Fartygshistoria

Här samlar vi dramatiska och odramatiska berättelser om fartyg och sjöfolk med anknytning till Västervik. Fler artiklar kommer. /Eva Johansson

Sjömannen Knut Edvard Johanssons arvtagare efterlystes

I Västerviks-Tidningen kunde man den 5 oktober 1923 läsa om sjömannen Knut Edvard Johansson som dött i Rangoon den 9 december 1919. Nu sökte UD efterlevande till honom, för att kunna överlämna hans kvarlåtenskap.
Kanske är du släkt med Knut? För han hade släkt i Västervik, och har kanske fortfarande.

Så här stod det i VT:
”Arvingar till en avliden Västervikssjöman sökas. Enligt till utrikesdepartementet från svenske generalkonsuln i London ingången underrättelse har sjömannen Knut Edvard Johansson, född den 25 april 1868 i Västervik, avliden den 9 dec. 1919 i Rangoon, efterlämnande kvarlåtenskap. Enligt vad departementet inhämtat, skulle en den avlidnes moster Anna Lovisa Sten (möjligen kallad Johansson eller Roloff) den 6 sept. 1879 utflyttat från Gamleby till Stockholm och den 3 dec. 1881 utflyttat från Klara församling därstädes till Mariefred. Genom departementets försorg verkställda efterforskningar efter bemälda person ha emellertid ej lett till hennes anträffande.
Personer, som kunna styrka sig vara den avlidnes arvingar eller om dem kunna lämna upplysning, torde sätta sig i förbindelse med departementet.”
Om någon släkting hörde av sig till UD då vet vi inte.

I Gamleby dödbok har prästen skrivit in Knut i marginalen  allra längst ner på sidan, efgter meddelandet 1923. Bildkälla: Arkiv Digital.

Knut dog av kolera, enligt Gamleby dödbok. UD hade uppgett att han var född i Västervik, men det var han inte, han kom från Gamleby. Där föddes han på rätt datum 1868, hans mor var Ida Matilda Nilsdotter Sten, ogift och född 1849, men som senare gifte sig med Lars Peter Jonasson på Hycklinge i Lofta. När Knut var tolv år gammal kom han till sina morföräldrar i Gamleby som fosterbarn. Hans mor och styvfar kom sedan att varnas av prästen för oenighet i äktenskapet både 1877 och 1879, så kanske var det inte en bra miljö för gossen. Några halvsyskon fick han inte i Lofta. Någon gång på 1890-talet verkar hans mor ha rymt till Norge. Hon tog i alla fall inte ut flyttbetyg och fanns i obefintlighetsboken från år 1900. Styvfadern dog 1904 men vad som hände modern är höljt i dunkel.

Knuts morfar var Nils Johan Sten som bodde i köpingen i Gamleby. Knuts mormor levde inte, hans morfar var omgift med Carolina Svensdotter. I familjen fanns också Knuts moster Anna Lovisa och hennes utomäktenskapliga dotter Anna Maria, som föddes 1876. Alltså den moster som nämns i efterlysningen i tidningen.

Knut blev sjöman men det finns ingen anteckning om att han blivit inskriven i sjömanshuset. Han bara försvinner från hemmet, med anteckningen att han var sjöman, och är inskriven i obefintlighetsboken en längre period på 1890-talet och sedan från 1910 fram till sin död. 1885 uppges han befinna sig i Australien. Kanske gav han sig till sjöss efter sin morfars död.

Morfadern Nils Johan Sten hängde sig i en cell på kronohäktet i Västervik den 19 juni 1880, där han tagits in för att rannsakas om bedrägeri mot borgenär och för mened. Då var han 55 år gammal. 1860 hade han dömts för första resan stöld från sin husbonde. Om Knut fortfarande var hemma 1880 blev han kvar hos sin styvmor, morfaderns änka Karolina Sten. De bodde då på Lugnet nr 6 under Åby säteri och där var han skriven till 1912 då han flyttades över till obefintlighetsboken för andra gången. Då hade Karolina varit död sedan 1904.

Att Knut inte kom hem till Gamleby var kanske inte så konstigt. Hans mor var på rymmen i Norge, hans morfar var död, hans moster hade lämnat Gamleby.

Knut inskriven i Gamleby husförhörslängd tillsammans med sin fostermor, morfaderns andra hustru, och sin kusin Anna Maria. Bildkälla: Arkiv Digital.

I Gamleby församlingsbok från 1901-1906 framgår att Knut var sjöman. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vid efterlysningen 1923 var mostern redan död men två kusiner fanns i livet. Hon hade mycket riktigt flyttat till Stockholm och där gifte hon sig med Karl August Söderlund. De fick dottern Emma Lovisa 1890, som blev sömmerska och levde till 1958. Kanske fick hon dela på arvet med sin halvsyster Anna Maria som 1923 bodde i Västervik och kan ha sett efterlysningen i tidningen. Anna Maria hade gift sig 1910 med målaren Karl Gustaf Elg. Han var 26 år äldre och dog redan 1918. Anna Maria hade, förutom två döttrar med maken, fem utomäktenskapliga barn. Bland dessa var en dotter som själv hade två utomäktenskapliga barn och alla bodde i samma bostad i Reginelund. Kanske fick de ett arv att dela på efter Knut.

Håkan Karlsson, ordförande i vår förening, har hittat artikeln om efterlysningen i VT 1923.

1879: Sjömannen räddades i sista stund

Stapelstaden Västervik har förlorat många söner och kanske också en och annan dotter i havet. I dödböckerna ser vi då och då noteringar om sjömän som dött till havs eller i främmande hamn, efter olyckor eller förlisningar men också sjukdomar.

En som troddes vara död men faktiskt inte var det är sjömannen Axel Johan Frithiof Sjöström som antogs ha dött den 20 oktober 1879. Han arbetade ombord på skonerten Carl August från Figeholm. Fartyget led skeppsbrott denna dag, efter en kollision med ett finskt fartyg.
Alla ur besättningen kunde räddas utom Sjöström som hade glömt sin tröja och sprang tillbaka för att hämta den. Då blev han försenad och kom inte med. Trodde man.
Detta hände klockan elva på kvällen i storm och mörker, skriver prästen i Västervik.
Informationen kom i ett brev från sjömanshusombudsmannen i Oskarshamn den 7 november, Men uppgifterna som först nådde församlingen var fel, för dödnotisen är överstruken och prästen har skrivit ”Räddad!” i stället.

Fick ny sjömansbok
Även i sjömanshusets inskrivningsbok finns en anteckning om den ovanliga händelsen men utan förklaring. Här står det att skonerten Carl August lämnades i sjunkande tillstånd av den övriga besättningen, enligt en underrättelse från Oskarshamns sjömanshus den 11 november. Men den 15 november kom nya besked: ”Mannen emot all förmodan räddad och återkommen”. Då hade han förlorat sin sjöfartsbok och fick en ny.
Vad som verkligen hände där ute i blåsten och kylan framgår inte. Kanske hamnade han i en annan livbåt än övriga besättningen, kanske blev han räddad av ett annat fartyg.
I husförhörslängden är han också överstruken först, sedan antecknat ”Lefver!” i kanten.

Fortsatte till sjöss
Axel Sjöström blev inte avskräckt utan fortsatte sin karriär till sjöss, först som lättmatros på skonerten Freja och briggen Håkan.
Axel Sjöström föddes den 17 april 1860 i Törnsfall, ett utomäktenskapligt barn till Inga Charlotta Jönsdotter från Västrum. 1863 gifte hon sig med sjömannen Carl August Sjöström i Västervik. Kanske var han också Axels far, eller så tog Axel namnet efter sin styvfar. Hans mor dog 1877, styvfar och son flyttade sedan till Stora Varvet och Axel gick till sjöss.
Axel gifte sig 1889 med Anna Helena Edman från Västervik, född 1869. De verkar inte ha fått några barn. Båda makarna dog tidigt. Hustrun av hjärnblödning 1901 och Axel i tuberkulos 1904.

Eva Johansson

”Räddad!” skriver prästen i dödboken sedan han fått veta att Axel Sjöström faktiskt hade överlevt fartygets förlisning. Bild från Arkiv Digital, Västervik (H) F:2 (1872-1888) Bild 105.

Axel Sjöström är överstruken i dödboken. Bild från Arkiv Digital, Västervik (H) F:2 (1872-1888) Bild 105.

Axel Sjöström fick ny sjöfartsbok sedan han förlorat sin gamla vid skeppsbrottet. Bild från Arkiv Digital, Sjömanshuset i Västervik (H) DIIa:5 (1877-1881) Bild 1550.

1918 och 1919: Arvingar efterlystes

Om en sjöman omkom utomlands eller på utländskt fartyg kunde arvingar efterlysas via den lokale konsuln och Utrikesdepartementet. Efterlysningar infördes då i lokaltidningarna.
Dessa två efterlysningar var införda i Westerviks Weckoblad för snart hundra år sedan. Den som hittat dem i tidningarna är Håkan Karlsson, ordförande i Klubb Maritim i Västervik.
Wästerviks Weckoblad måndagen den 26 augusti 1918:
”Västerviksbo omkommen. “ Arfingar sökes. Enligt till utrikesdepartementet från generalkonsuln i London ingången underrättelse har sjömannen Carl Pettersson, född i Västervik år 1863, omkommit under tjänst å brittiska ångfartyget Baynesk den 9 januari 1917. Personer, som kunna styrka sig vara den aflidnes arfvingar, torde sätta sig i förbindelse med utrikesdepartementet.”
Wästerviks Weckoblad måndagen den 20 januari 1919:
”Omkommen Västervikssjöman?” Arfvingarna sökas. Enligt utrikesdepartementet från generalkonsuln i London ingången underrättelse har sjömannen Karl Johannsen (Johansson), född i Västervik antagligen år 1893, omkommit vid brittiska ångfartyget Little Gems sänkning den 13 december 1917, efterlämnade kvarlåtenskap. Personer som kunna styrka sig  vara den aflidnes arfvingar torde sätta sig i förbindelse med utrikesdepartementet.”

1861: De drunknade vid preussiska kusten

Catharina Elisabeth Hellström är ett av många tragiska livsöden i Västerviks sjömansliv. 1861 miste hon både sin make och sin son och hennes barnbarn blev föräldralösa.
Natten mellan den 19 och 30 juli 1861 rådde ett förfärligt oväder på Östersjön. Skonaren Maria Lovisa från Västervik gick under i stormen utanför den preussiska kusten, med man och allt. Kapten ombord var 57-årige Nils Skånberg. Hans styvson Johan Wilhelm Skånberg var styrman. Ombord fanns också sjömännen Carl Peter August Edvall och Carl Gudmund Holm.
Johan Wilhelm föddes 1818, hans mor Catharina Elisabeth Hellström var då ogift. 1925 gifte hon sig med Nils Skånberg, som var tolv år yngre. De bodde i Norra kvarteret nummer 97 och Johan Wilhelm tog styvfaderns namn. Som vuxen gifte han sig och bodde kvar i samma fastighet. När han drunknade 1861 hade han fem minderåriga barn som året innan mist sin mor.

Eva Johansson

Från Västerviks dödbok där de fyra sjömännens död är inskrivna. Bild från Arkiv Digital, Västervik (H) C:9 (1858-1861) Bild 108 / sid 310.

1871: Briggen Carl förliste

Någon gång i augusti eller september 1871 skedde en stor katastrof för Västervik. Den utspelade sig i Kinesiska sjön, då briggen Carl från Västervik förliste.

Fartyget var på väg från Singapore till staden Amoy (numera Xiamen) i sydöstra Kina. Vad som hände verkar det inte finnas några uppgifter om och det dröjde nästan ett år innan nyheterna om förlisningen nådde hemstaden.
Ombord fanns nio man från Tjust och Misterhult. Alla bodde i Västerviks stad och fem av de nio var gifta. Kapten ombord var Anders Magnus Fast, född 1824 i Misterhult. De övriga var:
Styrmannen Jonas Abdon Meurling född i Västervik 1826
Konstapeln Jon Bengt Bengtsson född i Loftahammar 1830
Timmermannen Sven Daniel Hellström född i Västervik 1817
Stewarden Erik Alfrid Bergdahl född i Västervik 1837
Matrosen Carl Gustaf Jonsson född i Lofta 1839
Lättmatrosen Johan Magnus Petersson född i Västervik 1849
Jungmannen Carl Anton Hultén född 1852 i Misterhult
Jungmannen August Fredrik Berglund född 1853 i Västervik

Vad hände?
Dödsannonsen för hela besättningen var införd i Westerviks Weckoblad först den 20 juli 1872. I dödboken är de noterade som döda “omkring september 1871”. De hade lämnat Singapore den 15 augusti men kom aldrig fram till Amoy.
Den 28 februari 1872 skrev konsuln W A Read och vicekonsuln i Amoy J D Boyd ett brev till magistraten i Västervik och berättade om det saknade fartyget. Om de råkat ut för oväder eller pirater är det ingen som vet.
Kaptenen Anders Magnus Fast var farfars far till släktforskaren Ragnar Fast som lämnat uppgifterna samband med efterforskning om fartygets öde.

Anders Fasts familj
Anders Fast var gift med Charlotte Christina Persdotter, född 1826 och död 1894. De hade sonen Christian Magnus, född 1862 och död 1944 i Stockholm. Denne var gift med Anette Vold från Trondheim.
Ragnar Fast skriver: ”Christian Magnus fick inte gå till sjöss för sin mor. Det kan man förstå med tanke på vad som hänt hans far. I stället blev han apotekare och var verksam först i Stockholm och senare i Dalarna, i Falun och Ramsberg, men återvände till Stockholm i samband med pensioneringen.”
Anders Magnus Fast föddes i Misterhult där hans far Anders P Fast var dräng och modern Lena Stina Källstrand var piga, enligt Misterhults födelsebok vid Kyrkan.

Eva Johansson

Dödsannonsen i Westerviks Weckoblad den 20 juli 1871.

1931: Förlisningen av S/S Ida

Fredagen den 4 mars 1932 kunde man läsa denna artikel i Västerviks-Tidningen:

Anledningen till Idas undergång är svårförklarlig

Lasten väl stuvad vid avgången från Visb

STOCKHOLM i dag (Press): Kommerskollegii sjötekniska konsulent kapten M. Frankman har nu verkställt undersökning rörande stockholmsskonerten Idas förolyckande i början av december på resa från Visby till Stockholm, därvid hela besättningen – fem man, hemmahörande i Västervik, Stockholm och Rådmansö – omkom.

Därvid har framgått, att lasten vid avseglingen från Visby bestod av 136 ton potatis i säckar i rummet och 182 tomfat av järn på däck, med vilken last fartyget var jämförelsevis lätt lastad. Den 4 dec. på förmiddagen skedde avgången från Visby. Ett par dagar därefter anträffades en del tomfat och den 9 dec. befälhavaren, kapten L. E. Carlströms lik å holmen Mellsten, belägen öster om ledfyren Måsknuf.

Orsaken till olyckan har ej med säkerhet kunnat utredas. Vittnen från Visby ha förklarat, att däckslasten överhuvudtaget varit ovanligt väl stuvad och att fartyget ej legat djupare än vanligt. Den mest sannolika orsaken torde emellertid få anses ha varit att fartyget under dålig sikt fått grundkänning vid skären öster om Landsort och vattenfyllts samt gått till botten på djupt vatten.

***

En av de omkomna kom från Västervik. Han hette Sven Gustaf Elis Jansson, var född den 12 januari 1912 och bodde på Kristinelund 2 med sina föräldrar. Hans far var byggnadssnickare och hette Karl Gustaf Arvid Jansson, född 1883 i Lofta. Hans mor hette Konstantia Maria Svensson och var nio år yngre än sin make, född 1892 i Västervik.

Sven var deras enda barn.

Prästens notering i Västerviks församlings dödbok. Bild från Västervik (H) F:6 (1926-1938) Bild 115 / Sida 107, Arkiv Digital.

Det dröjde uppenbarligen ett tag innan underrättelsen om sonens död nådde hemorten. Enligt dödboken kom ett meddelande från rederiet så sent som den 15 februari 1932, efter mer än två månader. Men föräldrarna hade helt säkert läst nyheten om S/S Idas förlisning långt innan dess.

Ida var ett litet fartyg, en motorskonert på bara 200 dödvikston. Hon byggdes i Holland 1898 och fick då heta S/S Rensina men efter en försäljning till Tyskland 1909 ändrades namnet till Mathilde. Ett år senare fick hon svensk ägare, Rederi AB Unda i Göteborg, och sitt sista namn Ida. Därefter såldes fartyget inte mindre än tio gånger. Från april 1931 hette redaren Johan Gustaf Johansson och kom från Stockholm. Tyvärr finns det ingen bild på fartyget. Alla uppgifter kommer från Fakta om fartyg.

Hur det kommer sig att Sven Jansson blev sjöman ombord på S/S Ida vet vi inte. Han var aldrig inskriven i Västerviks sjömanshus utan står som tegelbruksarbetare enligt församlingsboken. Kanske behövde han inte mönstras för att fartyget var så litet? Eller så var han bara med som någon slags hjälpreda och därför inte mönstrad ombord.

Sven Jansson föddes i Gagersrum i Törnsfall. Då arbetade hans far på tegelbruket. När Sven var fyra år flyttade familjen till Gäddeglo och Karl Gustaf Jansson blev stenarbetare hos Bröderna Flink. 1930 flyttade de in till Västervik. Sonen Sven var då 18 år och följde med. Några fler barn fick de inte, trots att föräldrarna var relativt unga. Maria var bara 19 år när hon gifte sig med Karl Gustaf 1911. Trots att ingen av dem var född i Törnsfall hade de båda två sina föräldrar och syskon där. Maria på Grantorpet, ett torp under Källsåker. Karl Gustaf i Gagersrum där hans far var arrendator.

Familjen i Törnsfalls församlingsbok på 1910-talet. Bild från Västervik (H) F:6 (1926-1938) Bild 115 / Sida 107, Arkiv Digital.

Det verkar som om Maria dog någon gång mellan 1939 och 1945. Församlingsboken för Västervik tar slut 1939 och i folkräkningen 1950 finns hon inte med. Då är Karl Gustaf omgift sedan december 1946.

Artikeln i VT 1932 har hittats av Håkan Karlsson (vår ordf) och uppgifterna om familjen har tagit fram av Eva Johansson (webmoster).

1870: Gula febern skördade offer bland sjömän

Denna artikel fanns införd i Westerviks Weckoblad den 26 mars 1870 och har tagits fram i dag av Håkan Karlsson. Här berättas att alla ombord på briggen Sidon från Västervik, utom en enda man, drabbades av gula febern. Det skedde vid uppehållet i Rio de Janeiro den 3 och 4 februari samma år. Tre i besättningen dog, men flera överlevde.

”Posten i Thorsdags hitförde den beklagliga, inom samhället sensationswäckande underrättelsen, att såwäl befälhafwaren å den wälrustade briggen Sidon, Kapten Mowik, som styrmannen Eriksson och Konstapel Lifgren, alla tre begåfwade och i sitt yrke skicklige män samt aktade medborgare, under fartygets uppehåll i Rio de Janeiro, blifwit, jemte hela den öfriga besättningen med undantag af blott en enda man, angripne af den der inhemska farliga sjukdomen gula febern, och efter hård kamp måst betala sin gärd åt förgängelsen. De öfriga af besättningen hafwa lyckligtwis tillfrisknat och åtfölja briggen, som till befälhafware erhållit en Norsk Kapten wid namn H. Sandberg och afgått till Paragua.
Kapten Mowik war ogift, sörges af syskon och slägtingar; Styrman Eriksson saknas närmast af ung maka och spädt barn och Konstapel Lifgren qwarlemnar här sin hustru. Febern lärer rasa med föfärande grymhet så att de flesta ditkommande fartyg få af sina besättningar lemna större eller mindre tribut.”

Även andra sjömän från Västervik dog i gula febern i Rio de Janeiro samma vår:
14 februari: sjömannen Carl Johan August Hector
21 februari: styrmannen Carl Theodor Back
6 mars: matrosen Gustaf Fredrik Carlsson och jungmannen Oscar Fredrik Högström
14 mars: jungmannen Johan Reinhold Dahlberg

Westerviks Weckoblad lördag den 26 mars 1870.

Westerviks Weckoblad lördag den 2 april 1870.

Westerviks Weckoblad lördag den 16 april 1870.

1780: Besättningen mördades av sjörövare

Sjörövarna bordade skeppet och slaktade nästan alla ombord. Bara tre man undkom förödelsen.

Det hände den 2 juni 1780. Skeppet Patriothen från Västervik, under befäl av coopverdiekaptenen Gess Paulsson, var på väg från Lissabon i Portugal till Genua i Italien när sjörövarna överföll fartyget. De dödade tio av besättningsmännen och samtliga passagerare ombord. Nio av de dödade i besättningen kom från Västervik.

Om denna förskräckliga händelse kan vi läsa i dödboken för Västervik 1780 (Västervik C:5 1770-1804 sid 637). Valdy Svensson i Tjust Släktforskarförening har hittat notiserna i dödboken.

Tio mördade

Prästen skriver att de blev nedskjutna och med sablar och knivar ”ömkligen mördade” av sjörövarna som bordat skeppet. Tre besättningsmän klarade sig undan ”rövarnas blodtörstiga och gruveliga” framfart och kunde sedan berätta om vad som hänt.

De som klarade sig var matrosen Peter Skröder samt Anders Fröberg och gossen Olof Sillin. Dessa tre hade lyckats gömma sig under tågvirket i kabelgattet, det vill säga där trossar och tågvirke förvarades. När sjörövarna dragit vidare simmade de tre iväg från skeppet.

De mördade var kaptenen Gess Paulsson, 53 år, styrmannen Samuel Rosendill, timmermannen Jacob Sjöberg, matroserna Olof Skogström och 24-årige Johannes Brogren, 18-årige jungmannen Anders Anton Lönngren, kajutvaktaren Johannes Robert, 15 år, kocken Nils Hultgren, 27 år, byssmannen (kyparen) Peter Lönnroth, 25 år, samt Johan G Beckman.

Nyheterna dröjde

Det tog lite tid innan underrättelsen nådde de anhöriga i Västervik, och de verkar också ha kommit i omgångar. Kaptenen är noterad död redan i början av juli men det står bara att han dött på fartygets resa från Lissabon till Genua. Själaringning hölls för honom den 16 juli.

De första dödnoteringarna i augusti gäller fyra av de mördade besättningsmännen. Då berättas också hela historien om sjörövarnas överfall. Den 6 hålls tacksägelsegudstjänst och själaringning i kyrkan, ringningen pågick en kvarts timme. Sedan noteras ytterligare fyra av de mördade och den 13 augusti hölls åter igen själaringning.

Nyheterna måste ha varit en stor chock för den lilla stadens invånare.

Dichmans skepp

Snauskeppet Patriothen ägdes av grosshandlaren och godsägaren Christian Dichman i Västervik. Han var också direktör i Ostindiska kompaniet.

Ett snauskepp är enligt Svenska Akademins Ordbok ett litet råriggat segelfartyg av samma typ som en brigg. En coopverdiekapten var en kapten inom handelsflottan, till skillnad från den marina flottan. Det kallas också kofferdikapten.

Han drunknade

En märklig händelse inträffade på Patriothen strax före sjörövarnas överfall. Det var matrosen Jonas Andersson, 18 år, som föll överbord och drunknade. Att en besättningsman drunknar är nog inte så underligt, säkerheten var inte som idag och många kunde nog inte simma.

Vi vet inget om omständigheterna vid hans död, varken datum eller orsak. Men det är noterat redan i början av juni och bör ha skett flera veckor tidigare eftersom skeppet befanns sig utanför Sydeuropa. Jonas Andersson drunknade på resan till Lissabon och sjörövarna anföll på resan från Lissabon. Prästen har skrivit att han ”af besynnerlig händelse fallit öfver bord och drunknad”. Själaringningen hölls den 11 juni.

/Eva Johansson och Håkan Karlsson