hel del förstås, men gamla kulturmönster finns säkert kvar på många sätt.
Andra bloggar om:

Sitter hemma och skriver

Bara andra dagen som frilans än, och det är full fart. Det känns bra. Igår gjorde jag min första intervju som frilans och fler kommer. Mer är på gång. Det artar sig väl, tycker jag.

Som egenföretagare har man ju alltid en viss oro för vad som väntar runt hörnet, och det skapar ju en viss stress. Men för mig är tillvaron ändå mycket lugnare och mer harmonisk nu än när jag jobbade heltid som anställd. Jag känner verkligen att jag kan välja själv hur mycket jag vill jobba, och det är viktigt för mig. Det är ju inte så lätt att göra som anställd, att säga till chefen att ”den här veckan vill jag bara jobba två dagar”, det fungerar ju inte så bra. Det enda som händer nu är att jag får mindre pengar i plånboken, men det är ju ett val jag gör i så fall.

Sedan hoppas jag förstås att det håller i sig någorlunda och att jag verkligen kan försörja mig som frilans i längden. Jag trivs jättebra med att sitta hemma och skriva, som jag gjort idag.

Periodvis har snön vräkt ner. En stund på eftermiddagen var det uppehåll i snöfallet och då hade vi en fin solnedgång:

2 februari

Tack!

Trots att jag avböjt avtackning blev det uppvaktning ändå av arbetskamraterna på sista eftermiddagsfikan på jobbet. Det är vår redaktionsmamma Ingrid som ombesörjt detta och handlat presenter som mina arbetskamrater skramlat till. Stort tack, alla! Och särskilt tack till Ingrid!

VT

Min fotografkollega Anders var påpasslig och lånade min mobil och tog några bilder. Sådan multikapacitet hade inte jag igår.

presenter

Av arbetskamraterna fick jag en fin löpare i precis de rätta färgerna för vårt hem. Ingrid visste, hon har varit hos oss några gånger. Till detta en handduk med strömmingstryck av Birgitta Färdig, och jag uppskattar verkligen detta motiv.  Handduken ska jag använda som bakduk, och kommer att tänka på er alla varje gång jag bakar bröd eller bullar.

Ingrid har också valt blommorna, och hon vet att jag gillar pelargoner. Jag minns inte nu vad den här sorten heter, så det måste jag fråga om. De är otroligt vackra. Hon gav mig också ett skott, det som står i den gröna muggen till vänster. I eftermiddag har jag planterat det.

pelargoner

Nu har jag fått ett riktigt fint pelargonfönster i köket och jag hoppas kunna vårda de nya pelargonerna så att jag har dem kvar länge.

Tack, arbetskamrater!

 

Nya djärva mål

Nu har jag slutat mitt arbete på Västerviks-Tidningen. Jag började där den 1 september 1994. För mer än 17 år sedan. Nu blir jag frilans igen. Det var jag också när jag blev anställd där. Men så här länge hade jag inte tänkt att stanna där. Ett halvt yrkesliv nästan.

Det är verkligen med en konstig känsla jag åkte hem ikväll. Jag vet att jag kommer att sakna arbetskamraterna. Det är ju människorna som är viktiga. Men det är också väldigt roligt att se framåt mot nya djärva mål.

Undervisning på journalistlinjen på Ädelfors folkhögskola ska jag fortsätta med, och i övrigt frilansa som skribent. Några projekt har jag på gång och hoppas på mer. Det är spännande, tycker jag, att få börja med något nytt och ännu okänt, inte bara det som jag är van vid.

Nu ska jag i alla fall inte arbeta heltid, eller mer än heltid som jag gjort i 25 år ungefär. Det finns så mycket mer i livet jag vill hinna med också. Föreningsuppdrag, trädgården, läsa böcker, varva ner lite efter en rad riktigt hektiska år på tidningen.

Än har jag inte riktigt landat i detta, att jag faktiskt inte ska gå till VT och jobba mer. Innan jag gick hem ikväll lämnade jag in mitt nyckelkort och plockade ur det sista ur skrivbordslådorna. Det har varit så mycket praktiskt att ordna med de sista dagarna, och säkert har jag glömt något.

Nu börjar i alla fall en ny fas i mitt liv.

Surdegsfrallor

I morse bakade jag de här frallorna till frukost:

bröd

De blev verkligen goda. Hembakt till frukost rekommenderas.

Sedan säkert 20 år tillbaka brukar jag göra så här på helgerna. Sätter en deg på kvällen som får jäsa i kylskåpet över natten och bakar ut på morgonen. De får jäsa på plåten medan ugnen blir varm, 20-30 minuter.

Eftersom jag hållit på så länge har jag inget recept, utan jag gör på känn. I dagens bröd ingår ungefär det här:

1 paket jäst
3 dl vatten
2 dl surdeg
1 matsked brödsirap
1 tesked salt
2-3 matskedar fibrex
0,5 dl torkad frukt och solroskärnor
1 näve havre med quinoa (det går bra med andra fibervarianter också, t ex havrekli, vetegroddar mm)
3-4 dl dinkelmjöl
vetemjöl tills degen är färdig

Grädda frallorna i 250 grader i 15-18 minuter.

 

Vart tog kjolen vägen?

Igår kollade jag i några affärer i Västervik efter en kjol. En vanlig enkel rak vinterkjol i ylle eller möjligen jeanstyg. Men det finns inga. I stort sett inte. Det finns rad på rad med toppar, skjortor, tunikor, blusar och tröjor. Och jeans och andra långbyxor. Men nästan inga kjolar.

Är det ingen som använder kjol längre?

Jo, det tror jag, för det ser man ju på stan. Eller är det bara klänning nu för tiden?

Klänning har jag nästan aldrig haft några, men vet inte riktigt varför. Det är ju väldigt snyggt. Kanske känns det för fint för mig i de flesta sammanhang. Kjol däremot, det gillar jag, och har ofta på sommaren.

Nu fick jag lust att ha kjol även i vinter, men gick bet på att hitta någon. Åtminstone en sådan som jag vill ha. En rak kjol som går ner till knäna. Inga volanger eller andra konstigheter, möjligen ett par fickor. Det finns en del, men då är det antingen alldeles för korta kjolar för en medelålders tant som jag, eller festkjolor i glansiga tyger och med rysch-pysch.

Nu har jag i stället beställt två kjoltyger på nätet, från www.tyg.se.

kjoltyg

Tyget till vänster är ull och polyester, till höger är tweed, vilket också är ull och polyester.

Det är tydligen en tysk firma och jag har aldrig handlat där förut så jag har ingen aning om hur detta blir. Bra förhoppningsvis.

Högt vatten

Just nu är det extremt högt vatten i Östersjön. Fast värre var det igår.

högt vatten

Långt där ute ligger bryggan i Landviken. Med normalt vattenstånd är det vattenfritt fram till bryggan, ungefär dit där vassen växer. Här är en grusplan och alldeles före flytbryggan finns ett betongfundament som flytbryggan är ansluten till. Det syns inte alls nu.

högt vatten

Träden vid sidan om grusplanen står nu i vatten, eller snarare i is, en bra bit upp på stammarna.

Igår morse var vattenståndet som högst. Enligt SMHI var det ungefär 9 dm över normalvattenstånd vid den närmaste mätstationen, som är Oskarshamn. Bara några mil bort, så det stämmer nog bra här också. Sedan dess har det sjunkit till ungefär en halvmeter idag. Men isen ligger kvar på den höga nivån eftersom det fortfarande är minusgrader.

När vi var nere vid bryggan i eftermiddag hörde vi hur det dånade under isen ibland, förmodligen när vattnet sjönk och det blev sättningar i isen.

högt vatten

Strandängen nedanför slottet var vattensjuk igår och frös till is. I vanliga fall ser man inte vatten här, det börjar ute vid vassen.

högt vatten

Vid gamla bränneriet är det öppet vatten eftersom det rinner ner här från Gölpa längre upp i vattensystemet. Här ser man att vattnet igår gick ända upp till grunden på huset, där det ligger is kvar.

Grannen i det gula huset berättade att det är 20 år sedan det var så här högt vatten förra gången. Han har bott där länge och har ett märke på sin tomt hur högt vattnet gått. Den gången var det betydligt mer.

högt vatten

Här ser man att isen ligger en bit ovanför vattnet. Bilden tog jag vid tvåtiden i eftermiddag, sedan dess har det nog sjunkit undan ännu mer.

Kanske är det bra för Östersjön att vi får in så mycket nytt vatten från Nordsjön när det stormar västliga vindar som det gjort i vinter. Och det borde bli saltare eftersom vi har bräckt vatten här. På västkusten är ju vattnet mycket saltare.