Vi bor i den gamla Västrums socken. Här finns mycket att berätta om:
Till Västrum del 2, Till Västrum del 3, Till Västrum del 4
2012-06-16:
Tackjärnsvägen
Väster om Helgerum ligger Tovehult. Där startar den gamla Tackjärnsvägen, som går ända till Ankarsrum.
Det är en mycket vacker gammal väg, med rik grönska i ett gammal kulturlandskap.
På väg mot Kvällinge och Tovehult.
Vid mitten av 1700-talet lät bergsrådet Peter Christoffer Cederbaum bygga Helgerums slott. Han ägde också Ankarsrums bruk, som var ett järnbruk. Där tillverkades spik, hästskor, yxor, spadar plus tackjärn och stångjärn. För att forsla malmen och järnet lät Cederbaum anlägga och förbättra vägar mellan Ankarsrum och utskeppningshamnarna. Vid Helgerum hade han ett varv där fartygen byggdes.
Vägen från masugnen i Tovehult till Ankarsrum ska ha byggts redan 1698 men den förbättrades under Cederbaums tid, enligt boken om Ankarsrums bruk. Men Manne Hofrén skriver i boken om Helgerum att vägen bröts av Cederbaum på 1700-talet. Kanske var det vissa delar som byggdes nytt.
Vägen kallas Tackjärnsvägen idag, men har också kallats Cederbaums väg. Under 130 år transporterades tackjärnet här från Tovehult till Ankarsrum.
Vägen är ungefär två mil och går över Brunnsö där det finns en kraftstation (husen på bilden här) och mot Sundsholm där en flottbro byggdes över sjön Maren vid Näset. Sedan fortsätter vägen tvärs över nuvarande E22 mot Annerössle och Gustafsberg mot Ankarsrum.
Här fortsätter vägen från Brunnsö mot Näset. Om det går att ta sig fram med bil hela vägen dit vet jag inte.
Cederbaum lät också bygga vägen mellan Helgerum och Västrums kyrka, som delvis används fortfarande. Tidigare fick man ta båten till Helgerum, eller rida.
Kartan är ett utsnitt från kartan i boken om Ankarsrums bruk. Petter Åkerman har ritat kartan. Det röda strecket är Tackjärnsvägen.
Alla bilderna här är tagna vid Brunnsö, vid den gröna pricken på kartan.
En inventering av Tackjärnsvägen har gjorts av Göte Johansson i Ankarsrums hembygdsförening. Han har satt upp skyltstenar utmed vägen.
Källor:
Leif Rosenblad: Den gamla tackjärnsvägen, artikel i Utkik.
Petter Åkerman, Manne Hofrén, Helge Åkerman: Ankarsrums Bruk 350 år, Ankarsrums hembygdsförening
Manne Hofrén: Helgerum i Tjust, Nordiska Museet
2012-03-28:
Nu har vi hittat det gamla Flivikedalstorpet. Läs längre ner.
2012-01-13:
Den gamla landsvägen
Det här är en liten bit av en gammal landsväg i skogen mellan Helgerum och Äskestock.
Så här ser det ut åt andra hållet, ner mot dagens landsväg. Det är en ganska brant backe här, i ett bergigt landskap.
Hembygdsforskaren Claes-Göran Petersen skriver om Äskestock i boken Tjustbygden 2007, och har ritat en karta som jag fotograferat av från boken. Bilderna jag tagit idag är från den lilla vägbiten vid det röda krysset på kartan. Där gör den gamla vägen en krök runt naturreservatet med bokskog vid Helgerum. Den streckade vägen är förstås den gamla, och den heldragna vägen är den nya. Den byggdes 1967-68 enligt författaren, sedan sommarstugorna börjat byggas i Äskestock.
Här är det berg och djupa dalar så man sprängde sig fram genom berget vid vägbygget.
När den nya vägen byggdes gjordes ny vägbank av sprängstenen.
Det är spännande med gamla vägar, och att spåren efter dem fortfarande finns kvar här och där.
Nu är delar av den gamla vägen en vandringsled i skogen, in i naturreservatet, eller så kan man gå vid sidan om.
Delar av den gamla landsvägen finns kvar på flera ställen runt Helgerum. Här går fåren och betar på vägen, våren 2009. Den finns också kvar nedanför slottet och används som en del av Mejerislingan där sommarstugorna ligger. Den här sträckan på bilden hålls öppen av fåren men får också ny beläggning ibland, för den används för traktor eller andra maskiner. På andra ställen kan den vara helt igenväxt. Naturen tar tillbaka snabbt.
2011-12-09:
Stenbotorpet
Strax sydost om Helgerums slott låg för ett par hundra år sedan ett torp som hette Stenbo. Från början var det en gård och blev sedan ett torp. I Tjustbygdens årsbok 2007 skriver Claes-Göran Petersen att Stenbo försvann som torp 1780. Det är utsatt på en karta i boken, men bland Lantmäteriets historiska kartor hittade jag en från den rätta tiden, troligen från slutet av 1600-talet, och där finns Stenbo med. Den kartan skrev jag ut och vi tog den med oss för att leta på plats.
Ungefär där vi står eller lite framför oss, måste torpet ha legat. Vi befinner oss lite innanför spetsen på den havsvik som går in från höger på kartan, och det är just där torpet en gång legat. Viken hette då Stenboviken men har sedan bytt namn till Stekfjärden. Innanför viken finns naturreservatet med bokskogen i Helgerum.
Det finns inga uppenbara lämningar från de gamla byggnaderna från 1600- och 1700-talet, men det är som en platå här mellan skogen och fältet ner mot vattnet. Ungefär som kartan antyder. Det finns i alla fall ganska gott om plats för olika byggnader och man kan lätt tänka sig att de kan ha legat här.
Några stenar i gräset som ser ut att kunna vara huggna, kan det vara en lämning efter något hus?
Idag finns det bara en traktorväg hit, men kanske är det samma väg eller stig som ledde till torpet en gång i tiden. Vägen till Äskestock går strax intill här, och är byggd på 60-talet. Den skär genom landskapet och man får tänka bort vägbanken lite längre bort för att få en uppfattning om hur landskapet kan ha sett ut.
På 1500-talet var Stenbo en av de fyra sätesgårdarna i Västrum som Charles de Mornay köpte av Erik XIV. De andra var Helgerum, Rumma och Äskestock. På 1680-talet ska Stenbo ha degraderats till torp. På 1800-talet användes virke från det gamla Stenbo till ett hus på Stora Järö och som numera kallas Boasken. Läs längre ner.
I mantalslängden från 1655 finns noterad en Gotfrid i Stenbo. Det är den första notering om någon person här som jag hittat. Mantalslängderna finns inscannade på Riksarkivet.
I en odaterad husförhörslängd för Västrum, troligen från 1700-talet, finns en familj på Stenbo. Jag gissar att det står Pähr först, sedan kanske Gunnil, Christina (överstruket) och Kierstin. (Avbildad från Arkiv Digital, källa: Västrum AI:1 (0-9999) Bild 12 / sid 11 ).
Nästa husförshörslängd är från 1760-1778. 1760 bor en familj bestående av 57-årige (eller 51-årige?) Johan, som dör under året, hans hustru Anna och sonen Niclas. Eftersom Anna är 30 år och Niclas 20 år är Johan uppenbarligen omgift och har troligen blivit änkling tidigare. (Avbildad från Arkiv Digital, källa: Västrum AI:2 (1760-1778) Bild 22 / sid 11 ).
På nästa sida fortsätter familjen med de yngre sönerna Johan och Pär, och dottern Cathrina som är 17 år. Pär är sannolikt Annas son. Då bor här också en familj till: Simon Pärsson med hustru Maja och barnen Petter, Anders, Eric, Johan och Anna. (Avbildad från Arkiv Digital, källa: Västrum AI:2 (1760-1778) Bild 22 / sid 13 ).
Året efter är det bara änkan Annas familj som bor kvar i Stenbo, men hon har städslat en dräng, den 21-årige Lars. Tio år senare är det en helt annan familj som bor här: husbonden Jöns, hustrun Anna, barnen Nils, Måns, Peter och Stina. 1786 är den sista noteringen av boende på Stenbo. Då har Anna dött, och Jöns har gift om sig med Ingeborg och de har fått en gemensam son som heter Anders och är tre år. Nästa husförhörslängd är från 1792 och då finns inte Stenbo kvar längre i boken.
Uppdatering 2015-08-23: I våras fick jag kontakt med en släktforskare som läst om Stenbo här och hörde av sig. Han kommer från Simon Pärsson och Maja Andersdotter i rakt nedstigande led genom de två sönerna Petter och Anders, som i bilden från husförhörslängden ovan är 13 och 10 år gamla. Nu fick jag veta att familjen i mitten av 1760-talet flyttade till Hovgården i Gladhammar, där sedan Gunnebo bruk startades. Där blev Anders smeddräng vid knipphammaren och senare klensmedsmästare vid Falsterbo bruk i Hjorted, då med efternamnet Stenberg.
Boasken på Järö
När vi gick i skogen idag på Järö förra hösten kom vi till vägs ände och där låg ett ödehus som håller på att raseras. Trots att det är i ett förfärligt skick är det ändå vackert. Kanske finns det ett värde i att låta ett gammalt hus stå och dö, hellre än att riva det? Huset kallas Boasken och ligger på ön Stora Järö.
Som vuxen vet man ju att det man inte ska gå in, det syns att allt kan rasa och gå sönder när som helst.Dessutom är det ju någon annans egendom.
Någon har i alla fall plockat ihop det som rasat.
Nej, jag gick inte in men sträckte in handen med kameran i farstun.
Dörrposten har varit blå en gång i tiden.
Huset är från 1880-talet. Man kan läsa lite om det i Tjustbygdens årsbok 2007, där Claes-Göran Petersen skriver om Äskestock. Enligt honom kommer virket till huset från det gamla torpet Stenbo, som låg några kilometer närmare Helgerum. Det ska därför ha kallats Stenbo från början, men sedan bytt namn.
2011-11-12:
Dansbanan i Skaftet
Här dansade ungdomarna i Skaftet på 30- och 40-talet. Kanske vilade själva dansgolvet på den stora stenen till höger. Idag finns bara stenar kvar som verkar visa var dansgolvet låg.
Den gamla kiosken finns kvar bakom själva dansbanan, men är mycket förfallen. Bilderna är från oktober 2011.
Mossan växer på det nersjunkna taket i skogen.
Dansbanan ligger vid den gamla landsvägen mellan Skaftet och Västrum, strax ovanför Alabacken och in till höger mellan björkarna. Den gamla landsvägen når man om man tar av vid affären mot badplatsen och fortsätter rakt fram i stället för att svänga till vänster. Men ställ bilen i så fall.
Från hembygdsföreningen bok om Västrum. Där kan man läsa om dansbanan.
Fotbollsplanen i Helgerum
Det här huset har vi gått förbi många gånger och trott att det bara är ett gammalt skjul som blivit kvar. Det ligger i kanten av ett gärde till vänster om vägen, om man kommer från stan, strax efter att man passerat avtagsvägen mot slottet och Rumma.
Men detta är det gamla omklädnings- och klubbhuset för Västrums IF:s (VIF) fotbollslag. Makens kusin Sven-Erik, som är uppväxt här och bor i trakten, berättade detta för oss. Han mindes hur han som ung varit här och tittat på fotbollsmatcher. Han spelade också på den här planen massor av gånger. Enligt Björn Granberg i Skaftet var Sven-Erik en av de bästa VIF-spelarna under perioden 1955-65.
Idag, den 12 november 2011, var det tjock dimma när vi besökte platsen. Det var precis här, framför klubbhuset, som var dåtidens fotbollsplan. Då fanns inte vägen bredvid fältet, den gamla landsvägen gick nedanför slottet. VIF bildades 1948 och fotbollsspelandet tog slut någon gång på 60-talet. I slutet av 60-talet byggdes den nya vägen och kanske påverkade det nedläggningen.
Uppdaterat 2012-11-16 med ny information från Björn Granberg: ”Fotbollsspelandet tog slut efter säsongen -66 då en stor del av spelarna gick över till Gunnebo IF. Fotbollsspelandet i Västrum togs upp igen på 70-talet och lades ned för 5-6 år sedan men det är dock en annan historia :-)
Anledningen till att planen försvann i mitten på 60-talet (troligen -65) var att Helgerums tamsuggor gick igenom staketet och bökade upp precis hela planen. Det var med handkraft inte ens lönt ett försök att reparera den omfattande skadan. Från det att suggorna förstört planen i Helgerum så fick VIF sköta all träning och hemmamatcher i Gunnebo istället.”
Alltså nästan som idag, när vildsvinen bökar upp både gärden och trädgårdar.
Trappsteget är borta vid dörren.
En järnslå är slagen över den ena dörren, och låst med hänglås. Frågan är vad som döljer sig därinne. Det vet vi inte.
Uppdatering 2012-11-16: Nu har jag fått veta att det troligen bara ligger plank därinne. Tack Björn Granberg! Lite av detta kan man ana på en bild längre ner.
Väggen mot solen är blekt och grå medan väggen mot norr fortfarande är röd.
Baksidan. Alla fönster sitter högt upp, kanske för att man skulle kunna klä om i fred.
Mossan växer på baksidan av huset.
Bakom huset har någon en gång slängt ut en pall eller bänk, ser det ut som.
En dunk av något slag, som hamnat bakom huset.
Så här ser det ut inuti. Jag når inte upp till de höga fönstren för att titta in, men kameran hjälpte mig.
Vad är detta? Det ligger utanför huset, på framsidan.
Uppdatering 2012-11-16 från Björn Granberg: ”Det är linjekritningsmaskinen. Spelarna fick själva (då Västrum inte hade någon vaktmästare) köra den vid träningen inför matcherna, de fick förstås även klippa gräset på planen själva (c:a 10-15 minuter var).”
På bergknallen mitt emot, på andra sidan fotbollsplanen, kunde man sitta och titta på matcherna berättade makens kusin. Det behövdes ingen läktare. Idag går vägen precis bakom berget.
Från hembygdsföreningen bok om Västrum. Där kan man läsa om fotbollslaget 1955.
Flivikedalsladan
På vägen mot Strandbo, kanske en kilometer in på vägen, ligger de här resterna av en byggnad. Det är den gamla Flivikedalsladan har vi fått veta.
Idag är det bara grundstenarna och trasiga tegelpannor från taket kvar.
Ladan låg uppe på en höjd. Om man fortsätter vägen framåt mot Strandbo kommer man ner i en svacka, och en bit ner där ska själva gården ha legat, på vänster sida. Boningshuset lär vara rivet sedan länge. Enligt husförhörslängderna för Västrums församling bodde änkan Kristina Karolina Jonsdotter här som hyresgäst vid förra sekelskiftet, med några av sina barn och barnbarn. Hennes man har dött 1885 och lämnat henne med tre minderåriga barn, den yngste bara fyra år gammal. Tidigare har andra familjer bott här.
Efter änkans död 1903 skingras familjen och flyttar härifrån. Sedan bor ingen längre här. Två av barnbarnen är ett tioårigt tvillingpar, födda 1893. Deras mor har dött ogift redan en vecka efter förlossningen och de har växt upp hos sin mormor. När mormor dör får de flytta till en moster i Mariedal i Helgerum. Tvillingarna har en 17 år gammal syster, men med ett annat efternman och alltså en annan pappa, som flyttar till Västervik när deras mormor dött.
På 40-talet användes ladan av Helgerums gårdsägare för tröskning.
Från hembygdsföreningen bok om Västrum. Där kan man läsa om ladan.
För en tid sedan fick vi veta av en släkting som bott hela sitt liv i Skaftet att Flivikedalstorpet ska ha legat precis där vägen delar sig och den ena går upp till vänster mot Flivikedalsgärdet, enligt en karta från 1940-talet. Och precis i hörnet finns resterna av huset:
Det är grundstenarna som är kvar. Här är det södra hörnet.
Högen i mitten är troligen där eldstaden varit. Det brukar bli så när muren rasat. Ofta växer det något träd i den gamla eldstaden, kanske är askan god jordmån.
Nedanför husresterna går vägen. Förmodligen gick den här då också, när huset fanns, åtminstone verkar det så på kartan. Uppe i skogen ovanför huset är det väldigt stenigt med stora klippblock. Vi funderar om de fanns här då, och varför man i så fall byggde ett hus i så oländig terräng. Eller om man av någon anledning sprängt här senare. Fast stenarna ser gamla ut.
Huset låg uppe på platån rakt fram i vägkorsningen.
2010-10-17:
Stengärdsgården i skogen
Den här gamla stenmuren hittade jag i skogen för ett tag sedan. Eller snarare: jag hade inte sett den tidigare eftersom jag inte gått just där den ligger.
Den har ett tydligt hörn och sträcker sig långt åt båda håll, kanske ett par hundra meter. På båda sidor om muren växer gles skog och i närheten finns åkrar och gärden. Det ser ut som om det varit betesmark förr på den ena sidan. På den andra sidan går rester av en gammal landsväg som inte varit allmän väg sedan 60-talet, vad jag vet. Troligen längre tillbaka, för vägen försvinner in i skogsmark efter ett tag.
Vem har byggt den? Och varför så bred? Den är minst en meter bred, säkert mer, jag har inte mätt. Och ungefär en meter hög. Fylld med sten. Och mycket vacker.
På några ställen har stenarna rasat.
Vi har inte följt den till slut i någon ände. Kanske omsluter den ett markområde, men då skulle den vara väldigt lång. Tänk så mycket sten det finns i Småland! Och vilket arbete!
På en gammal karta från 1878 kan jag se att det legat ett hus ungefär där stenmuren finns. Kanske ett torp. Eller en lada? Huset har inget namn på kartan. Om jag kan ska jag ta reda på vem som byggt muren och när.