Gotlandsdeckare

BlotDet har blivit populärt att skriva deckare som utspelar sig på Gotland, tror jag. En av de deckarförfattare som har anknytning till ön är Håkan Östlundh. Nu har jag läst den fjärde av hans Gotlandsdeckare, som heter ”Blot” och kom ut för några år sedan.

Det här är en sådan deckare där man redan från början ska förledas att tro att man genast förstår vem gärningsmannen är, men just därför också förstå att det inte är så. Sedan, långt in i boken, kan man börja ana upplösningen, efter fler villospår.

En sak jag gillar med den här boken är att författaren kommer in på hur olika det kan vara att växa upp som syskon i en och samma familj, att man kan ha en helt olik bild av föräldrarna och familjelivet. För så är det ju ofta i verkligheten.

Polisen Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen utreder fallet. Det börjar med att en kvinna och en man hittas mördade i en rikemansvilla på södra Gotland. Snart visar det sig vara makan i ägarparet plus makens kusin som är döda. Maken är försvunnen. Paret har två vuxna barn. Vi får också från början veta att Fredrik Broman vid fallets slut är allvarligt skadad och förs med ambulanshelikopter till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Mer än så ska jag nog inte berätta.

Jag tycker att den här deckaren är ganska bra. En aning lite väl stereotypa karaktärer, men inte så att det stör så mycket. Vissa av dem får jag inte riktigt grepp om. Historien är rejält spännande och ganska underhållande.

Hade det inte varit för att han skriver om Gotland hade jag nog inte uppmärksammat den här alls i den stora deckarfloden.

1940-talets Malmö

SetMattssonSet Mattsson är journalist och författare och har skrivit tre böcker om efterkrigstidens Malmö under andra halvan av 1940-talet. De två första som jag läst nu heter ”Ondskans pris” (del 1) och ”Svekets offer” (del 2). Båda två presenteras som deckare. Framför allt är de mycket intressanta och välskrivna skildringar av Sverige vid den här tiden. Nutidshistoriska skildringar ska vi nog kalla det. 70 år bakåt i tiden, det är historia.

I alla tre är det kriminalpolisen Douglas Palm som är huvudperson.

I den första handlar det om flyktingarna som kom från krigets Tyskland. I ett flyktingläger i Malmö dödas en polsk kvinna, ett svårutrett mord men som till slut får sin lösning.

I den andra boken ingår flera mord, till synes utan koppling till varandra. Men den finns, och vi anar den snart. Den här skulle jag nog inte kalla en deckare egentligen, snarare en spänningsroman. Men det spelar ingen roll för den stora behållningen är tidsskildringen. Här handlar det om kommunistskräcken och politiska motsättningar i Malmö och i Sverige.

Böckerna bygger uppenbarligen på en mycket stor arkivforskning från den här tidens Malmö och i mina ögon känns båda böckerna mycket autentiska. Berättelserna har många detaljer som blir viktiga tidsmarkörer men som också bidrar till att driva berättelsen framåt. Det är så här man kan ljuta liv i arkivdokument.

Set Mattsson har jämförts stilmässigt med Stieg Larsson, och lite åt det hållet kan jag hålla med om att böckerna lutar. Jag tycker att de ändå står i en klass för sig, och inte behöver jämföras med andra.

Det här är bra läsning för den som gillar historia och spänning. Jag gillar den detaljrika och ibland lite torra stilen.

Den tredje delen ska jag läsa när den kommer i pocket.

 

 

25 år har gått

Idag är det 25 år sedan Berlinmuren föll. 43 år och tre månader sedan den började byggas.

Den 10 augusti 1961 vaknade Berlins invånare till en stad delad i två stängda delar. Den hade delats upp redan efter andra världskrigets slut men de boende hade kunnat passera ganska fritt mellan Östberlin och Västberlin. Många bodde i öst och arbetade i väst. Över en natt blev inte detta längre möjligt. Familjer och släkter splittrades.

Det här vet vi sedan länge. Vi minns glädjescenerna när muren öppnades på kvällen den 9 november 1989. Vi har sett det igen och igen, vid tioårsjubileet, 20-årsjubileet, och återigen idag. Det är fortfarande lika gripande, sorg och glädje på samma gång. Sorg över 28 år instängda bakom järnridån. Glädje över den då nyvunna och överraskande friheten.

2008 besökte jag Berlin för första och hittills enda gången, och skrev om det här. Det var först då jag förstod vidden av vad muren inneburit. Jag blev verkligen gripen, och tänker ofta på detta.

mur1
I gatan kan man se var muren gick.

mur2
En mindre del av muren finns kvar i Berlin. Foto från 2008.

GudrunI slutet av 1960-talet, när jag var i tonåren, hade jag en brevvän i Östberlin. Hon hette Gudrun Schwanz och var jämnårig med mig. Vi brevväxlade nog i 3-4 år. Jag tror inte att jag har kvar hennes brev och minns inte i detalj vad hon skrev, men våra brev handlade nog mest om skolan och läxor, pojkar, familjen, vänner och utflykter. Jag minns inget anmärkningsvärt från breven, och inte att vi någonsin skrev något om politik. Förmodligen var hennes föräldrar goda kommunister, eftersom hon fick ha en utländsk brevvän.

Hon bodde väldigt nära Berlinmuren, bara några hundra meter ifrån gränsövergången Sonnenallee i södra utkanten av Berlin. Det visste jag inte då, men har sett det på Googlekartan. Hennes adress var Hallberger Zeile 8, en lång huslänga med lägenheter som ser ut att vara byggd på 50- eller 60-talet. Nu har jag så klart sökt efter henne på nätet men hittar henne inte. Förmodligen har hon inte kvar sitt gamla efternamn.

Sonnenalle1
Gudrun bodde i det långa grå huset. Vid den röda pricken till vänster fanns en gränsövergång i muren.

Berlin-Hallberger_Zeile
Huset vid Hallberger Zeile idag. Bild från Wikimedia Commons.

I förrgår gjorde jag en intervju med en kvinna i Gamleby, som flyttat hit från Tyskland, till en artikel i lördagens Västerviks-Tidningen. Hon växte upp och bodde i Östtyskland, strax utanför Berlin, och berättade nu om hur hon reagerade när muren föll i november 1989. Hon sa att hon då kände både glädje och oro, om det verkligen kunde stämma och vad detta skulle innebära för henne och hennes familj. För henne var livet i det gamla Östtyskland inte bara elände, det var också stabilitet och säkerhet, mindre kriminalitet och en viss trygghet.

Det är viktigt att komma ihåg att de där 28 åren också innebar ett vardagsliv för miljoner människor, år som inte bara kan raderas ut när Tyskland sedan återförenats. Om detta talas också i en dokumentär från Sveriges Television 1990.

Filemn Good bye Lenin utspelar sig i övergången från det gamla öst och väst till det nya enade Tyskland.

Svamptider

Det har blivit en riktig svamphöst i år. Gula kantareller, trattkantareller, smörsopp, karl johan, taggsvamp och stolt fjällskivling. De finns överallt i skogen nu.

Trattkantarellerna har börjat komma nu. De är svåra att se, men hittar man en hittar man som regel flera.

svamp1

De här trattkantarellerna hittade jag idag. Jag fick gå ett tag innan jag såg dem, och tänkte hela tiden att de finns där nog fast jag inte ser dem. De är mycket goda, och behåller smaken bra som torkade.

svamp2

Svampåret började redan den 6 juli. Då hittade vi årets första kantareller, och riktigt många dessutom. Då hade det varit regnigt ett bra tag, sedan kom torkan och kantarellerna höll sig undan.

svamp3

I augusti blev det både karl johan och andra soppar, och så lite lingon.

svamp5

Nu, lite senare på hösten, har det blivit väldigt gott om karl johan. Ute hos oss växer det mycket svamp utmed vägarna, och de plockar vi ju inte. Den här var riktigt fin men alldeles i vägkanten.

svamp6

Även smörsopp växer rikligt i år. För några veckor sedan kom vi nog hem med en hel kasse. Det hade varit torrt ett tag och de var ganska torra. Då är de mycket lättare att rensa, det är svårare när de är kladdiga som de här.

I år har jag torkat både karl johan och smörsopp, i tunna skivor. Jag hoppas de behåller smaken.

svamp4

Jag tror inte att jag någonsin plockat så mycket stolta fjällskivlingar som i år. Mest ute i skogen, men också i kanten av grannens tomt när de hade hunnit tröttna på dessa läckerbitar. Allra godast är de att steka som biffar. Det som blivit över har jag torkat. Får se hur de torkade blir i maten.

svamp7

Största skörden blev det för en vecka sedan, hela korgen full. Då var maken med. Först hittade vi kantareller, sedan en mängd trattkantareller, så fler vanliga kantareller plus taggsvampar och några karl johan och smörsopp. Det blev nästan tungt att bära.

svamp9

Visst finns det gott om giftiga svampar också. Kanske är det mest oätliga svampar i skogen egentligen. Men vackra är de.

svampskog

Tyvärr är det inte lika vackert överallt i skogen. Här ser det ut som en massa vildsvin varit framme och bökat. Eller är det skogsmaskiner? Jag vet inte.

Marmelad på tomater

På senare tid har jag blivit en marmeladnörd. Inte för att jag älskar marmelad på mackan, men för att det är så roligt att koka marmelad och experimentera med olika smaker.

tomatmarmelad3

I dag har jag gjort tomatmarmelad. Himla gott blev det. Den blev ganska mild och passar bra till ost.

Allra bäst gillar jag att äta mina egenodlade tomater precis som de är, som sallad till maten. Men igår såg jag att jag hade en hel del som växt för fort så att skalet spruckit. Och flera av dem var inte mogna utan i alla stadier mellan grönt och rött. Då håller de sig ju inte så länge att de hinner mogna färdigt. Därför blev det marmelad i stället.

Ett tag funderade jag på att göra chutney men hade inte alla ingredienser hemma.

Själv har jag inget recept på tomatmarmelad så jag googlade runt en bra stund och kollade säkert på 10-15 recept på olika ställen. Till slut blev det en något modifierad version av ett enkelt recept.

Jag fick ihop ungefär 700 gram tomater, det blev utgångspunkten.

Recept på tomatmarmelad

700 gr mogna och omogna tomater
2 citroner (ekologiska)
1 dl vatten
3 dl socker
1 msk riven ingefära

Skålla de mogna tomaterna och dra av skalet. Skär alla tomaterna i små bitar. Ta bort den hårda delen där skaftet går in.
Skölj och skrubba citronerna. Skär dem i klyftor och sedan i strimlor, fruktköttet kan sitta kvar på skalet.
Koka tomater, citroner och vatten i c:a 30 minuter. Ta av från värmen, rör i socker och ingefära. Koka upp och låt det koka häftigt i 10-15 minuter. Rör då och då, så att det inte bränner fast.
Gör marmeladprovet, dvs sätt in ett fat i kylen när du börjar tillagningen, häll upp en liten klick marmelad på det kalla fatet och när det stelnat ska det vara segt som marmelad. Annars kokar du några minuter till.
Häll upp marmeladen på varma burkar. Jag brukar värma upp glasburkarna i ugnen i drygt 100 grader under tiden jag kokar marmeladen.

Av denna sats blev det tre burkar marmelad, burkar i vanlig marmeladstorlek.

tomatmarmelad1

 

 

 

 

Elly Griffiths

Griffiths på AdlibrisVad gör man nerbäddad med förkylning och feber ett par dagar? Sover, slösurfar och läser. Under de senaste dagarnas förkylning har jag läst två deckare av den engelska författaren Elly Griffiths. Det är den fjärde och femte som har arkeologen Ruth Galloway i King’s Lynn som huvudperson.

Den ena heter ”En orolig grav” och den andra heter ”The outcast dead” (jo, den finns på svenska också men inte i pocket än).

Det här är charmiga och trevliga deckare, spännande utan att vara särskilt blodiga. Karaktärerna är delvis lite udda och de har delvis ganska knepiga relationer till varandra. Det handlar mycket om mänskliga relationer, särskilt mellan barn och föräldrar.

Ruth Galloway är drygt 40 och har en liten dotter på ett par år. Pappan är en gift polis i stan, som Ruth ibland samarbetar med när hon hjälper polisen.

I ”En orolig grav” har en av Ruths studiekompisar från universitetstiden hittats död, troligen mördad, i en liten stad utanför Blackpool i norra England. Han är också arkeolog och har precis före sin död gjort en upptäckt som kan vara mycket sensationell. Det kan vara den legendariske kung Arturs grav. Men det räcker inte med det, det finns fler sensationer. Och någon eller några försöker uppenbarligen stoppa offentliggörandet av fyndet. Griffiths på Adlibris

När studiekamraten dött kallas Ruth in för att ta vid i arbetet med fyndet. Samtidigt får hon anonyma hot som vill få henne att avstå. Det blir en dramatisk uppgörelse.

”The outcast dead” tar vid nästan ett år senare. Nu leder Ruth själv en utgrävning vid Norwich Castle där ett skelett hittas som tros vara från en kvinna dömd för barnamord på 1860-talet. Ett tv-program ska göras om fyndet och historien om kvinnan. Ruth ska vara med i tv-programmet.

Samtidigt utreder polisen ett fall med en familj där tre barn dött oförklarligt. De första två anses som plötslig spädbarnsdöd men i det tredje fallet hittar polisen bevis som tyder på att barnet mördats. Lite senare kidnappas ett barn, och sedan ytterligare ett. Det går inte att berätta så mycket mer utan att spoliera för den som vill läsa.

I somras läste jag för första gången en deckare av Elly Griffiths, och blev ganska förtjust. Nu efter tre böcker tror jag att hon får vila ett tag, nu vill jag ha nytt. Men hon är helt klart läsvärd.

Har du inte läst något av henne förut så börja med någon av de tidigare böckerna, för de är i kronologisk ordning.

 

 

Sommarhelg i september

Vilken fantastisk helg vi haft! Nästan som högsommar fast vi nu är inne i höstmånaden september. Det har varit lagom varmt, riktigt behagligt. Skogsvandring igår och ett besök på Puksättersbadet i Gunnebo idag blev det.

I går var vi i skogen i fyra timmar och plockade lingon och svamp, och givetvis med fika i ryggsäcken. Makens kusin var med och vi hjälptes åt att plocka. Tyvärr sitter lingonen ganska glest i år, åtminstone i våra skogar här hemmavid, så det blir inte så mycket bär. Två liter fick vi ihop tillsammans.

lingon2

lingon1

På svampjakt har vi alltid siktet inställt på kantareller men det hittade vi inte en enda. Däremot en hel del smörsopp och ett par karl johan.

Lingonen är nu infrysta och svampen ligger på tork. Jag skär dem i tunna skivor och lufttorkar svampskivorna på ett myggnätsfönster som jag lagt på två stolryggar. Det fungerar bra. Tidigare i veckan torkade jag annan svamp och förr om åren har jag torkat trattkantareller så här.

sopp

svamptork

I eftermiddag åkte vi till Gunnebo för att promenera en stund. Jag har ju skrivit en del om Gunnebos historia och skulle nu visa maken bruksdammen, nedre bruket med mera. Sedan fortsatte vi promenaden till Puksättersbadet. Det var riktigt gassig sol på vägen och vi hade tänkt gå till Fermersbo men nöjde oss med badplatsen. Det är fint där, men det såg inte så trevligt ut med alla maneter och alger i vattnet.

puksatter

När vi var vid Puksätter funderade jag på om det funnits ett torp här en gång i tiden, som gett namn åt badet. Ofta är det gamla torpnamn som lever kvar på olika platser. Och givetvis är det så även här.

I husförhörslängderna för Gladhammars socken ser jag att Puksätter var ett torp under Hofgården, en av de tre ursprungliga gårdarna i Gunnebo och som låg där nedre bruket finns. Torpet var bebott i ungefär 50 år.

Första gången det finns med i husförhörslängden är 1816-21. En familj flyttade hit från Västrum 1818 och bestod av torparen Anders Granbeck, född 1786 i Tryserum. Hans hustru heter Lisa Jonsdotter, är tre år yngre och född i Ed. De har tre söner som heter Abraham, Reinhold och Lorenz, födda 1813, 1817 och 1819. Lille Lorenz blir alltså det första barn som föds i torpet Puksätter.

Hustrun Lisa dog 1837. Då har Reinhold redan lämnat hemmet när han är 14 år. Lorenz flyttade till Hofgården 1840 där han blev dräng, men far och äldste sonen Abraham bodde kvar. Båda arbetade på bruket. 1843 gifte sig Abraham med pigan Maja Carin Jonsdotter och de fick tre barn. I oktober 1855 dog Maja Carin, 33 år gammal. Dödsorsaken är inte noterad, men antagligen var det barnsäng eller tuberkulos. Anders Granbeck dog ett halvår senare, ännu inte fyllda 60 år.  Abraham och sönerna flyttade sedan till Södra Vi.

puksatterhfl
Den första familjen på torpet Puksätter. Bild från Gladhammar AI:6 (1816-1821) Bild 55 / sid 39a, Arkiv Digital.

De som verkar ha varit sist på torpet är två arbetarfamiljer på bruket. De bodde här åtminstone fram till 1875, men i nästa husförhörslängd (1876-1880) är ingen alls noterad som boende på Puksätter. Om det innebär att båda familjerna flyttat vet jag inte. Kanske är de i stället bokförda under sina arbetsplatser, vilket är det vanliga.

Den ena av de två sista familjerna är puddelarbetaren Olof August Norberg, hans hustru Maria Lovisa Persdotter och sönerna Carl Gustaf, Karl August och Axel Sanfrid. Föräldrarna var födda på 1840-talet och barnen 1868, 1870 och 1874. De flyttade hit från Vintrosa 1874 och de är födda i Tysslinge och Nora. Axel Sanfrid blev den siste som föds på torpet Puksätter, så vitt jag kan se. Att arbets i puddelverket innebar att han arbetade med att omvandla tackjärn till smidesjärn. Kanske skötte han puddelugnen.

Den andra familjen är arbetaren Gunnar Gunnarsson, hustrun Carolina Sophia Granat, och barnen Carl Oscar, Hilda Sofia, Anna Amalia och Gustaf Patrik. Föräldrarna var födda 1818 och 1829 i Djursdala respektive Locknevi men barnen föddes i Gladhammars socken 1859-69. De har också flyttat in 1874, från Valstad.

Om det varit ett eller två torp framgår inte, men troligen var det bara ett. Man bodde ju trångt förr. När vi gick nere vid badet idag funderade vi på var ett torp skulle kunna ha legat. Kanske låg det där det nu finns en gammal övergiven stuga, som jag antar varit omklädningsrum eller klubbstuga till idrottsföreningen. I dag tycker vi nog att det hade varit fint att ha strandtomt här, om det inte vore en badplats, men vid den tiden folk bodde här ville man inte bo så när vattnet, det ansågs bli kallt och fuktigt och svårt att hålla värmen på vintern.

Jag såg inte någon torpskylt från någon torpinventering, men det kan det ju finnas.

Helene Tursten: I skydd av skuggorna

De senaste dagarna (bl a under sena hotellkvällar i Karlstad) har jag läst en av Helene Turstens senare deckare om Irene Huss. När hon började med deckare för cirka 15 år sedan läste jag flera av dem men nu hade det gått ett bra tag. Jag tröttnar ofta efter tre-fyra böcker om samma personer.

Det var trevligt att återknyta bekantskapen med polisen Irene Huss och hennes arbete. I den här boken dras även hennes familj in i brottsutredningen.

Det handlar om gängkriminalitet, ett nog så angeläget ämne. Ett mord på en gängmedlem och en bomb som hotar Irenes makes restaurang sammanfaller. Fler gängmord följer och både Irene och hennes familj hotas.

Något som jag har svårt att förstå är att hon fortsätter arbeta med en brottsutredning där hennes egen familj är indragen. Hon till och med håller förhör med sin egen man. Är det verkligen så inom polisen? Ska inte någon annan ta över då?

Hur som helst är det spännande och välskrivet, precis som jag förväntar mig.

Släktforskardagar i Karlstad

Torsdag-söndag tillbringade jag i Karlstad för att vara med på släktforskarförbundets årsstämma och de årliga Släktforskardagarna, som är en mässa för släktforskare. Massor med folk, en del nyheter och en vacker stad.

Det var verkligen trevligt, inte minst att vara i Karlstad. Så mycket vatten, med Klarälven i centrum. Jag har varit i Karlstad ett par gånger tidigare men då passerat snabbt genom stan och åkt vidare ut till goda vänner på Hammarö. Nu bodde jag på hotell mitt i stan.

Det roligaste under mässan var nog att träffa på släktforskare som jag tidigare bara haft digital kontakt med, men nu kunde springa på i vimlet och ses IRL.

Det får nog bli en kombinerad Värmlands- och Dalarnasemester någon gång, och även se landsbygden här.

Karlstad4
Visst är det vackert i Karlstad! Detta är mitt i centrum.

Karlstad1
Medlemmarna i Värmlands Släktforskarförening hade gjort ett fantastiskt jobb för att mässan skulle bli bra.

Karlstad3
Från en av utställarna.

Karlstad2
Någon som var intresserad av årsboken i Rötterbokhandelns monter på mässan.

På min Rötterblogg skrev jag ett inlägg i lördags natt.

Grym nybyggarhistoria

För 150 år sedan var Texas fortfarande nybyggarland. Indianerna hade delvis trängts undan av mexikaner och vita. Bland dessa rådde krig, både mellan indianer och vita och mellan mexikaner och vita, och mellan mexikaner och indianer. Till stor del känner vi nog till detta, vi som växt upp med filmer om vilda västern och böcker om kampen mellan indianer och vita.

sonen

Philipp Meyer har skrivit romanen ”Sonen” om den här tidsepoken. Den sträcker sig från 1830-talet och fram till våra dagar.

Det är en grym historia och långt från alla de mer eller mindre romantiska skildringar vi vant oss vid. Här handlar det om hämnd och död, människor som dödar andra människor som vore de själlösa djur. Vissa avsnitt i boken i mycket blodiga och grymma.

Ändå är det en mycket bra och läsvärd berättelse, framför allt för att den ger en annan bild än den gängse av denna tid och plats.

Hur väl den håller sig till sanningen kan jag inte avgöra, men det är inte svårt att tro att denna är mer trovärdig än ”Bröderna Cartwright” och andra historier vi matats med de senaste hundra åren.

Huvudperson är Eli McCullough, som kallas Översten. Hans familj är nybyggare i Texas. 1849 är han 13 år. Hemmet blir överfallet av comancheindianer en dag när hans far är borta. Elis mor och syster våldtas och dödas, Eli och hans bror tas tillfånga. Brodern dödas efter några dagar men Eli får leva. I tre år lever han hos comancherna, som fosterson hos en av de ledande familjerna. Han blir som en indian. Dessa tre år kommer att prägla honom under resten av hans liv.

Det han är med om under sin barndom gör honom till en kallblodig mördare men också en som bryr sig om de sina, inklusive den grupp indianer han så småningom lämnar.

Han lever tills han blir hundra år, får barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Grymheten följer generationerna, men det finns också försonande drag. Ingen människa är bara svart eller vit i sin själ.

Eli lyckas köpa land i Texas, mer och mer ju äldre han blir. Till slut äger han marken på flera mils avstånd. Och på hans mark finns olja. Hans familj blir omåttligt rik, och tanken på Dallasfamiljen är inte långt borta.

Philipp Meyer är en mycket god berättare. Han varken glorifierar eller förskönar, och håller spänningen vid liv boken igenom.

Boken har prisats, både hemma i USA, i Sverige och i andra länder. Det är den värd.

Andra bloggar om: