Det fanns de som svimmade i biosalongen på grund av de realistiska scenerna när filmen visades i Stockholm. Det här var 1960 och filmaren Kit Colfach i Västervik ville få ungdomar att inte vara så vårdslösa i trafiken. Därför gjorde han filmen ”Susanne” som nu blivit en kultfilm om dåtidens raggarliv. Den spelades in 1959.
Filmens huvudperson är tonårsflickan Susanne, spelad av Susanne Ulfsäter.
Nu har jag sett filmen igen, och till och med två gånger på raken den här gången. Första gången var i slutet av 90-talet, för när den kom på bio var jag för liten för sådant här. Filmen finns numera på dvd och då ingår ett kommentarsspår där Susanne Ulfsäter kommenterar filmen tillsammans med sin dotter Lotten Sundgren som är filmjournalist. Kommentarerna gjordes för ett par år sedan, så de ser på den i dagens ljus.
Historien är så här: Susanne är en ung skötsam flicka i en fin familj, men hennes föräldrar har inte så mycket tid för henne. Så träffar hon raggaren Olle och efter en festkväll krockar de i hög fart med en bil en tidig sommarmorgon. Den andre föraren dör och både Susanne och Olle skadas svårt. Olle som kör bilen har druckit, han kör i ganska hög fart och de har inga bilbälten.
De realistiska scenerna, som vi idag nog inte reagerar lika mycket inför, är närbilder på de skadade ungdomarna och den döde i bilen, men också riktiga operationsbilder från sjukhuset och ganska utdragna scener, så man kommer inte undan.
Så här ser det ut efter olyckan. Susanne ligger medvetslös på grusvägen. Olle hukar bakom henne med svåra smärtor. Det visar sig sedan att han bland annat spräckt mjälten. I den svarta PV:n sitter den döde mannen. Där står Susannes kompis Bibbi och hennes pojkvän, som kommit till olycksplatsen. Ungdomarnas bil är den röda till höger. Snart springer Bibbi till huset i bakgrunden och ringer efter hjälp. Huset är den ena flygeln på Nygård strax utanför Västervik, på vägen mot Vassbäck och Ytterhult. Husen finns kvar och på höger sida går infarten till Vassbäcks odlingar idag.
Bilderna från filmen här har jag tagit på min skärm nu. Jag hoppas att jag inte bryter mot någon upphovsrättslag. Filmen är ganska kornig, men lite bättre än så här när man ser den i dvd-spelaren.
Båda ungdomarna tillfrisknar men det tar sin tid. Susanne har fått skallskador och efter olyckan får hon en personlighetsförändring så att hon i stället blir utagerande och promiskuös. Nu börjar hon leva raggarliv på allvar, med alkohol, sex och rock ’n roll, och snart blir hon med barn med Olle. Efter ett misslyckat abortförsök gifter de sig och hon föder barnet. Men hon är olycklig och hatar sitt nya instängda liv. Det tar nästan en ände med förskräckelse men vänder till slut.
Kit Colfach var läkare, kirurg på Västerviks sjukhus, och ville verkligen nå fram med sitt budskap för att slippa få in så många trafikskadade ungdomar på sjukhuset och rädda dras liv. Med all sannolikhet lyckades han också. Filmen fick väldigt stor uppmärksamhet, och med rätta. Läs i Västerviks-Tidningen om premiären i mars 1960. På bloggen The StarChief kan man läsa i tidningen Se om filmpremiären.
Idag är det framför allt en film som är sevärd för att den visar både ungdomslivet precis som det var då, för drygt 50 år sedan, och Västervik med omgivningar. Jag, som kom hit 1981, har ju aldrig sett detta annat än på enstaka bilder. Det är många fina stadsscener i filmen:
Susanne och hennes kompis har tagit aktersnurran till stan för att köpa tidning och glass i Fiskarehamnen. Där sitter Olle på en bänk med raggarbrudarna och när Susanne inte får igång snurran kommer han för att hjälpa till. Idag är promenadstråket här utbyggt med en träbrygga, men bänkarna finns kvar (fast nya förstås). Två av husen i bakgrunden är rivna sedan länge. Huset längst till höger har varit tullkammare.
Här går Bibbi och Susanne på en av de mindre gatorna ner mot Gamlebyviken, kanske Fabriksgatan eller Skolgatan.
Västervik sommaren 1959, Olle och Susanne i den röda bilen. Men vilken gata är detta? Kanske Strömsgatan?
Den här röda och vita Volvo Amazonen har jag sett på nära håll flera gånger. Den ägs av Olle Blomberg i Västervik och han är med och staterar som raggare i filmen, en stilig ung man med svart mustasch. Olle var jag arbetskamrat med några år innan han gick i pension från VT/Ekblads i slutet av 90-talet. Så vitt jag vet har han kvar bilen fortfarande, den gör han sig knappast av med. Han köpte den som ny i slutet av 50-talet och han har berättat att han senare fick dispens att använda ljuset på taket, när det blivit förbjudet, eftersom den ingår i bilen som är helt i originalskick.
Ja, det är en riktig nostalgikick att se den här filmen. Och väldigt roligt att höra Susanne Ulfsäter själv berätta om hur det gick till. I Västervik berättas ju en del historier om den här filmen och vad som hände runt inspelningen, och allt är nog inte sant.
2005 kom det en intressant bok om raggarlivet, och där filmen ”Susanne” är en viktig del. Boken skrev jag om i VTÂ då, och här.
Kathryn Stockett har lyckats skriva en riktig feel-good-bok om ett förfärligt ämne, nämligen rasismen i den amerikanska södern. I boken ”Niceville” berättar hon om svarta hembiträden i vita hem i Jackson, Missisippi. Och det är en riktigt trevlig och varm berättelse, trots att den visar så mycket grymhet. Men hon lyckas förmedla hopp och framtidstro i en egentligen mycket dyster och nedbrytande miljö.
