Ombord - till sjöss som telegrafist 1974-77

Gnista. Telegrafisten kallas för gnistan eller gnisten av de andra ombordanställda. Det går tillbaka till den första tiden md telegrafister, när telegraferandet skedde med hjälp av gnistsändare.

Telegrafist i handelsflottan

Förr fanns det telegrafister på alla svenska handelsfartyg. I dag är det jobbet försvunnet, på grund av den tekniska utvecklingen.

I december 1973 besökte jag en yrkesvägledare på arbetsförmedlingen eftersom jag inte visste vad jag ville bli när jag blev stor. Då var jag 19 år och hade varit i England som au pair. Yrkesvägledaren tyckte att jag skulle utbilda mig till sjuksköterska eller lärare för att det passade begåvade flickor. Det passade inte mig. Därför valde jag i stället Sjöbefälsskolan i Kalmar och telegrafistutbildningen där.

Redan innan dess hade jag tänkt tanken. Det var när jag någon månad tidigare läst ett reportage om en kvinna från Falkenberg, 10-15 år äldre än jag, och som arbetade som telegrafist på ett handelsfartyg. Det verkar roligt, tänkte jag då.

Telegrafistyrket består av två delar: administration och kommunikation.

Administration

Som telegrafist var jag befälhavarens sekreterare ombord på fartyget. Alla som arbetar på en svensk båt ska mönstras på, det vill säga registreras på sjömansförmedlingen. När man åker hem mönstras man av. Det där skötte jag, liksom att skriva ny besättningslista så fort någon förändring skett.

Jag räknade löner, skrev alla papper som skulle vara i ordning till varje hamn, ordnade med kontantutbetalningar till de anställda och beställde valuta till detta i förväg. Före avresan från en hamn skulle jag alltid kontrollera att alla var ombord.

Kommunikation

Jag skötte också kommunikationerna med land, både med rederiet och med hamnen vi var på väg till, via telegram som knackades fram på morsekod. Och ordnade med telefonsamtal för dem som ville ringa, vilket skedde via radiotelefoni. För att klara detta krävdes att kunna hantera och använda den radiostation som fanns ombord. Kontakten med land gick via Göteborgradio/SAG (kortvågstrafiken) eller någon kustradiostation (VHF och långvåg).

För att arbeta som telegrafist krävdes radiocertifikat, minst B-certifikat, det vill säga andra klass. Var man riktigt duktig kunde man få A-certifikat, eller första klass. Kravet för B-certifikat var att kunna sända och ta emot minst 100 tecken per minut, och 125 tecken för A-certifikat. Det senare provade jag för när jag gjort min första törn på sjön efter examen, och klarade det galant. Det var bra, för senare kom vi till USA och där är de som arbetar på radiostationerna kända för att vara extremt snabba. Det var de också. Det bara smattrar i radion då.

Så här var det när jag var till sjöss på 70-talet. Idag är det mycket som är annorlunda. Man kommunicerar nu via e-post i stället, och använder mobiltelefon. Då var det telegram som gällde, eller maritex, det vill säga marin telex, och vhf-telefoni utmed kusterna.

Utbildningen

Telegrafistutbildningen på Sjöbefälsskolan i Kalmar sträckte sig över tre terminer. Huvuddelen av lektionerna övade vi telegrafering med morsealfabetet, eller radioteknik. Radiotekniken innebar att vi fick lära oss elementär ellära och att hantera, underhålla och laga radiostationer för kortvåg och långvåg.

Radiostationen var stor som en mindre garderob. Jag utbildade mig 1974-75 och då var det radiorör och motstånd och transistorer av större modell som användes, en himmelsvid skillnad mot dagens mikrochips. Radion var vi tvungna att värma upp i god tid inför användningen.

Mycket tid ägnades åt felsökningar under utbildningen. Även om det var svårt så var det oerhört nyttigt eftersom jag skulle vara ensam i jobbet när jag väl kom ombord.

Vi fick lära oss telegrafera med nyckel, alltså att knacka morsekoden manuellt, och få in en rytm med korta och långa pip. När man blev duktig på det gick det att gå över till bugg, en liten apparat som producerade långa respektive korta pip med automatik, och som jag styrde med en liten spak.

I utbildningen ingick också lite administration och sjömanskap men mycket reglementesinlärning. Vi fick lära oss de så kallade Q-koderna utantill. Q-koderna består av treställiga koder, t ex QTH, QTW, QTO etc. Varje kod har sin egen betydelse, QTO betyder t ex "Vi har avseglat". Det sparar tid att skicka ett telegram där det står "QTO Immingham 1700" i stället för "fartyget lämnade Immingham kl 1700".

Bok om telegrafistyrket

1948 mönstrade den första kvinnan ut som telegrafist i svenska handelsflottan, Ulla Bergström (senare Rane) från Göteborg. Men redan 1925 har Margot Hallberg i Göteborg tagit telegrafistcertifikat. Hon gick dock aldrig till sjöss.

Uppgifterna om kvinnliga telegrafister finns i en bok som heter "Radion och radiotelegrafisten". Den är skriven av Birgitta Gustafsson, en före detta telegrafist som arbetat till sjöss. De är en väldigt intressant bok hon gjort om vårt yrke, med mycket historiska fakta om arbetsvillkoren till sjöss och på land, om radiostationerna, om utbildningen och mycket mer. Här berättar hon om telegrafins historia ända från Marconi fram till beslutet från 1988 om att slopa telegrafi till sjöss 1999.

Här läser jag att det fanns 377 aktiva telegrafister i svenska handelsflottan 1984, och 107 av dem var kvinnor. Då var det sju år sedan jag hade lämnat yrket.

Boken kom ut 1991, på Televerket Förlag.

. ...- .- / .--- --- .... .- -. ... ... --- -.

På min arbetsplats ombord på Arizona. Kontoret låg i anslutning till radiohytten. Klockan i hörnet har markerat de tre minuterna varje halvtimme som man skulle iaktta radiotystnad.

En sådan här morsenyckel använde jag den första tiden jag arbetade som telegrafist. Den här finns på Kalmar Sjöfartsmuseum.

I USA förekom inga kvinnor i handelsflottan. Därför blev jag intervjuad av lokaltidningen. Klicka på bilden för att se tidningsklippet i läsbar storlek. Visas som jpg-fil på 373 Kb.

I jobbet som telegrafist ingick att ha kontakter med myndighetspersoner och andra i hamnarna. Här är det troligen någon från skeppsmäklarens kontor i en hamn i Västafrika.

Under utbildningen fick vi lära oss hantera dåtidens radiostationer.

Birgitta Gustafssons bok om radiotelegrafister.

Radiostation ombord på M/S Ymer 1980. Nästan så här såg det ut på min sista båt. (Bild från boken)

Så här såg en bugg ut, alltså den automatiserade telegrafinyckeln. Detalj av ovanstående bild.