Tankarnas hotell

Men den här boken gillar jag. ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Så många har läst den före mig, och gripits av den. Själv har jag värjt mig för att läsa den, eftersom jag vet att den handlar om barn som far illa. Det är svårt att läsa skönlitteratur om sådant, om den verkliga ondskan i världen. Men en arbetskamrat övertygade mig om att jag skulle tycka om den ändå, eftersom den också förmedlar värme och kärlek. Och det gör den.

Det är en suggestiv, fängslande och gastkramande berättelse. En riktig skräckhistoria om vampyrer mitt i den svenska förorten. Och om mobbing och misshandlade och utnyttjade barn. En sorglig berättelse.

Jag gjorde misstaget att börja läsa först vid halvtolv i går natt. Sedan läste jag till klockan fem i morse, med ett avbrott för att försöka sova mitt i natten, men utan framgång. När jag vaknade vid lunchtid idag var det bara att läsa klart. En sådan här bok går inte att släppa förrän man är klar.

John Ajvide Lindqvist är illusionist, och det förklarar delvis hans berättarstil, tycker jag. Att han ger oss en illusion av verkligheten. Det är fantastiskt bra gjort.

Andra bloggar om: John Ajvide Lindqvist

Två böcker har jag läst de senaste dagarna:

Facklan av Elin Lindqvist: Det är en roman om ungsocialisten  och författaren Leon Larsson, som levde 1883-1922. Han var en känd författare då och en viktig person i den unga arbetarrörelsen i Sverige, men blev senare mer borgerlig i sitt skrivande. Elin Lindqvist är hans dottersondotter och har letat i familjearkivet om sin anfader. Boken är intressant eftersom den berättar om en mycket speciell människa. Samtidigt känns det som att det varit svårt att skriva en roman om en verklig person. Ibland verkar det som om hon vacklar mellan det fiktiva och det dokumentära utan att ta ut svängarna tillräckligt.

A mercy av Toni Morrison: Här möter vi den svarta flickan Florens i Virginia i Amerika år 1690, innan USA ens fanns. Hon är slav hos farmaren och köpmannen Jacob Vaart och hans hustru Rebekka, tillsammans med ytterligare två kvinnor, indianskan Lina och den obestämbara Sorrow. Alla är individer med sin egen bild av världen och den närmaste omgivningen. Berättelsen pendlar mellan de olika personerna, och mellan slaveriets villkor, kärlek och rädsla. En fängslande berättelse i Toni Morrisons egen speciella stil.

Andra bloggar om: Toni Morrison, Elin Lindqvist, Leon Larsson, böcker

2007 fick Peter Temple det största deckarpriset i världen, Golden Dagger, för boken ”Mörk kust”. Det är han värd. Detta är en av de allra bästa deckare jag läst. Både för historien och för språket. Han bor i Australien men är född i Sydafrika. Jag upplever boken som väldigt australisk (heter det så?) efter att ha läst en del annan skönlitteratur därifrån.

Intrigen: I utkanten av en liten håla vid kusten utanför Melbourne överfalls en äldre rik man i sitt hem. Senare dör han på sjukhus. Först misstänks tre aboriginpojkar för dådet. Men polisen Joe Cashin tror inte riktigt på den här lösningen och söker vidare i mannens historia.

Språket: Det är varierat, vackert och med många cliffhangers och antydningar. Vi får en antydan om det ena och det andra, och det gör historien rikare. Det händer saker vid sidan om som kittlar nyfikenheten. Peter Temple är en begåvad språkanvändare. Jag gillar till exempel en mening som den här: ”Hundarna sprang sig utmattade men ingen tand nuddade vid päls”. Det handlar om när Joe Cachin är på kaninjakt med sina två hundar.

Det sägs ju att deckare säger mycket om det samtida samhället, och kanske är det så även med denna. I Peter Temples bok har framför allt motsättningarna mellan de vita och aboriginerna en viktig roll, men också småstads- och landsbygdslivet. Och inte minst barns utsatthet.

Det är roligt att upptäcka en ny och bra deckarförfattare. Jag har aldrig läst något av Peter Temple förut men det blir säkert någon mer bok. Periodvis har jag läst många deckare, men ibland blir jag lite trött på det, det känns som alla är stöpta i ungefär samma form. Men inte denna.

Andra bloggar om: deckare