Ombord - till sjöss som telegrafist 1974-77

På redden innebär att fartyget ligger till ankars en bit från land, antingen för att vänta på en kajplats, eller för att lasta eller lossa. I Västafrika var det vanligt att ligga på redden, väntetiderna kunde bli långa ibland, och på många platser fanns ingen kaj.

Resorna till Västafrika 1975-76

Mina tre första resor med M/S Arizona gick till Västafrika. Den första turen mönstrade jag på så snart jag tagit min telegrafistexamen.

Den 8 juni 1975 startade resan och efter några hamnbesök i Skandinavien stävade vi söderut i början av juli. Den 7 juli satte jag första gången min fot i en västafrikansk hamn. Det var i Dakar i Senegal. Efter två dagar var vi på väg igen.

Under drygt en månad kajkade vi runt Västafrikas kust, och gjorde även en avstickare in i Nigeria, uppför Beninfloden. De flesta av de hamnar i Västafrika jag besökt under mina år till sjöss ser du på kartan här intill.

I Buchanan i Liberia träffade vi flera andra svenskar som arbetade där. Abidjan var en ganska stor stad och lite modernare än de andra hamnstäderna. Tema och Takoradi i Ghana gav också modernare intryck medan Freetown var en riktig rövarhåla på den tiden. Nigeria ansågs som ett farligt land, och det förekom att fartyg blev rånade av pirater på redden utanför Port Harcourt. Enda gången i mitt liv som jag blivit rånad var när jag satt i en taxi i Dakar, med ett paket i knät, och någon som passerade den stillastående taxin vid en gatukorsning bara sträckte in handen och tog paketet ur mitt knä. Vi vita västerlänningar sågs i allmänhet som rika människor, det hade man nog lärt sig under kolonialtiden. I Västafrika var, och är fortfarande, fattigdom ett stort problem.

Mitt allmänna intryck av de västafrikanska hamnarna är att det var lite osäkert, ibland lite hotfullt men fullt av vackra tyger. Jag köpte flera fina batiktyger och även färdiga plagg. Det var populärt bland europeer då. Någonstans tror jag att jag har en tunika kvar, med ett tryct fågelmönster och silkesbroderier.

Sapele är ett av de mest exotiska resmålen jag besökt. Det var en liten stad som ligger åtta timmar uppför Beninfloden i Nigeria. Några vanliga hus, en hel del traditionella hyddor, och mycket lervälling. Det är det intryck jag har med mig från 1975, men på Googlemaps ser jag nu att det är en stor stad. Kanske har tillväxten skett på senare år. En i besättningen blev sjuk när vi var där och jag fick ta med honom till doktorn, och det var en minst sagt primitiv läkarmottagning vi kom till.

Beninfloden kröker ordentligt och i en krök var det på håret att vi fastnade. När vi låg till ankars i floden var det några från besättningen som badade, trots rädsla för bilharzia, en parasitsjukdom som då förekom i Afrika.

Förbi ekvatorn

Min tredje resa till Västafrika gick lite längre söderut än de två tidigare. Då passerade vi ekvatorn den 11 augusti 1976, på väg till Port Gentil i Gabon. Det är ett land som ligger precis på ekvatorn och med Port Gentil bara några grader söder därom. Där skulle vi lasta virke från regnskogsträd, som vi i Europa importerade på den tiden. Det virket användes till exempel till att göra köksluckor i svenska kök. Det hade vi hemma när jag var barn, minns jag. Men det blev inte som planerat, vilket inte var ovanligt i Västafrika, utan vi fick förhala både till Mondah och Owendo innan lastningen var avklarad. Det blev ett ganska långt uppehåll, där vi hela tiden låg till ankars en bit ut från land. Först efter 13 dagar kunde vi vända hemåt igen.

I Gabon gjorde jag mitt första besök i djungeln. Vi låg till ankars utanför Owendo (som ligger alldeles intill huvudstaden Libreville) i augusti 1976. Söndagen den 22/8 tog vi livbåten och åkte på en utflykt till en ö i närheten, Ile de Connequet, en djungelö med bananodlingar och en del boende odlare. Vi tog oss fram på stigar och lite orolig var jag nog för det var ganska ogenomtränglig regnskog och nästan träskmark. Men det var ju en liten ö, så hem kom vi ju. Antagligen är det den ö som ligger sydost om Owendo på Googlemaps karta, en bit in i bukten.

Dagen innan hade några av oss gjort en kort utflykt till Libreville. Färden gick i skeppsmäklarens jeep på en dammig lerväg utmed vandrande ortsbor med husdjur i släptåg, eller på moped och en och annan lastbil eller skraltig buss. Idag är det säkert annorlunda.

På Wikipedia läser jag att Owendo etablerades som utskeppningshamn för virke först 1988, men vi var alltså där 12 år tidigare. Det är kanske inte konstigt att vi låg på redden och lastade från pråmar eller direkt från flytande timmer i vattnet, eftersom någon kajanläggning förmodligen inte fanns då. Men det gick det också. Nu kan jag se på satellitbilderna på Googlemaps att det verkar gå till på samma sätt fortfarande, trots att det finns kaj numera.

Fripassagerare

På en resa fick vi med oss en fripassagerare hem. Det var en ung svart kille, i slutet av tonåren, som gömt sig ombord under lastningen i Takoradi i Ghana. Det var lättmatrosen Fortes som upptäckte honom i en tallymanshytt på däck den 4 september 1976. Han hade bankat på dörren inifrån och Fortes hade öppnat för att se vad det var. Fortes kom förskräckt upp till bryggan och berättade om vad han hittat, och den överraskande stunden minns jag fortfarande. Det var så oväntat, och jag minns inte att någon av oss ombord hade varit md om det förut.

Fripassageraren var från Namibia och 17 år gammal. När han gav sig tillkänna hade vi lämnat vår sista västafrikanska hamn och var på väg till Santander i norra Spanien. Där ville kaptenen släppa av honom men det gick inte för han hade inga papper på sig. Så han fick följa med till första svenska hamn i stället, som var Oskarshamn, eftersom ett svenskt fartyg anses som svenskt territorium. Han ansågs alltså som en flykting i Sverige.

I Oskarshamn stannade han några dagar hos polisen och fick sedan hjälp av sociala myndigheter. Den 29 september hade Barometern en artikel om honom. Han hade inte sagt så mycket till oss ombord, men berättade desto mer för reportern. I artikeln läste jag att han noga planerat sin resa och tagit reda på att fartyget verkligen skulle gå till Sverige för det var hit han ville. Han ville till Malmö och utbilda sig till mekaniker. Tidigare hade han arbetat som stuveriarbetare i Nigeria men skickats tillbaka till Ghana där han bott i några år innan. Han kom från en mycket fattig familj och hade växt upp på ett båtvrak. I Sverige fick han stanna.

Fem år senare, när jag 1981 börjat arbeta som journalist i Kalmar, tog jag kontakt med honom igen för att höra om jag kunde göra en intervju med honom om vad som hänt honom i Sverige. Men han avböjde och vi bytte bara några ord om hur han hade det. Då bodde han kvar i Oskarshamn, om jag minns rätt, och hade börjat utbilda sig. Nu hittar jag bara en enda person i Sverige med hans namn när jag söker på nätet, och kanske är det han. Alex, läser du detta så kontakta mig gärna. Jag undrar hur ditt liv blivit.

• Hamnarna i Västafrika:
• 1. Dakar i Senegal
• 2. Freetown i Sierra Leone
• 3. Buchanan i Liberia
• 4. Abidjan i Elfenbenskusten
• 5. Takoradi och Tema i Ghana
• 6. Cotonou i Benin
• 7. Sapele i Nigeria
• 8. Douala i Kameroun
• 9. Port Gentil i Gabon

Bostäder utmed Beninflodens strand på väg till Sapele i Nigeria.

En hamn i Västafrika, troligen Buchanan i Liberia 1975.

Hamnen i Cotonou, huvudstad i landet Benin i Västafrika, 15 oktober 1975. Här lastades vin och annat styckegods.

I livbåten på väg till ön Ile de Connequet i Gabon en söndag 1976.

I september 1975 upptäcktes en fripassagerare ombord på M/S Arizona. Han fick följa med till Oskarshamn.

Artikeln i Barometern den 29 september 1976 om vår fripassagerare.