S/S Rutlands förlisning 1899

Text: Eva Johansson

Tisdagen den 24 oktober 1899 gick den norska ångaren S/S Rutland hårt på grund ungefär en sjömil norr om Örö i Misterhults skärgård. Platsen kallas Öra sanka. Hon hade kommit ur kurs i dimman och stött på grund. I fören slogs upp hål och vattnet forsade in.
Här är det gott om undervattensskär och så sent som i december året innan hade ångaren Amsterdam förlist på samma plats.

Så här såg det ut när S/S Rutland havererade:

Klicka på bilden för att se den i större format. Bilden kommer från Birger Jansson i Stockholm via Anders Andersson i KM Kalmar.

S/S Rutland var på väg från Skellefteå till Holland med trävirke. Hon lastade virke vid Gäsnäs i Skellefteå och avgick därifrån den 20 oktober. Då hade fartyget en mindre slagsida men den rätades upp genom att kol till maskinen enbart togs från ena sidan. Under en storm natten till den 22 oktober krängde ångaren så att däckslasten förflyttades. Ombord hölls skeppsråd och då beslutades att kasta en del av lasten överbord. Natten till den 23:e pejlades fyren vid Almagrundet och de tog kurs öster om Öland.
Klockan tre på morgonen den 24 oktober siktades ett ljus tvärs om styrbord men de kunde inte lokalisera det i den tjocka dimman. De saktade farten och lodade vattendjupet till 18 famnar (det vill säga 32 meter). Eftersom de trodde att de var nära Ölands norra udde ändrade de kurs något. Klockan fyra såg de land och lodade till 10 famnar (18 meter). Då lade de om till motsatt kurs. Omkring klockan fem stod de hårt på grund.
På morgonen kom lots till haveriplatsen, och de ombord fick då veta att de befann sig vid Örö. Lastrummet i fören fylldes snabbt med vatten och länspumparna gick hela tiden. Kapten Gjertsen och två besättningsmän följde med i lotsbåten in till fastlandet för att ordna med bärgning. På eftermiddagen återvände de med ångaren Ran och gick ombord på Rutland igen.

Trots att det blåste nordvästlig storm hade både Ran och bärgningsbåten Helios kunnat ta sig till olycksplatsen men på grund av stormvågorna kunde man inte börja bärga skeppet.
Man började då bärga en del av besättningens tillhörigheter. Under arbetet tilltog stormen och Rans befälhavare vågade inte stanna kvar vid olycksplatsen utan lämnade det grundstötta fartyget med besättningen kvar ombord. Bara den svenske timmermannen Karl Magnus Högström följde med in till Västervik eftersom han befann sig ombord på Ran för att stuva undan det som bärgats.
Tre man ur besättningen, andremaskinisten Jörgen Helgesen och eldarna Emil Forse och Alarik Henriksson lämnade Rutland. De fick skjuts in till fastlandet med en fiskare från Eknö, som åkt ut till haveriplatsen. Under färden blev de tvungna att övernatta på en kal holme på grund av stormvågorna och kunde nästa dag ta sig i land på Eknö. På torsdagkvällen kom de till fastlandet, VT:s reporter talade med dem på fredagen och de sa då att de hoppades klara sig utan skador.

Stormen gjorde att Rutland högg alltmer på grundet och man insåg att det inte gick att vara kvar ombord. Besättningen gick i livbåtarna för att ta sig till fastlandet men drev i stället iväg ut till havs.
Styrman Lyth berättade vid sjöförklaringen att man gått i livbåtarna vid niotiden på tisdagskvällen. Kapten Gjertsen, styrman Lyth och fem man tog den större livbåten. Förstestyrman J. Gustafsson, förste maskinist Johannesen och ytterligare tre man gick i den mindre. Totalt var det tolv man som gick i livbåtarna.
Lotsbåten låg kvar vid Rutlands läsida, och där förtöjdes också livbåtarna. Man lastade i skeppsdokument, vatten och livbälten men ingen proviant. Vid ettiden på natten brast förtöjningen till den större livbåten och till lotsbåten och de drev iväg med vinden. Livbåtens besättning rodde i tre timmar för att försöka nå land men det var omöjligt på grund av det upprörda havet. Därför drev de med vinden ner i Kalmarsund. De förlorade snart lotsbåten ur sikte.
På onsdagmorgonen såg de en ångare, bärgningsbåten Helios, men de nödställda lyckades inte bli sedda. Lite senare, söder om Kråkelund, kantrade livbåten och alla kom i vattnet. En av dem lyckades snabbt komma upp på kölen. ”Hur otroligt det än kan förefalla, lyckades de skeppsbrutna, trots den förfärliga stormen, få båten på köl igen och komma i densamma” skriver reportern i VT. Det som hände var att de alla tog sig upp på kölen och satt där en halvtimme. Då vändes båten rätt av en våg och flera av dem hamnade då i båten. De andra kunde klättra över relingen. Alla skeppsdokument försvann vid kantringen. Men två av dem hade fått i sig så mycket vatten att de senare dukade under.
I 30 timmar drev de skeppsbrutna på det upprörda havet, genomvåta och tunt klädda, utan vatten och mat. Tidigt på torsdagmorgonen nådde de land, vid Gillberga på Öland. Av de sju var styrman Lyth i ganska god kondition, fyra var redan döda (däribland kapten Gjertsen) och två var så medtagna att de avled när de skulle föras i land.
När den andra livbåten lämnade Rutland vet man inte, men även den drev senare i land på Öland. Av besättningsmännen ombord återfanns bara kvarlevorna av maskinisten Johannesen. Från land hade man sett livbåten kantra ute bland bränningarna.

Redan på onsdagen gick bärgningsbåten Helios ut till haveristen igen och kunde då konstatera att ingen fanns ombord. Det blåste fortfarande för mycket för att kunna bärga fartyget.
På torsdagen hade Rutland sjunkit så mycket att bara en del av aktern syntes över vattnet.
Redare i Oslo (som då hette Kristiania) var kapten Gjertsens halvbror i rederiet Lund & Gjertsen. Han kom till Västervik redan på torsdagen och reste sedan till Öland för att ombesörja begravningen av de ilandflutna.
På lördagen besiktigades haveristen igen men man konstaterade åter att det inte skulle gå att bärga fartyget.

Nyfikenheten var stor i stan och en grupp på omkring 25 personer hyrde ångaren Emma och åkte ut till haveriplatsen. En av VT:s reportrar var med och skriver: ”Rutlands akter hwilar på ett grund och fartyget tycks stå i 45 graders vinkel med förskeppet på djupt vatten och akterspegeln ganska högt över vattenytan.” Däckslasten, skorstenen och en mast hade slagits bort av stormbyarna. I artikeln står det att en medföljande amatörfotograf tog flera bilder av skrovet. Finns någon av dessa bilder kvar någonstans i Västervik?
Reportern konstaterar också att besättningen inte hade kunnat stanna kvar ombord och invänta räddning, brottsjöarna hade i så fall spolat dem i sjön.
På måndagen begravdes fem av de omkomna sjömännen i Persnäs på Öland. Det var en gripande begravning som bevistades av ett ovanligt stort antal människor, skriver VT.
Två skulle jordas hemma i Norge, kapten Gjertsen och förstemaskinisten Johannesen. De andra hade försvunnit i havet.

Fredagen den 3 november hölls sjöförklaring i rådhusrätten i Västervik, under ledning av borgmästaren S. W. Ahlmark. Rätten var förstärkt med löjtnant Tenger och kapten Björling som sakkunniga.
Styrman Lyth berättade vid sjöförklaringen att kompassen korrigerats ungefär en månad tidigare och därför borde inte missvisning vara orsak till olyckan. Däremot tror rätten att slagsidan orsakat olyckan.

Den 18 november hölls auktion på vraket av S/S Rutland och den last som fanns kvar ombord. Köpare blev konsul Lundberg från Oskarshamn som fick betala 1800 kronor. Vraket lär ligga kvar på havsbottnen. 1991 skedde dykningar vid vraket.