Tankarnas hotell

Kalmar på 50-talet

Karin Wahlberg: Livet går vidare Nyss läste jag Karin Wahlbergs bok Livet går vidare,Â en roman om 50-talet. Den handlar om människor som har någon slags anknytning till sjukhuset i staden Ekstad. Detta är andra delen i en romansvit och utspelar sig från januari till maj 1954.

Karin Wahlberg har annars mest skrivit deckare. Hon arbetar som läkare på Gotland.

Boken är nog egentligen inte i min stil, men helt OK. Lite småtrevlig även om det finns tragiska inslag. Men det jag gillar mest är beskrivningarna av Ekstad, som jag är helt säker på ska vara Kalmar. Karin Wahlberg växte upp i Kalmar på 50- och 60-talet men hade flyttat därifrån när jag kom dit 1974. Allt hon skriver om sjukhuset och stadsdelar och hur och var folk bor, det stämmer precis, för sådant har inte ändrats på 20 år. Men det som får mig att verkligen förstå att det handlar om Kalmar är att hon i boken berättar om Läkarfruföreningen. En av huvudpersonerna, Nancy Brandt som är gift med en kirurg, är medlem i denna förening.

Den här föreningen, Kalmar Läkarfruförening, fanns fortfarande på 70-talet, och kanske ännu senare. Jag minns att jag hörde talas om den och knappt trodde att det var sant att en sådan fanns. Doktorinnorna, som de kallade sig, hade en egen förening. Enligt boken var det för att umgås och idka välgörenhet. Det stämmer nog. Jag tror att det var för att föreningen kom på studiebesök på min arbetsplats som jag stötte på dem i slutet av 70-talet. Sedan blev jag bekant med en kvinna vars syster var med där (om jag minns rätt).

Även karaktärerna i boken kan kanske vara skapade utifrån verkliga förebilder. En läkare som beskrivs påminner om en jag själv besökte på 70-talet.

Utgångspunkten för romansviten ska vara den sista polioepidemin, som härjade i Sverige hösten 1953 och som är en viktig del av framför allt den första delen Än finns det hopp. Kanske glömt idag, men många i Sverige som överlevde den har fortfarande sviter kvar.

Novembergrått nyår

På nyårsdagen brukar jag de flesta år gå ut med kameran och fotografera min omgivning. Varje år har jag inte gjort det, men oftast, åtminstone sedan 2009.

I år är det murriga och novembergrå bilder. Jag skulle hellre ha lite snö som lyser upp. Inget tjockt snötäcke utan ett par centimeter, det vore lagom.

I år gick jag en liten vända ner till vattnet och sedan runt slottet. Och faktiskt hittade jag ett ställe där jag aldrig förr satt min fot, vad jag vet.

Under min promenad träffade jag på två sommarstugegrannar och det blev två trevliga samtal med människor som jag tidigare bara sagt hej till när vi setts. Kanske är det ett tecken på att jag ska vara mer social under det kommande året? Jag har tendenser att sitta hemma och uggla på kammarn.

Vattnet står högt i Landviken nu, men har stått högre. Det syns på isen som sänkts en aning sedan i söndags, när jag var här senast. Bredvid grusgången är det en gräsplan och vattenlinjen brukar gå där själva bryggan börjar.

Man skulle kunna tro att vi är i ett träsk men så är det inte, bara lite vattensjukt bredvid bryggan. Är det al som växer här, tro?

På sina ställen är det grönt i skogen, både av stensöta och mossa.

Här tror jag att varvschefens hus har legat en gång i tiden. Det ser ut som en syrenberså och jag har många gånger funderat på om det är resterna efter den bostad som ska ha legat här på 1800-talet.

Slottet tronar på sin kulle som vanligt.

Ser du den påbörjade stenkistan som skymtar nere i vattnet. Kanske ska det bli en ny brygga nedanför slottet?

Mycket har gjorts i ordning sedan slottet fick nya ägare (2011, tror jag). Här var det tidigare helt igenväxt. Nu ser man den gamla vägkanten till höger. Här gick landsvägen för hundra år sedan, där man nu gjort en trappa.

Den gamla busshållplatsen, plankan i eken, är kvar sedan mitten av 1900-talet. Men det är länge sedan bussen slutade gå här.

Vid den här platsen har jag aldrig varit förut, trots att jag gått mycket i omgivningarna de snart sju år vi bott i Helgerum. Det här är resterna av det gamla brofästet över ån, om jag är rätt underrättad. Utanför bild till vänster ligger Älvkullen, det gamla värdshuset från 1700-talet.

På andra sidan vattnet. Här måste den gamla bron ha gått över ån.

Jag undrar hur länge det här trädet ska stå kvar.

Till den sista vilan

Idag har jag haft begravningströjan på mig igen. Min förre chef Sven-Åke Lindblad gick bort för en månad sedan. Idag har begravningen varit.

Leden tunnas ut. Sven-Åke är den sjätte av mina tidigare arbetskamrater som jag följt till sin sista vila. Alldeles för tidigt, han blev bara 72 år. Den hemska sjukdomen alzheimer förmörkade hans sista år.

Sven-Åke var redaktionschef på Västerviks-Tidningen och anställde mig i augusti 1994. I 18 år blev jag kvar och under tiden hann han gå i pension. Det gjorde han 2008, ett år då tre av tidningens fyra chefer lämnade av samma skäl. Sedan dess har en stor föryngring skett på redaktionen och det är inte många kvar idag av dem som var med på Sven-Åkes tid.

Redan ganska snart efter att jag anställts pratade Sven-Åke om att han planerade för att ta förtida pension, för han ville göra annat. Men det blev så klart inte så, han var kvar till 65. För honom var tidningen en så stor del av hans identitet, tror jag, att han inte hade varit densamma utan sin länk till tidningen. Han var en riktig tidningsman som i äldre tider, djupt engagerad i samhället och i tidningen. 43 år blev det på VT, han började där i mitten av 60-talet.

Senast vi talades vid var för tre år sedan, nästan på dagen. Det var på vår gemensamma tidigare chef Bertil Anderssons begravning. Då visste vi på tidningen redan att Sven-Åke kämpade mot alzheimer. Vi talade om gamla tider på tidningen och det blev en fin stund, så som en minnesstund efter en avliden ska vara. Idag talade vi om Sven-Åke, vi från VT som arbetat tillsammans med honom där.

Att en människa är borta är sorgligt. Nu har Sven-Åke fått vila efter en lång och plågsam kamp.

Svamptider

Första oktober i morgon och vi är inne i den stora svampmånaden. Åtminstone för mig i år. Det tror jag i alla fall. Jag hoppas hitta en del karl johan och att trattkantarellerna ska komma snart.

I sommar har jag plockat en del kantareller, men inte särskilt mycket. Vårt bästa kantarellställe ligger numera i ett kalhygge och jag har bara hittat någon enstaka kantarell där. Men idag hade jag tur. Nästan helt under en fälld trädstam och ris växte ganska många kantareller. Och alldeles intill hade årets första trattkantareller kommit upp. Tyvärr var det jordigt och sandigt där och det gick inte att plocka dem utan att de blev jordiga. Dessutom var kantarellerna ganska blöta så jag har inte lyckats borsta bort all jord.

I natt ska de få ligga på en handduk i rumsvärme så kanske de torkar lite på ytan och jag kan borsta bort resten av sanden och jorden i morgon.

Särskilt glädjer jag mig åt trattkantarellerna. De är både fina och goda.

I förrgår hittade jag ganska många fina karl johan. Det är en ypperlig matsvamp, lika fin som gula kantareller och trattkantareller.

Det blev också både smörsopp och gula kantareller i svampkorgen i måndags.

Numera torkar jag all svamp. Det är så fullt i frysen av annat och jag tycker att det blir godare med torkad svamp i grytan eller såsen. Tidigare har jag bara torkat trattkantareller, svart trumpetsvamp och stolt fjällskivling men nu skivar jag även kantareller, karl johan och smörsopp och då går det bra att torka dem.

Jag lägger dem på ett nät som är spänt på en gammal fönsterram. Det lägger jag över ett par stolsryggar, så får svampen torka så i några dagar. Till slut eftertorkar jag cirka en timme i ugnen på 50 grader för att de ska bli riktigt torra. Svampen förvarar jag i glasburkar med gummiring på locket, så att det ska vara lufttätt. Torkad svamp håller sig väldigt länge.

Även den giftiga svampen är vacker i skogen.

Barnbarnsvakt

Att ta hand om en stor liten tvåochetthalvtåring är både spännande och roligt. Tiden flyger iväg, här är det full fart men härligt för en farmor som jag. Han pratar så mycket nu, och berättar om allt möjligt.

Sedan i går är jag barnvakt åt mitt äldsta barnbarn några dagar eftersom hans pappa är på resande fot och hans mamma jobbar till efter dagishämtningen just nu. Därför har jag åkt till sonen i Stockholm och ryckt in med barnpassning. Två dagar har jag nu hämtat på dagis, efter att tidigare ha varit där tillsammans med föräldrarna. Barnbarnet och jag promenerar några kvarter från dagis och tarÂ sedan bussen hem. Jag som aldrig tidigare åkt buss på egen hand i Stockholm, bara tunnelbana. Detta var jag lite nervös för innan, trafiken och att komma på rätt buss med vagnen och av i tid. Men allt går så bra.

I eftermiddag kom hans kusin tillsammans med sin pappa, min andre son, och hälsade på efter dagis. Då var det liv i luckan minsann, och vi båda vuxna var nog trötta båda två sedan.

Nu sover han lugnt, den lille parveln, efter tre godnattsagor och i väntan på att hans mamma ska komma hem.

Innan pappa fick åka iväg skulle förstås lilla barnbarnet prova pappas nya springskor. Sedan fortsatte vi bygga tågbana.

Höst i trädgården

Vid den här tiden i början av hösten kräver trädgården lite arbete. I dag har jag höstgrävt två potatisland, planterat om ett par buskar, rensat bort ogräs och rester efter grönsaker och skördat rödbetor, hallon, björnbär, tomater och äpplen. Med sådan riklig skörd som vi har i år kan man känna sig rik som odlare.

Arbete befrämjar hälsa och välstånd sägs det. Kanske gäller det även det egna arbetet i trädgården? Här har potatis, rädisor, lök, mangold och rödbetor växt i sommar. Och ogräs.

Detta är en vinbärsbuske som jag fått av min pappa. Han har drivit upp två vinbärsskott åt mig, en röd buske och en svart. Detta är den röda. Den svarta tror jag inte överlever, rötterna var väldigt små. Jag hämtade dem för en vecka sedan och satte ner dem provisoriskt men har flyttat dem en bit idag. Lite vatten fick de också.

I torsdags besökte jag goda vänner som har flera träd med körsbärsplommon. Dessa har de drivit upp från kärnor från ett första ursprungsträd. De skickade med oss var sin påse plommon hem och jag fick rådet att spara kärnorna över vintern i en kruka nergrävd i trädgårdslandet. Så det har jag gjort i dag. Kanske har vi sådana träd om några år?

Så här blir körsbärsplommonen när de ger frukt.

Till nästa år vill jag förnya mitt jordgubbsland så i dag har jag börjat med att plantera skott från revor i mitt gamla jordgubbsland. Plantorna där är 4-5 år gamla, en del äldre, så det är nog dags att få lite nya plantor nu.

Jag har gott om fina hösthallon och björnbär i år. Det är många kart kvar fortfarande, vi får se om de hinner mogna.

Tomatskörden är sen som vanligt, men ett par kilo blev det nog idag. Det är den första större skörden, de flesta är ännu omogna. Jag har tre sorter: körsbärstomat, plommontomat och bifftomat. Flera av bifftomaterna ser riktigt konstiga ut, en har utväxter av små tomater. Ska det vara så, tro?

Stenbotorpet

Någonstans här innanför slånbärssnåren låg Stenbo. Först var det en större gård, sedan blev det torp, och sedan blev det inget alls utan övergavs på 1780-talet. Platsen ligger intill den lilla bokskogen mellan Helgerum och Äskestock.

På kartan från Lantmäteriet ser du hur det såg ut en gång i tiden, närmare bestämt 1697. Det är ett tag sedan. Numera, sedan 1960-talet, skär den asfalterade landsvägen tvärs genom landskapet till vänster. Fotot tog jag i eftermiddag och stod då strax söder om namnet Stenbo på kartan.

Om Stenbo har jag bloggat förut, på min sockensida. Scrolla en bit ner (eller sök på Stenbotorpet) och läs om Stenbos historia. Den ska jag inte berätta igen. Men i våras fick jag mail från en släktforskare som läst mitt förra inlägg om Stenbo från 2011. Han har två bröder i den sista familjen som bodde här bland sina anor. I sommar har han besökt platsen med sin familj, delvis tack vare att jag beskrivit den, har han berättat för mig.

Sådant gör mig så väldigt glad. Det är så mycket roligare när det man gör också kan glädja andra.

Tre läsvärda böcker

De senaste tre böckerna jag läst handlar om hur staten styr över människors liv. Det är ett oavsiktligt tema, jag har inte valt böckerna utifrån detta men insåg att det är en röd tråd i dessa sinsemellan helt olika böcker.

”Snöljus” av Lars Andersson:
Den här kom ut redan 1979 och jag har haft den länge i bokhyllan men inte läst den. Flera av författarens senare böcker har jag läst och gillat, och ville också läsa denna som är en av hans första, utgiven när han bara var 25 år gammal.
Boken handlar om Per Ivar Marklund som är 47 år gammal och reser från sitt nuvarande hem i mellersta Sverige till födelsebygden Jokkmokk för att begrava sin lillebror. Väl där beger han sig iväg till det numera öde gamla hemmet i byn Repja, som familjen fortfarande äger men som står tomt sedan deras mor kommit in på hemmet. En äldre granne bor kvar i byn, men ingen mer.
Per Ivar Marklund letar sig fram i sin historia och funderar över livet, och stannar kvar i byn mycket längre än han tänkt. Plötsligt möter han en kvinna som han blir förälskad i, hemsamariten som ser till grannen. Borta i Uppsala får vi följa hans dotter Helga som är biokemist och har stött på märkligheter under sin forskning.
Jag ska inte berätta hur denna historia slutar, men den överraskar när den så småningom övergår i att vara en thriller. Och hur temat kommer in i denna på slutet får du själv utröna.
Vilken bra bok detta visade sig vara! Mycket läsvärd, och den känns inte åldersstigen trots att den är drygt 35 år gammal.

”Falskspel” av Philip Kerr:
Detta är en historisk deckare, som jag läst allt fler på senare år. Denna utspelar sig i Berlin 1936 och handlar om ett dubbelmord i en rik finansfamilj. Detektiven Bernhard GÃ¼nther anlitas av en anhörig att lösa fallet när polisen misslyckas.
Berättarstilen är hårdkokt, i stil med Dashiel Hammet enligt baksidespresentationen. Men också med viss humor, eller sarkasm, och själv får jag flera gånger i tankarna filmen ”Döda män klär inte i rutigt”.
Men det är också en mycket allvarlig bok, med undertemat nazismens framväxt och hur våldet långsamt normaliseras i det framväxande nazistsamhället. Utan detta skulle boken vara ganska medioker. Den kan ses som ytterligare en varning om hur det kan gå. Författaren gör inga omskrivningar utan lyfter fram det brutala och systematiska våldet mot oliktänkande från dåtidens Tyskland.

”För in de döda” av Hilary Mantel:
Den hyllade andra delen i författarens planerade trilogi om Thomas Cromwell och den engelske kungen Henrik VIII uppfyller alla förväntningar sedan jag läste den första delen. Nu väntar jag på den tredje, som ska komma nästa år.
Allt beröm om boken är välförtjänt. Den är fantastiskt bra, så som hon berättar om ett historiskt skeende vi redan vet utgången av. Hilary Mantel ljuter verkligen liv i historien, ger den must och färg. Vi kommer nära de historiska människorna. Men det är ändå en roman, som inte gör anspråk på att vara historiskt korrekt. Vad människor sagt och tänkt kan vi ju inte veta, även om den bygger på historiska fakta.
Första delen handlar om tiden fram till sommaren 1535 och om Thomas Cromwells uppgång från att vara en fattig smedson till att bli kungens minister. Del två utspelar sig från hösten 1535 till maj 1536, då drottningen Anne Boleyn avrättas så att kungen kan gifta om sig med Jane Seymour. Anne Boleyn är drottning Elisabeth I:s mor.
Ränker och elakt spel är legio och ingen går säker. Kungen är nyckfull och ser till att få som han vill, med alla medel och med hjälp av andra så att hans egna händer inte besudlas.
Här vill jag verkligen ge en eloge till översättaren Jesper Högström som hittat de rätta orden för att ge den här boken det liv den förtjänar. Jag anar att det inte varit en helt lätt uppgift.

Alla tre författarna är mina generationskamrater, 50-talister, upptäckte jag nu. Kanske spelar det in att man har samma referensramar, kanske inte.

Klanen Kennedy

Är du också så gammal att du minns vad du gjorde när du fick veta att president Kennedy skjutits till döds? Jag fick veta det i skolan, på morgonen den 23 november efter morgonsamlingen. Vi hade en tyst minut för den amerikanske presidenten i klassen.

Presidentfamiljen var en del av vår värld då, i början av 60-talet. De var superkändisar. John F,Â Jackie, barnen Caroline och John-John. De syntes titt som tätt på bild i media. Så minns jag det. Och familjen Kennedy var fortfarande superkändisar när lillebror Bobby sköts 1968.

Nu har jag läst en bok om klanen Kennedy, Britt-Marie Mattssons bok ”Vi tolererar inga förlorare”. Bra, välskriven, intressant och läsvärd. Framför allt om man är i min generation.

Det är en roman som bygger på fakta, en dokumentärroman. Vad de verkligen tänkte och sa vet vi ju inte, utom det som är fångat på film, på band eller nedskrivet när det sas. Det mesta i boken är alltså välkänt, för så mycket har ju skrivits om denna familj. Men för mig var en del nytt, bland annat presidentens pappas starka roll i familj. Hur han hela tiden sköt sina barn framför sig och förväntade stordåd av dem. Men bara av pojkarna, inte flickorna. I takt med att bröderna dödades en efter en var det till slut bara den yngste, Ted Kennedy kvar. Och han blev aldrig president.

Mycket handlar också om hustrun Jackie, kanske världens mest omskrivna kvinna? Hon var så vacker, sval och stilig, en utvald kvinna, avundad av många och förstås ouppnåelig.

John F Kennedys föräldrar framstår som ganska förskräckliga, särskilt hans mor Rose. Hon var oförsonlig. Så fast i sin katolska tro att hon försköt sin äldsta dotter Kathleen när denne gifte sig med en protestant 1944. När Kathleen dog i en olycka 1948 kom Rose inte till begravningen.

Det är som att ta ett kliv tillbaka till 60-talet när jag läser boken. Kubakrisen när det kunde blivit kärnvapenkrig i världen. Kennedys Berlinbesök. John-John under sin pappas skrivbord. Marilyn Monroe. Mordet i Dallas. Allt är välkänt. Här får jag ett samband och en djupdykning i historien.

Kennedy fascinerar oss fortfarande och stjärnglansen har bestått, trots att han inte hann göra så mycket under sina tre år vid makten och som president kanske inte var så lysande som vi gärna tror. Men något som är tydligt, både i boken och i andra nutida dokumentärer, är att han verkade för fred. Generalerna ville gå i krig mot Sovjetunionen men Kennedy ville ha fred, så han höll ut under Kubakrisen och världen överlevde.

Läs en intressant artikel i DN om Kennedy.

Sommarskörd

Igår och idag plockade jag ungefär tre liter blåbär och det blev fem burkar blåbärssylt. Det är gott om blåbär i år och de smakar ovanligt gott. Kanske har det med den kalla våren att göra? Jag vet inte men så är det. Nu har bären precis börjat mogna och mer är på gång såg jag i skogen. Så det blir mer bärplockning framöver.

Tidigare i sommar har jag gjort fläderdricka, i år tre olika varianter med rabarber, jordgubbar och ingefära. Jordgubbsflädern blev nog godast. Den ena satsen rabarberfläderdricka började jäsa en liten aning och är lite spritsig, men smakar bra ändå. Ingefäran gav inte så mycket smak, tycker jag. Men när jag sedan kokade marmelad på resterna kom ingefärssmaken fram mycket mer. Även resterna av rabarberflädern och jordgubbsflädern har blivit marmelad.

Nu börjar fläderblommorna vissna redan.

De vita jordgubbarna heter pineberries eller ananasgubbar. För två år sedan skaffade jag två plantor och nu har de förökat sig så att jag har en pallkrage full. De smakar både ananas och jordgubbe och är ganska goda. Ungefär så här många bär mognar på en dag i pallkragen.

Det här är blommande ruccolasallad. Jag odlar dem i en kruka och har nästan glömt bort dem. Ganska vackra blommor, men kanske borde jag inte låtit dem gå i blom. Bladen smakar i alla fall som de ska.

Under sommaren handlar det för mig mycket om att ta tillvara det som växer, både odlat och vilt. Men ändå mer att kunna glädjas åt besök av barn och barnbarn. Det är den stora glädjen med sommar och semester.

Det trista med sommaren är alla mördarsniglar i trädgården. Varje kväll går jag en runda och dödar mördarsniglar, och det är verkligen deprimerande. Men skulle jag inte göra det kunde jag lika gärna sluta odla helt, för de är alldeles för många.