Tankarnas hotell

Social misär och supande föräldrar. Obsklass och fosterfamilj. Trots detta blir Anni en samhälletss töttepelare, en socialarbetare. Men hennes bror Sami blir knarkare och tjuv.
Susanna Alakoskis nya roman ”Håpas du trifs bra i fengelset”  handlar om något som inte är sällsynt eller ens särskilt ovanligt: en knarktjuvs liv. Men kanske ovanligt i litteraturen. Det är perspektivet, intensiteten, det egensinniga språket och medkänslan den väcker som gör den unik och annorlunda.
Susanna Alakoski berättar om syskonen i en arbetskraftinvandrad finsk familj. Sami blir en utanförmänniska, Anni en innanförmänniska ur samhällets synvinkel. Det illustreras tydligt i scenen där Anni ser en löpsedel med texten ”Du ska sitta inne, så att jag kan vare ute”.

Det är Anni som berättar för oss, om sitt förhållande till brodern som hon älskar och hatar ibland, som hon saknar och sörjer, som hon ofta är ilsken på och som hon ibland kan skämmas för. Helst ska ingen få veta om knarkSami, tjuvSami.

Susanna Alakoskis språk är kärvt och kargt och nyskapande, och speglar effektivt Annis känslor gentemot Sami och det samhällssystem som han tvingas in i. Hela boken blir en svidande kritik mot detta havererade sociala system, som Anni själv är en del av. På ett inträngande sätt visar romanen den anhöriges situation, det ständiga skiftet mellan hopp och förtvivlan. Hoppet om att den här gången ska det gå bra, förtvivlan när det inte blir så, när han är självupptaget påtänd igen och grips som tjuv.

Ingenting är vitt eller svart. Barndomen med de supande föräldrarna är inte bara svart. ”Så dålig var hon inte. Det fanns ljusa sidor också” tänker Anni när hon i tonåren hör fostermamman prata med grannen om Annis mamma.
Anni skuldbelägger sig själv. När hon konfirmeras ber hon sin egen bön till Gud: ”Käre gode Gud, förlåt mig för att pappa dricker, för att han slår mamma, förlåt mig för att min mamma också dricker, förlåt för att vi inte har det så fint hemma, snälla gör så att mamma och pappa slutar att dricka…”.

Att läsa Annis berättelse är att sugas in i hennes liv, och se det inifrån. Se orsak och verkan, och känna lidandet med Anni och Sami. Det går inte att tränga undan. Kan den som levt ett skyddat medelklassliv sätta sig in i och förstå den här berättelsen? Ja, förhoppningsvis.
Både ämnet, berättarkonsten och språket gör detta till en bok som måste läsas.

Andra bloggar om: Susanna Alakoski

Den sydafrikanske författaren André Brink har nu skrivit sina memoarer, ”Skiljevägar” (Forum förlag i januari).
Han är afrikaan, det vill säga boerättling. Han föddes 1935, son till en domare. Som barn blev han starkt präglad av tron på den vita rasens överhöghet men kom i ungdomen i kontakt med antiapartheidrörelsen och blev själv apartheidmotståndare.

Under några år på 1900-talet bodde han utomlands, främst i Frankrike, men återvände hem trots det svåra tillståndet i landet. Han älskar sitt land och ville arbeta inifrån, inte fly därifrån. Vid tiden för Sharpvillemassakern är han i Paris, och blir lamslagen av de ohyggliga nyheterna från hemlandet. Han skriver om hur insikten drabbar honom: ”Mördarna var mitt folk, den regim som inte bara hade gjort massakern möjlig, utan aktivt och entusiastiskt hade orkestrerat den…”

De flesta biografier och memoarer följer en tidslinje. Men det gör inte denna. Han börjar visserligen med barndomen men hoppar en hel del fram och tillbaka. Boken har ett tematiskt upplägg, som gör den mer intressant, tycker jag.
Det gör att plötsligt är han gift och har fått barn när han skriver om något annat, utan att han tidigare berättat detta. Och ibland är vi på 2000-talet, ibland på 1960-talet.

Han blandar ganska privata skildringar av alla sina kvinnoaffärer med politisk analys och skrämmande berättelser om förhållanden och händelser i det apartheidstyrda Sydafrika. Sedan hans första roman kommit ut 1974, där han tydligt vänder sig mot apartheid, sattes han under övervakning och utsattes för trakasserier av säkerhetspolisen under ett par decennier. Hans böcker blev bannlysta. Vid något tillfälle var han en hårsmån ifrån att hamna i fängelse.
Han drar paralleller mellan apartheidsystemet och nazismen.
André Brink avslutar sin bok med att skriva om dagens svårigheter, om misstankar om korruption och maktmissbruk i Sydafrikas nuvarande ledning, och sin besvikelse och oro.

André Brink har skrivit en rad oförglömliga romaner som starkt bidragit till min bild av det sydafrikanska samhället under apartheidtiden. Nu berättar han om verkligheten bakom allt detta, till och med om vilka personer och händelser som är förebilder i hans egna romaner. Efter att ha läst flera av hans böcker ger memoarerna en djupare bild av det han skildrar i romanerna.

Andra bloggar om: André Brink