Tankarnas hotell

Årets första skörd

Nu börjar jordgubbarna mogna men det går sakta. Vi skulle behöva mer sol i stället för regn. Sedan midsommarhelgen, på fem dagar, har vi fått 55 mm regn. Det mesta kom igår och man får ha stövlar på för att gå på vissa ställen på gräsmattan för det är så vattensjukt. Rädisorna har i alla fall blivit fina.

Någon egen potatis tog vi inte upp till midsommar, även om ett av potatisstånden började blomma då. De får växa på sig lite till. Bara det inte blir så blött i jorden att potatisen börjar ruttna.

För några dagar sedan hade jag årets första tomat på gång. Men så blev det inte, i natt hade mördarsniglarna ätit upp halva. Jag hoppas att de andra tomaterna klarar sig. Sniglarna är ett gissel. Vi tar de på kvällarna och jag lägger ut Snigelfritt i landen, men inte hjälper det helt.

Det är den 24 juni och detta är mitt först blogginlägg denna månad, efter en mycket arbetsintensiv period. I måndags hade jag deadline för en bok jag producerat på kortare tid än som först var planerat. Men det gick bra och jag hoppas innerligt att jag inte missat något väsentligt. Tryckningen är redan igång. Det är alltid lite ångestfullt att lämna en bok till tryck. När filen väl är lämnad och tryckningen igång går det ju inte att justera något. Så allt måste vara kontrollerat både en och två gånger.

Nu ska jag ta itu med allt annat jag skjutit framför mig de senaste veckorna. Men lite lugnare blir det i alla fall. Snart kommer barn och barnbarn hem och den riktiga sommaren börjar.

I går fick jag veta att ytterligare en faster gått bort, faster Märta i Skåne. Hon har varit sjuk en tid. Ännu en brusten länk i släktkedjan. Nu är de bara tre syskon kvar i pappas familj, i början av året var de fem. Det är sorgligt men samtidigt är jag tacksam för de år som gått.

I eftermiddag tog jag en tur i skogen, för att få frisk luft och klara tankarna. Vi vägkanten såg jag årets första kantareller på gång. De får stå kvar. Kanske kan det bli ett svampår i år.

Tack, mina barn!

Förra året fick jag ett mullbärsträd i födelsedagspresent av mina barn. Nu är det planterat. Tack, snälla barn! Det var den finaste present jag kunde få. Mullbär är så fantastiskt gott och det är ett trevligt träd att ha i trädgården.

Först en rejäl grop, sedan i med planteringsjord och så trädet. Ett så litet träd behöver skyddas för rådjur och harar så vi har satt stängsel runt, som hålls upp av sex störar.

Färdigt! Här står det bra.

Trädet är av den vanliga sorten Mulle, eller Morus Nigra. Den ger svarta mullbär.Â Än så länge är det ju bara en späd liten planta men om några år tror jag att det har växt till sig en helÂ del.

Naturligtvis fick jag inte trädet i present av barnen, utan ett presentkort på ett träd. Vi firade födelsedagen hos dem i Stockholm och det hade inte varit helt lätt att ta med ett träd på bussen hem.

Dessutom behövde jag konsultera grannarna om var jag kunde sätta det, eftersom vi delar hus och trädgård med två grannar. Ett mullbärsträd ska stå dränerat och i vår trädgård är det på de flesta platser antingen lerig och blöt jord, eller bara ett tunt lager matjord ovanpå berg. Det bästa stället att plantera trädet är mitt i utsikten framför den ena grannens köksfönster. Och hon var bortrest några månader förra året när jag fyllde år. Men min snälla granne har inget alls emot att titta på ett mullbärsträd när hon sitter vid sitt köksfönster så det blev väldigt bra.

Tomater och paprika

Även om mycket är nästan en månad för tidigt i år så har jag ännu inte planterat ut mina tomater. Men snart ska det ske. Först ska de skolas in, eller kanske snarare skolas ut. Det vill säga att de ska få vänja sig vid uteklimatet. De närmaste dagarna får jag ta ut dem på morgonen och ta in dem igen på kvällen.

I år har jag förgrott både plommontomat, bifftomat och körsbärstomat. Den 21 februari sådde jag fröer och de har växt upp till en riktig djungel. Alldeles för långa men också spensliga. När de kommit upp ordentligt bör man ställa dem svalt men ljust och någon sådan plats har jag inte, så förmodligen är det därför de fortsatt växa så mycket. Tomat är väl en klängväxt, jag tror att de kan bli flera meter långa, men de behöver ju vara stadiga också så att de klarar flyttning och omplantering. Hade jag haft växthus hade det kanske inte varit något problem, men det har jag inte.

För några veckor sedan gick en av när jag vattnade dem, några decimeter från toppen. Då satte jag den i vatten för att se om den skulle slå rot. Och det gjorde den, så då skar jag av alla de längsta och satte dem också i vatten, och de har alla fått rötter. Först tänkte jag kasta resten av den avklippta plantan men gjorde inte det. Och efter ett tag upptäckte jag att en kvist på stammen hade bildat ny stam genom att växa rakt uppåt. Så det ser ut som en ny planta.

I dag har jag planterat de avklippta tomaterna som slagit rot. Jag behövde något att göra som skingrade tankarna efter att son och sonson åkte hem till Stockholm igen i eftermiddag. Det blir så tomt och tyst, och vad är då bättre än att pyssla med växter utomhus en stund? Även om resan hit i torsdags gick bra ska jag ändå erkänna att jag också känt en viss oro för sonen, ensam i bilen med sin tvååring idag. Åtminstone tills jag för fem minuter sedan fick sms om att de är hemma igen.

Nu står tomaterna ute på verandatrappen för att skolas ut. Jag brukar sätta tomaterna i plastbaljor (fortfarande i planteringskrukorna) under utskolningstiden. Det är lätt att bära dem ut och in morgon och kväll, och dessutom lätt att vattna dem. Det går bra att vattna i baljan, de suger upp vattnet i botten.

De kortare plantorna till vänster är de jag skurit av och haft i vatten ett tag. De längre till höger är de kortaste av mina andra plantor. Säkert kommer några av dem att gå av när jag så småningom ska plantera ut dem för gott.

Den första plantan som jag råkade knäcka har redan fått några små tomater, trots att de bara stått inomhus än.

I år har jag också drivit upp några paprikaplantor från frö. De fyra jag nu hade kvar, efter att ha delat med mig, har jag planterat ut idag. De ska få stå i dessa krukor i sommar, men ska också skolas ut en tid. Paprikorna är i mycket varierande storlek, den största redan en halvmeter hög. De är klena och höga, precis som tomaterna, så vi får se hur de klarar sig utomhus.

Jag skulle behöva några större fat till krukorna.

Den näst största paprikaplantan har redan flera blommor på gång.

Det är de här sorterna jag drivit upp i år:

En plommontomat som heter Cream Sausage. Den ska få ljusgula ovalaÂ tomater och dessutom ge riklig skörd.

En bifftomat som heter Purple Calabash. Tomaterna blir stora och fårade och är rödsvarta. En växt från 1600-talet. Den här sorten är kanske lite för känslig, för den ska helst bo i växthus men kan klara sig i varma lägen ute. Så vi får se om det blir några bifftomater i år.

En körsbärstomat som heter Sweetbaby. Den ger riklig skörd och på påsen står det att den ”är en av de bästa hobbytomaterna”.

En paprika som heter Californa Wonder. Den ska helst stå i växthus eller i annat skyddad läge. Jag vet inte än riktigt var jag ska sätta dem till slut, men någonstans med både sol och lite vindskydd måst det nog bli.

Äntligen!

Äntligen är jag klar! Anspänningen är över, jag blev klar i tid. I dag har jag levererat årets upplaga av Släktforskarnas årsbok till tryckeriet. Nu finns ingen återvändo.

Sedan i höstas har jag jobbat med boken, utan att egentligen skriva en enda rad själv. Innehållet står andra författare för. Så är det när man är redaktör.

Först börjar det med att leta upp intressanta författare, få ja eller få nej, leta andra, ta hand om inkomna manus, läsa och bedöma, få fram bilder, skicka korrekturversioner i flera vändor, kolla att bilder är tryckbara etc. Sedan kommer layoutarbetet som börjar med att skapa nya sidor i ett Indesigndokument, lägga in text och bilder, få det snyggt och läsbart, ta bort alla ”horungar” och ”änkor ” i den mån det går, korrekturläsa igen, kolla det ena och det andra, millimeterpassa bilder och textblock med mera med mera… Det är ett omfattande arbete som krävs för att få en bok klar för tryckning.

Men nu är det gjort.

Drygt en kvart senare:

Jag är inte ensam i detta arbete utan har hjälp av en redaktionskommittÃ© och en korrekturläsare, som betyder oerhört mycket för att få fram ett bra resultat.

Nu ska jag återgå till det riktiga livet, det vanliga livet med mat på regelbundna tider, sömn nätterna igenom, tid att städa och ta hand om den växande tvätthögen, så grönsakerna i trädgårdslandet och allt det där andra. De sista dagarna inför deadline är alltid intensiva, hur mycket jag än planerar och har framförhållning.

Bara ett par timmar innan jag skulle ladda upp tryckfilen upptäckte jag ett faktafel i en text, och som var nödvändigt att rätta. Visserligen bara en siffra men jag måste ju kontrollera att jag inte missförstått, och dubbelkolla och trippelkolla innan jag ändrar i texten. Sådant är nervöst när klockan tickar…

Ute har det blivit sommar och fåren har kommit på bete. Regnmolnen hänger tunga över viken men jag måste nog ut en sväng ändå, när vi har ätit. Titta på något annat än en datorskärm.

Juntan i Argentina

Tove Alsterdal har skrivit ännu en läsvärd deckare med ”Låt mig ta din hand”. Den här utspelar sig delvis i militärjuntans Argentina 1977 och 1978, delvis i dagens Sverige. På ett övergripande plan handlar den om svenskars engagemang i Sydamerikas flyktingar vid denna tid, både från Chile och Argentina. På ett annat plan är det två döttrars sökande efter sin bakgrund och sin försvunna mamma. Tovw Alsterdal

Helene och Camilla föddes i Stockholm i ett tidigt äktenskap mellan två unga föräldrar som inte klarade av att hålla ihop sin familj. Efter skilsmässan blev pappan alltmer alkoholiserad och mamman försvann till Argentina tillsammans med en flykting som återvände för att ta upp kampen på hemmaplan. Egentligen går det inte att berätta så mycket mer utan att avslöja för mycket. Boken börjar i alla fall med att storasyster Camilla, som kallas Charlie, tar sitt liv genom att hoppa ut från sin balkong på elfte våningen. Så småningom börjar Helene tvivla på självmordsteorin och hon tar upp sökandet både efter en mördare och efter deras försvunna mamma.

Jag gillar Tove Alsterdal som författare. Hon tar sig an angelägna ämnen och är en bra berättare. Hon låter historien gradvis växa fram så att man som läsare känner att man är med, samtidigt som hon överraskar. Boken är också en historielektion där vi åter påminns om militärjuntans systematiska mord på framför allt unga studenter, med svenskan Dagmar Hagelin som en av dem.

Faster Gulli

Min faster Gulli är död. Hon somnade in lugnt i torsdags morse efter att ha varit sjuk i cancer sedan förra året. Den sista tiden var svår men hennes syskon vakade hos henne.

Faster Gulli hann fylla 91 år strax innan hon gick bort.

Den allvarliga flickan i mitten är min faster Gulli, omgiven av sina syskon. Det är sommaren 1930. Gulli är storasyster i syskonskaran. Till vänster längst fram sitter min pappa Yngve, snart 89 år men då en liten spjuver på fyra år. Minsta barnet är faster Märta, på storebrors knä. Bröderna heter Anders, Gottfrid, Erik och Åke. Lillasyster Karin är ännu inte född.

Sista gången jag träffade Gulli var för ett par år sedan, när hon var i färd med att flytta från det hus hon bott i största delen av sitt vuxna liv, till ett äldreboende inne i samhället. Vi knackade på oförberett när vi var i trakten, så som man ju egentligen inte gör i Sverige. Hon var mitt uppe i sina flyttbestyr, men hann med en pratstund.

I alla år bodde hon kvar i byn där farmor och farfar bott i grannhuset. Faster Gulli blev änka två gånger, men båda äktenskapen var barnlösa. Jag vet att hon hade mycket kontakt med och mycket glädje av sina syskonbarn med familjer, hon var en närvarande faster och moster i släkten.

Jag minns henne mest från min barndom. När vi hälsade på farmor och farfar var hon ofta med och annars gick vi bort till hennes hus. Där fanns också farbror Gustav, hennes man, med sitt stora skratt, och deras röda gamla katt. Och så hennes symaskin. Gulli var duktig med sömnad. När jag var i tonåren sydde hon mig en fin kappa, i mörkblått ylletyg och med pälskrage. Jag minns precis hur den såg ut och hur det kändes att ha den på mig.

Det gick många år när vi inte träffades men på senare år har vi talats vid mer. Hon har kunnat berätta om släkten, om sådant jag inte visste och som betytt mycket när jag släktforskat.

Min pappa har inte längre någon storasyster. Den lilla allvarliga flickan i sin ljusa klänning har nu lämnat oss. Med henne har ännu en liten port till min barndom stängts för alltid.

Vårbruket startar

Idag har jag satt den första potatisen och löken. Det är tidigt för mig, men allting är ju tidigt i år. Det har varit varmt länge. Förra året satte jag den första potatisen den 21 april.

Det är sättpotatis i groparna. Starkt solsken gjorde det svårfotograferat.

Jag har börjat med en mindre del, tre rader av kanske totalt 12-13. Kanske sätter jag lite mer i veckan och den sista runt första maj, beroende på hur vädret blir. Dels har jag satt ett par stånd med den fina röda Silla från Skurebo, dels blandad potatis. Sättpotatis sparar jag från skörden året innan, då blir det de sorter jag vill ha. Den blandade potatisen är sådan där jag glömt notera vilken sort det är, men det spelar inte så stor roll.

Kanske har vi egen potatis till midsommar, om vädret blir gynnsamt.

Även lite lök åkte ner i jorden idag, ungefär en tredjedel av den lök jag planerar att sätta.

När detta var gjort klippte jag gräset för första gången i år. Det var långt nu.

Varför är det så ont om grönt?

Barnkläder verkar nästan bara finnas i blått och rosa numera. Varför?

De senaste dagarna har jag tittat efter barnkläder till mitt ena barnbarn och letat efter något annat än blått och rosa. Till exempel kläder i grönt, rött och gult. Men det finns nästan inga. Utbudet av andra färger än blått och rosa är så litet att jag inte hittar lämplig modell eller storlek.

Det finns en hel del barnkläder även i grått, men det känns knappt som en färg, även om grått kan vara snyggt. Jag har varit inne i flera butiker, och det är likadant överallt. Även i butikerna på nätet, fast där finns lite mer färger att välja på, men i begränsad omfattning.

I en affär i stan där de sålde barnkläder när man barnbarns pappor var små, gick jag in och tittade men såg inga, och frågade då en anställd om de säljer barnkläder. Något svar fick jag inte utan en motfråga: ”Är det till pojke eller flicka?” Varför är det viktigt? Det spelar väl ingen roll. Barn är barn och använder byxor och tröjor och jackor.

I affärerna där jag hittade barnkläder hänger de tydligt åtskilda utifrån kön. Det är blå i olika nyanser, grå och svarta pojkkläder. Rosa, cerise, vita och ibland glittriga flickkläder. Även i de allra minsta storlekarna. Det här är ju som på 50-talet! Pojk- och flickkläder. Pojk- och flickböcker. Pojk- och flickleksaker.

Att man i kedjebutiker inte kan påverka utbudet lokalt kan jag förstå, men varför har det blivit så här? Det är vi vuxna som pådyvlar små barn hur de ska klä sig utifrån kön. När mina söner var små hade de kläder i många fler färger, och båda två hade var sin rosa jacka. Det gick alldeles utmärkt, och de var inte ensamma om det. Framför allt var det liten skillnad på hurdana kläder pojkarna och flickorna hade på sig, när man såg sig omkring på dagis.

Jag har två barnbarn, en pojke och en flicka som är två och ett år gamla. Till de vill jag ge kläder med klara och fina färger: rött, gult, grönt och blått. Jag saknar 80-talets utbud med dessa färger och inte så sällan blandade i samma plagg.

Jag trodde utvecklingen skulle gå framåt, inte bakåt mot cementerade könsroller.

En gammal väg från Forsebo till Skaftet

Gamla vägar är alltid roligt att hitta ute i markerna. På långfredagen gav vi oss ut för att gå till Forsebo och sedan hem igen, en timmes promenad ungefär. Forsebo ligger mellan Helgerum och Skaftet. Det går en mindre bilväg fram till gården.

Strax innan man kommer fram till Forsebo gård ska man vika av åt vänster. Rakt fram går en liten skogsväg och vi bestämde oss för att ta den i stället och se hur långt vi skulle komma. Vi kom till Skaftet och var hemma tre timmar senare.

Att det går att gå över Forsebo till Skaftets badplats har jag hört talas om och vi trodde det var den vägen vi hittat. Men det stämmer bara delvis. För att gå den vägen som de flesta andra går ska man gå fram till Forsebo gård och vika av in i skogen där i stället.

Den väg som vi tog kommer ner till sjön Hjältemaren, men där tar den slut och övergår i en minimal stig en liten bit. Då förstod jag att vi inte tagit den ”rätta” vägen. men det spelar mindre roll, vi kom ju hem igen.

Anledningen till att den här vägen tar slut är att Hjältmaren höjts några meter sedan vägen användes så vägen slutar egentligen nere på sjöbotten idag. Hjältemaren höjdes i början av 1900-talet, då också en kanal grävdes ut till Toven. Det går en liten bro över kanalen och sedan kunde vi fortsätta till Skaftets badplats.

Vi gick lite fel på den sidan bron och kom ner till Toven vid en vik lite söder om badplatsen så vi tog oss upp på ett berg och sedan ner igen på den rätta vägen, som nu är en stig i skogen.

Jag vet inte hur lång den här sträckan är, men kanske en halvmil totalt.

Ekonomiska kartan från 1943. Klicka på bilden så visas den i större format. Siffrorna visar var några av bilderna tagits. Den rödprickade vägen är den vi gick. Vid 8 gjorde vi en avstickare ner till sjön och gick sedan tillbaka en liten bit. 12 är badplatsen i Toven. Den blåprickade vägen är den vägen som andra har sagt att man kan gå. Den grönprickade vägen är den vanliga landsvägen. Den delen av sjön Hjältemaren som är vid siffran 2 fanns inte vid förra sekelskiftet, och resten av sjön var betydligt mindre. Ungefär mellan 4 och 8 ligger ett lite torp som heter Marielund. Det är gammalt, det fanns redan i slutet av 1700-talet, för det finns med på en karta från 1788.

Bild 1: Den gamla vägen som nu bara är en skogsväg. Det är vackert här.

Bild 2. Strandängen vid sjön Hjältemaren. Här fanns det ingen sjö fram till ungefär hundra år sedan.

Bild 3. Vid änden av sjön Hjältemaren. Vid andra änden ligger Skaftetbron och Sjögårda.

Bild 4. Bron över kanalen. Här finns en grind, för vilt eller för betesdjur sommartid. Kom ihåg att stänga grinden när du passerar här.

Bild 5. Vid bron ansluter den vägen vi skulle ha kommit om vi tagit den blåprickade vägen.

Bild 6. På andra sidan grinden.

Bild 7. Här är det lätt att följa den gamla vägen.

Bild 8. Vid sjön Toven. Det vi ser längst bort är Skaftets badplats, som vi visste att vi skulle kunna komma fram till, men här har vi kommit ner till sjön lite för långt söderut.

Bild 9. Blåsipporna blommar.

Bild 10. Du kan bara ta dig fram till fots här, inte köra med bil.

Bild 11. Sista etappen av vägen fram till badplatsen är en stig i skogen.

Bild 12. Framme vid badplatsen.

Bild 13. I Skaftet på väg hem.

Generalstabskartan från 1883. Här är motsvarande siffror som från 1943 års karta. Här syns det också att sjön Hjältemaren (vid nr 2) är betydligt mindre, och det finns ingen kanal ut till Toven.

Detta inlägg finns också på min Västrumsida, del 3.

Falkenbergs medeltida historia

Falkenberg är en av Sveriges äldre städer, precis som Västervik. Historien i källdokument börjar på medeltiden, då fanns det en borg ungefär vid Tullbrons fäste på Ätrans östra strand. Rester finns kvar än idag. När jag växte upp och gick i skolan i Falkenberg passerade jag ofta borgruinen men tänkte aldrig på vad det egentligen var som jag såg. Nu vet jag mer.

Peter Skoglund och Mats Dahlbom berättar om Falkenbergs tidiga historia i boken ”Falkenberg i dansk medeltid”, som jag köpte på bokrean i år. Peter Skoglund är fil dr i historia och arkeolog vid Göteborgs universitet, Mats Dahlbom är pensionerad civilingenjör.

Boken är uppdelad i två delar. Del 1 handlar om Falkenbergs, Hallands och Danmarks allmänna och politiska historia. Del 2 handlar om de lokala förhållandena i Falkenberg. Ett ganska smart sätt att dela upp en historiebok, tycker jag. Är man redan ganska bevandrad i den allmänna historien kan man gå direkt till del 2.

Hur som helst är det här en jätteintressant bok, och här och där ganska spännande. Jag har lärt mig massor jag inte visste om min hembygd.

Det finns en hel del kartor i boken, vilket glädjer en kartnörd som jag.

Halland tillhörde ju Danmark på medeltiden och fram till 1645. Peter Skoglund är min kusin och våra äldsta gemensamma förfäder föddes i Danmark på tidigt 1600-tal, så långt tillbaka som släktforskningen visar.

Den danska tillhörigheten är därför en avgörande faktor i Falkenbergs medeltidshistoria.
I boken konstateras att ”Ätran har skapat Falkenberg”. Man färdades på den tiden på vattnet och vägarna på land följde ofta vattenflöden. Den specifikt lokala delen av boken inleds med vägarna till Falkenberg och broarna över Ätran. En bro har troligen funnits strax söder om Tullbron under medeltiden och på 1700-talet fanns en bro vid Garvareforsen, enligt en karta från 1751. Det är alltså strax innan Tullbron började byggas. Författarna resonerar om vilka broar som kan ha funnits och var. Sådant är intressant. Jag kommer att se på Falkenberg med nya ögon nästa gång jag är hemma.

Ett längre avsnitt handlar om borgen, om dess tillkomst och användning. Men också om utgrävningarna 1885 och 1937-38, vad man hittat och vad fynden berättar. Borgen är en central del av Falkenbergs historia.

Resterna av den medeltida borgen finns kvar. Bild länkad från Wikimedia Commons, foto: Gunnar Larsson.

Den första byn , som senare blev Falkenberg, kallades Ätraby. En gång i tiden fanns det faktiskt två städer här. Gamla Falkenberg och Nyfalkenberg. Gamla Falkenberg, som var den ursprungliga bebyggelsen, låg runt St Laurentii kyrka och var avstyckat från Stafsinge socken. Nyfalkenberg låg ovanför Garvareforsen och hörde förmodligen först till Vinbergs socken. I Nyfalkenberg fanns en kyrka med namnet Sta Gertruds kyrka (precis som här i Västervik). I boken redogörs i detalj för de båda städernas utbredning och utveckling. Så småningom växte de ihop. Att det var två städer från början kände jag inte till tidigare.

Det finns mycket mer att läsa i den här boken. Jag är så glad att jag har den.